Det kallas tvivel det där som stör

Idag var sista dagen på denna terminen. Två terminer avklarade. Två tredjedelar gjorda.
Det känns galet.
Det börjar pratas om avslutning i klassen. Vart vi skall vara? Hur vi skall fira?
När sommaren är slut börjar en ny omgång alldeles färska barnmorskestudenter och vi kommer vara "de som är nästan klara."
Det känns helt surrealistiskt.

Jag har en massa oro i kroppen. En väldig massa tvivel på mej själv.
Det handlar om d-uppsatsen.
Alla andra är en bra bit på väg. Nästan klara. Håller på med analysdiskussionen.
Själv funderar jag på att jag nog får börja om med bakgrunden och jag har verkligen ingen koll alls.
De andra pratar referenser och annat slutpill och jag har inte ens böckerna.
Ångesten biter mej i rumpan.
Min oduglighet gnager mej in på benet.
Jag nervösbajsar hela tiden och kan inte förmå mej att ens försöka närma mej den där jäkla uppsatsen.
Så när alla mina klasskamrater pratar avslutning, tal, sång, broscher å trattar så känner jag att det kommer aldrig att hända.
Det känns... det känns som om jag vore en brottsling med insyn i polisernas arbete och med vetskap om att de när som helst kommer att ta mej. Så känns det.
När som helst kommer det att uppdagas att jag är en bluff.
Att jag åtminstone inte kan skriva en d-uppsats.

Storkenmetoden har ju fungerat "så där bra" hittills. Ingen uppsats blir skriven och ångesten bara växer.
Jag har bestämt mej för att sitta med arbetet i fyra dagar nu. Torsd, fred, lörd och sönd och på söndag kväll skall jag förhoppningsvis ha  något mindre ångest.

Vi har haft två skolveckor nu och jag har gjort ett arbete med min ena samåkningspolare.
Den andra samåkaren har varit sjuk.
Nu är hon tillbaka igen och när ett arbete som verkar krångligt och trist som fan presenterades inför hösten som vi skulle göra två och två så var jag med självklarhet passé igen.
Jag fattar det. De skriver d-uppsats ihop och sitter så mycket pluggtid ihop ändå att de tar den en eller några dagar på den tiden.
Men ändå.
Jag har ställt frågan om någon annan vill skriva med mej men som vanligt är alla upptagna.
Jag erbjöds för visso att skriva med mina samåkningskompisar men det var i förbifarten och i så fall fick jag hänga på imorgon för det var då de skulle sitta.
Fast jag har kanske oxå planer. Jag kanske oxå skulle vilja bli tillfrågad när det passar mej?
Alltså...
Jag började inte den här utbildningen för att få nya bästa kompisar men likväl känns det ibland ensamt, att aldrig bli vald och alltid stå kvar ensam.
Låter fånigt kanske men det är så det känns ikväll, mitt i uppsatsångesten.

Det kallas tvivel det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur.
En obehaglig substans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?
Text: Lars Winnerbäck

Puss/ Asta