Famlande

 

Jag är hemma från skolan idag.
Flertalet föreläsningar är inte obligatoriska men självklart är det både önskvärt från skolans håll och gott för det egna lärandet att man är där.
Men idag kände jag att jag inte hann. Jag är tvungen att koncentrera mej på de examinationsuppgifter som skall lämnas  in innan Cypern.
Men det är två steg fram och ett tillbaka. För samtidigt missar jag ju och får ta igen dagens föreläsningar.

Jag känner att jag fortfarande famlar i formerna.
Vart jag ska sitta? Vad jag ska ha med mej?
Delvis vad och hur jag ska läsa.

Idag satt jag några timmar på biblioteket. Att plugga med en 1,5 åring kring benen är nämligen inte särskilt enkelt.
Men jag gjorde några klassiska Astamisstag.
Som att glömma äta frukost. Jo, det kan tyckas märkligt men har man slarvat med frukost under minst 30 års tid så är det lätt hänt.
Som att inte ha med kaffe. Å inte ha med godis.
Så där knäpptyst var det inte heller.
Men jag fick läst några timmar i iallafall på biblioteket och sedan några timmar hemma. 
Jag får sitta nöjd med det.

Jag undrar hur de andra i klassen känner.
Jag hade nog förväntat mej att jag skulle läsa mer, fatta mer, glädjas mer.
Jag irrar mest runt i någon slags förvirring över vem jag är, hur det ska göras, om jag förstår rätt och hur jag passar in.
Allt känns fortfarande väldigt nytt och väldigt oklart för mej och jag blir både avundsjuk och irriterad på de av mina klasskamrater som är så säkra, vet så tvärsäkert, tror så mycket om sej själva.
Dom är få skall tilläggas. De flesta av tjejerna verkar ödmjuka och fina även om jag känner mej gammal.
Hopplöst gammal.

Puss/ Asta

Första examinationerna gjorda.

De två första examinationsuppgifterna är avklarade.
Eller avklarade å avklarade, de är gjorda, jag får väl se om de måste kompletteras.
Huruvida de blir godkända har jag ingen aning om.
Första delen bestod av att genomföra en intervju två å två med en barnmorska inom ett tilldelat område (jag hade abort), skriva ett vetenskapligt arbete om detta tillsammans och sen redovisa det muntligt.
Andra delen bestod i att läsa en vetenskaplig artikel på engelska och sedan komma på frågor kring metod, resultat och användningsområde och ställa dessa i dag på en forskningsdag till författaren.

Jag känner att jag börjar komma närmare vissa klasskompisar. Gillar "Halmstadgänget" starkt, det är dom jag hängt mest med å pratat närmast med. Vi är fyra stycken rätt olika kvinnor men som funkar bra ihop.

Har fått kursplaneringen för nästa kurs som börjar på måndag.
TVÅ inlämningsuppgifter under min vecka på Cypern som bara MÅSTE bli klara innan dess.
Problemet är att jag knappt har nån ledig dag.
Är iväg till Helsingborg med vänner i helgen, skola må-to och jobb natten mellan fredag och lördag.
Söndag natt åker vi till Landvetter.
Får se hur tusan jag löser det där.
Lite stress är det, men... nu har jag ju bestämt mej för att vi ska åka så då tänker jag försöka njuta av det med.
Nån som är bra på genetik får gärna hojta. Den ena uppgiften handlar om det.

Annars pratas det mycket om praktikplatserna. Vart vi kommer placeras.
Det finns så få platser i Varberg å Halmstad.
Jag har ju vetat om det hela tiden (nä, inte att det var så få) men nu börjar jag känna mej allt mer orolig.
Vad tusan gör jag om jag får praktik i Borås?
Det tar mej två timmar dit så det fungerar inte att pendla. Att sluta klockan tio på kvällarna och börja klockan sju på dagturer. Å ha råd med att hyra rum/ bo på hotell?!
Av hela mitt hjärta hoppas jag att jag hamnar i Halland. Innan ville jag bara, bara till Varberg men nu inser jag att Halmstad har sina fördelar med fler typer av förlossningar.

Japp. Så har jag det här å nu.

