Tyvärr tar vägen slut här.

Jag hade ju tänkt att blogga ytterligare något år om den första tiden som barnmorska med alla känslor det innebär. Men sist jag arbetade hade jag ett samtal med chefen, flera kollegor till mej hade påtalat för henne om min blogg och om det olämpliga i att jag skriver om osäkerhet å annat.
Som ny på arbetsplatsen har jag ingen större lust att tjafsa även om jag tänker ett å annat om dessa "flertalet kollegor" som springer till chefen å skvallrar.
En dödssynd på andra ställen jag arbetat.

Alltså har denna blogg tjänat ut sin roll.
Tyvärr. Jag hade gärna dokumenterat min resa här. Jag tror oxå att det är en blogg som behövs för människor som sadlat om eller står i begrepp att sadla om i livet. En av anledningarna till att denna blogg startades var för att jag själv saknade en liknande blogg-

Till er som följt mej, blivande kollegor som kommenterat, jag önskar er all lycka till. Var rädda om er och traggla den förbannade metodiken.

Puss/ Asta

Tufft tufft tufft

När jag ställs inför något som känns svårt rent praktiskt brukar jag tänka på när jag började övningsköra.
Jag var fullkomligt LIVRÄDD för att framföra denna enorma mördarmaskin, detta vapen som jag hade noll och ingen kontroll över och jag skulle dessutom... dessutom... växla samtidigt.
Min man sa att "snart kommer du göra detta utan att tänka, snart är det så naturligt och så vant att du kan fundera på annat under tiden."
Jag hade väääldigt svårt att tro honom. Eller ja, jag var faktiskt helt bergsäker på att det aldrig skulle bli så för mej.
Men så blev det förstås.

Jag försöker hålla denna känsla in i mitt nya yrke.
Jag är inne på min tredje veckas hospitering. Egentligen har jag bara ett pass kvar men min mentor har fixat så jag får fler. Jag är nämligen inte "där" ännu och det känns som en sådan vansinnig förnedring och ett så totalt nederlag.
Kognitivt förstår jag och håller med. Känslomässigt känner jag mej som den mindre vassa kniven i lådan. Den kollegor talar om bakom ryggen, den chefen oroligt funderar över om hon var en felsatsning, den som kanske sträckte sej efter mer än vad hon klarade av och har kapacitet för.

Jag måste säga att jag har haft en tuff start in i yrket.
Sex förlossningar och egentligen ingen glidarförlossning där en omföderska kommer in, har invändningsfritt CTG och föder lätt och bekymmersfritt. Sådana förlossningar som jag hade så många av under min praktik.
Nej det har varit patologiska kurvor och dåliga fosterljud till höger och vänster.
Jag har klippt fler gånger på dessa förlossningarna än på de 60 stycken jag hann med under praktiken.
Hemma. Hemma vet jag hur jag ska göra. I mitt huvud kan jag gå igenom agerandet. Lägesändra, stäng av ev dropp, ha god CTG kontakt, förbered för åtgärder, kontakta läkare osv.
Där i situationen är det som om det låser sej för mej och jag blir seg å trögtänkt. Jag vill bara backa och lämna över.

En barnmorska berättade att hon höll på att sluta fyra gånger första månaden som barnmorska. Så känner jag. En stor jävla osäkerhet och otillräcklighet har lagt en blöt filt över lusten, glädjen, euforin att inneha världens vackraste yrke.
Min bristande kunskap, min gigantiska oerfarenhet är så tung och så skräckfylld att bära att jag bågnar under den. Det känns som om jag hittills kommit undan med bara förskräckelsen. I natt var ett jobbigt pass...
En del av mej vill tillbaka, helst nu, och revanschera mej, men en större bit av mej vill bara sjappa och aldrig komma tillbaka.

Men jag lärde mej växla. Jag gjorde faktiskt det. Det är en jävla baggis att lägga in 4:an nu för tiden.

Puss/ Asta

Det var inte så här det skulle bli

Den stora dagen har varit. Avslutningen. Examensdagen.
Jag har haft ölfrukost (så som sej bör inom arbetarklassen), ätit finlunch, deltagit i ceremonin, fått tratt hängd kring halsen och broschen av självaste kursansvarig lärare, jag har tagit farväl av lärare och klasskamrater.
Och nu känner jag mej tom.

Där å då var jag stolt. Jag har till å med fått flera kommentarer kring det från olika håll. Att jag såg så stolt ut.
Ja, jag var stolt. Stolt över att få träda in i detta fantastiska yrke, stolt över att få presentera mina handledare för min familj, stolt över att få visa mina handledare min familj... mina vackra barnbarn.
Jag har längtat så länge. Drömt om denna dagen. 
Det är min livsdröm. Den största jag haft näst att få barn.

Men när mina klasskamrater jublar att de nu är barnmorskor, när lärarna säger "kära kollegor" så är inte jag där.
Den där jäkla uppsatsen är emellan och ikväll har modet sjunkit igen och jag känner ingen tilltro till att jag ska klara av den.
Alla säger "Klart du gör" och kanske tror de att jag spelar svår eller så, men jag tvivlar på riktigt. Jag har slitit med den där uppsatsen i över ett år, jag HAR verkligen försökt och ändå räckte jag inte. Varför skulle några extra dagar göra skillnad? Varför skulle den plötsligt bli bra nu?

Kanske är det förloraren i mej som talar nu men jag har två... nej tre saftiga klagomål att framföra till skolan.
1. Vi borde fått mer avsatt tid till uppsatsen och inte behövt skriva den parallellt med praktikerna.
2. Opponent och respondentseminariet borde legat tidigare. Den här dagen skulle alla ha fått känna att allt är klart. Att vi faktiskt ÄR barnmorskor.
3. Min handledare. Alltså, hon är en fantastiskt rar person. Hon har stöttat mej massor nu efteråt, långt mer än hon hade behövt. Hon är kanske den lärare som jag tyckt mest om på ett rent privat plan... men...
Förra året, när klassen över oss, hade sitt seminarium så fick min handledares studenter mest kritik. En rejäl omfattande sågning, ungefär som jag fick nu.
Jag hörde då med kursansvarig lärare (som även är min examinator) om hur det kunde bli så. Med 20 handledartimmar så borde rimligtvis uppsatsen vara tillräckligt bra. Småfel absolut... men i det stora hela, till form och formalia.
Min lärare höll med om det men menade att det kunde vara studentens fel med som inte utnyttjade sina handledartimmar eller som ignorerade handledarens råd.
Jag har utnyttjat mina timmar. Jag har ändrat det jag blivit tillsagd.
Jag känner... att det är skolans fel. Hur fin min handledare än är så är det väl tveksamt om hon håller måttet då?

Idag fick jag en kram av min examinator och så viskade hon. "Var noga med vad du skriver så du inte fastnar i plagiatkontrollen."
Jag blev helt kall. Hon är en sån människa som kan tusentals artiklar och böcker i huvudet, som kan droppa namn om varenda forskare som finns.
Jag har över 30 sidor text. Jag har absolut noll koll på om den fakta jag hämtat från litteratur och artiklar är tillräckligt omformulerad.

Jag känner oro, stress och sorg. Jag har svårt att möta folks glädje och gratulationer. Jag känner mej fake och otillräcklig.

Det var inte så här det skulle bli.

Puss/ Asta

Råd till nya och blivande barnmorskestudenter

Inlägget publiceras även på min vanliga blogg. 

Tre veckor sedan jag skrev.  Tre veckor sedan praktiken tog slut och nu har jag även det fruktade opponent och respondentskapet bakom mej. Det var i tisdags för min del.
Jag har känt mej jättestressad och nervös över det, mycket för att jag är den enda som skrivit själv, men väl där å då kände jag mej faktiskt helt lugn. Jag har inga problem med att prata inför folk, det jag var nervös för var att bli sågad av examinatorn och att få frågor jag inte kunde svara på av henne.
... Och vet ni, det var den. Skit alltså. Men det fattade jag inte där å då.
Jag kunde svara på opponentens frågor och examinatorn sa inte så himla mycket. Det var först när jag dagen efter satte mej in i vad hon skrivit på min uppsats och insåg att den var katastrof!

Jag vart helt knäckt!
Jag som på senare år haft svårt för att gråta till å med när jag är riktigt ledsen grät som ett barn. Kände mej helt uppgiven. Helt förstörd.
Jag ville inte gå på examen (som är imorgon) och jag ville nästan kasta in handduken och bara skita i det här. Glömma bort det där med barnmorskeri.
Alltså ALLA får kritik och backning på sin uppsats men kritiken jag fick var massiv. Examinatorn tyckte på hundra olika ställen att texten inte svarade mot syftet och det är typ den allvarligaste kritik man kan få.
Det är skillnad på kritik och kritik.
Jag var ganska oförberedd. Jag trodde i min enfald att om man haft mycket kontakt med sin handledare, gjort som hon sagt och hon släppt igenom uppsatsen så skulle den vara... okej i alla fall.

Om jag ska ge er nya barnmorskestudenter och ni som står i begrepp att läsa specialistutbildningen ett gott råd så är det att häng med, engagera er och plugga på under de tråkiga kurserna av metodövningar. Tänk "d-uppsats" för varje skituppgift ni ska skriva och se till att från början göra det korrekt.
Lär er referenssystemet utan och innan så ni kan det i sömnen.
Det kommer att göra er magisteruppsats så mycket enklare!
Så gjorde nämligen inte jag.
Jag flöt med enligt minsta motståndets lag. Jag tänkte "sen" och "det ordnar sej", jag förlitade mej på att jag är bra på att uttrycka mej i skrift. För det ÄR jag. Det märks kanske inte så himla väl i bloggar men jag är en rätt så duktig skribent, har jag någon konstnärlig ådra så är det just text.
Men att skriva D-uppsats handlar om så mycket mer, så mycket regler och formalia. Så lär er. Se till att lära er korrekt från början hur jävla trist det än är.
Det hjälper ju lixom föga att det gått bra på praktikerna och att jag fått goda, eller till å med mycket goda, omdömen där. Utan den där förbannade uppsatsen kan jag inte jobba som barnmorska, får inte min legitimation.

Jag grät som ett barn i onsdags. Jag bröt ihop fullständigt.
Sen har jag rest sej. Mycket tack vare pepp å stöd från en kursare och från min handledare. Jag har suttit åtminstone 10 timmar med uppsatsen sedan dess, jag tänker göra 10 timmar till i helgen. Sen hoppas jag den duger.
Och jag tänker gå på min examen. Och fira med min familj å mina närmaste vänner på lördag.
Jag tänker bli barnmorska i alla fall!

Puss/ Asta