Puss/ Asta

Finna ro i kaoset

Jag är precis som jag brukar. Otålig.
Jag har avverkat en vecka på utbildningen och känner frustration för allt som inte klaffat ännu.
Framför allt har jag svårt att få till det här med att plugga... vilket ju faktiskt känns någolunda centralt när man läser en utbildning.
Att generationsboende, ha närheten till Noah är något jag älskar men i detta sammanhanget ibland en källa till irritation. Eller kanske mer frustration.
Det är sällan tyst.
Det är konstant skitrörigt.
Jag hade alldeles glömt hur mycket prylar en liten människa behöver och drar fram.
Ingenting kan ligga framme för allt pillas på.
Dessutom så har både jag och dottern svårt att riktigt sätta gränsen å inse att DETTA är mitt jobb nu.
Det är så lätt att jag ska "kolla honom medan hon hänger upp en tvätt", "Noah vill ju vara med dej nu", "nä jag måste dammsuga av", "oj, nu är tvätten klar", "opps, mjölken är slut"...
Så är det. I det oändliga faktiskt.

Dessa två veckorna pluggar vi forskningsmetodik. Jag skulle inte säga att det är enkelt nej. Absolut inte.
Men det är ändå... off... på nåt vis. Det är inte "på riktigt" och snart ska den riktiga "trycka-fakta-in-i-hjärnan-eran" börja.
Då måste jag få till detta på ett bättre sätt.
Bli mer strukturerad. Schemalägga pauser.
Antingen får jag se till att sitta på mitt rum. Med stängd dörr. Eller så får jag åka hemifrån och plugga på biblioteket eller nåt.
Jag måste få till det här känner jag.
Alldeles för mycket tid går åt till att passa barn, laga mat, gosa hund, dra en dammsug, spela spel på telefonen, hänga på facebook mm mm.

Jag MÅSTE hitta mitt sätt.
Hittills idag har kanske 30 minuter gått till studier.
Gha.

Puss/ Asta

Första examinationsarbetet väntar

Sitter med mina första examinationsuppgifter.
Skall skriva den första av många vetenskapliga rapporter efter intervju med en barnmorska som arbetar med aborter och därefter förbereda frågor som skall ställas på en forskningskonferens på ett vetenskaplig artikel på engelska och en jäkla massa sidor.
Jag har glömt hur man skriver vetenskapligt. Jag har glömt vad som ska stå under resultat, i bakgrund, i diskussion. Jag hittar inte riktigt tonen, är van vid att skriva bloggar och hålla en mer lättsam ton.
Där till är det grupparbete. Grupparbete är alltid svårare än egna arbeten och det blir inte precis lättare av att vi skall göra grupparbetet över nätet.

På den här kursen kan man få icke godkänt, godkänt eller väl godkänt.
Jag är väldigt nöjd med godkänd i forskningsmetodik. Jag tror aldrig jag lär ha nytta i mitt jobbsökande eller mitt framtida yrkesliv av ett väl godkänt här. Men jag vill inte behöva komplettera!
Jag vill riva av de här uppgifterna å ha dem gjorda.
Men så klart, för mitt egos skull tar jag gärna ett godkänt.

Nästa vecka är det presentation för dessa examinationsuppgifter och sedan drar det igång på riktigt! 
Då jäklar ska vi lära oss om menscykeln, blödningsmönster, blastocyter och annat spännande.
Då känns det "på riktigt."

Hur det känns för övrigt?
Ja så där...
Eller jo, tack.
Inte eländigt men inte stor lycka heller.
Det känns nog inte riktigt på riktigt ännu.
Fast fyra dagar på raken där jag klivit upp klockan halv sex och kommit hem kl sex tolv timmar senare känns i kroppen.
Blev uppriktigt skitledsen över några klasskompisars beteende här i veckan.
Kände mej utstött och som om vi var tretton år.
Nu har jag lagt det bakom mej.
Jag har inte sökt denna utbildningen för att få nya bästa vänner.
Och de som man söker sej till å passar bäst ihop med är inte alltid per automatik de man bor närmast geografiskt.
Men man kan uppföra sej kamratligt tycker jag. Om inte vi vuxna kan det hur fasen ska vi då kunna lära våra barn?
Känslan av utanförskap och att bli bortsorterad är jag inte van vid. Det har jag sluppit, åtminstone i vuxen ålder och därför blev jag väldigt ledsen.
Men som sagt, nu har jag lagt det bakom mej.

Puss/ Asta