Förlossning nr 5

Igår kom jag hem efter att ha jobbat natten och sovit uselt några timmar efter det i källarrummet hos min klasskompis. Fem pass på raken. Jag somnade vid tio tiden på kvällen, vaknade 06 å gick och kissade och somnade om till nio!
Trots det har jag sovit middag 1½ timma idag så jag var TRÖTT!
Det är slitigt att jobba treskift och mitt schema är intensivt varannan vecka och lättare vartannat ungefär.
Nu är jag ledig to, fr, lö, sö,

Men!
Mitt sista pass gick så himla bra.
Fick en omföderska som var livrädd precis när jag gick på och hann med hela förlossningen med efterskötsel av barnet och allting.
Jag klarade av att bedöma öppningsgrad, jag var inne mycket och stöttade, tröstade, peppade. Satte mina första kvaddlar.
Jag satte skalp på barnet (första!), jag höll perinealskydd och jag förlöste barnet själv med lite röststyrning av barnmorskan. Jag försökte sy men skakade så och gav upp.
Jag blev till å med känslomässigt berörd... något jag lixom inte hunnit tidigare gånger då allt fokus varit på vad jag ska göra/ inte missa.

Fick en kram av handledaren (hon är så himla fin) och mycket beröm.
Jag kände mej för första gången riktigt nöjd med mej själv och med en känsla av att jo, detta kan kanske gå ändå. 

Jupp. Har inte så mycket mer att säga. Ville mest ha denna känsla dokumenterad också.
Kunna se att det går framåt två steg ibland innan det åter går bakåt igen.
Förlossning nr 5 kommer jag nog alltid att komma ihåg!

På måndag när jag ska praktisera har jag min andra handledare för första gången.
Det känns redan nervöst.

Puss/ Asta

Bipolära tankar

Försummar denna bloggen känner jag. Det är ju roligare att skriva i min vanliga där fler läser och ger respons på oro, glädje, frågor mm. Här dokumenteras det mer och det gör jag på flera ställen. Dels på högskolans sida i loggboken, dels i mina papper som skall in till högskolan sedan om varje förlossning, dels i min egen förlossningsbok.
Men jag vill väldigt gärna hinna med den här bloggen med.

Jag har nu gjort den första veckan av åtta i Förlossningskonst I och känslorna varierar från dag till dag.
Om jag skall skönja ett mönster så går det bäst första passet efter att jag fått vara hemma, går jag tex kväll-dag och sover över så har jag för många obearbetade intryck i skallen andra dagen och blir fortare mentalt trött.
Känslorna böljar verkligen mellan "Jag kan, jag kan!" till "Det här kommer fan aldrig att gå." 

Vad är det just nu då som fan aldrig kommer att gå?
Kan vara kul att skriva om det då det... förhoppningsvis... är där jag kan skönja framgångar.
Givetvis är det helheten, att ha den fulla kontrollen. Mamma-barn-apparatur samtidigt.
Men det är oxå smågrejer. Som att komma ihåg hur jag ska dokumentera.
På förlossningen är dokumentationen helt olik annan dokumentation, alla skriver samma, i samma ordning, mkt förkortningar. Ex YP: hö vä, Ffd huv, huv ru. VU: Cx 1 cm mjuk, mm 5 cm, huv 1 cm ovan spinae.
Sen är det de där jäkla sterila handskarna. Supersvårt.
Var med på ett kejsarsnitt och gjorde bort mej 10 ggr på 2 minuter eller nåt sånt inför ett stort operationsteam vilket en sur undersköterska pustande och suckande typ "du-är-ju-helt-jävla-omöjlig-och-korkad-suck" upplyste mej om. Höll på att börja gråta.
Igår fick jag komma in till en pedagogisk, snäll operationssköterska som gjorde tappra försök att visa mej och vi tränade en fem, sex ggr utan att jag fick riktig kläm på det och utan att jag lyckades förbli helsteril nån gång. Fick hem vantar att träna på och får väl konsultera nån opsyrra eller narkossyrra för hjälp. Känns lite som att det "aldrig kommer att gå" men inte fan kan jag ge upp en barnmorskedröm för att jag inte får på handskar ordentligt?!

Min handledare är super.
Hon är så go och snäll och uppmuntrande å ger mej alltid tid.
En fin människa och jag har flera gånger sagt till henne att jag är så glad att jag får gå med henne.
Hon har bara varit barnmorska i två år men är lugn och trygg i sin roll.
Jag kommer ha en handledare till, en äldre och mer erfaren, och jag hoppas att vi skall klicka vi med.
Hört ryktas om att hon kan vara lite hård.

Som student är man ju så vansinnigt utsatt och jag är jättekänslig för att inte bli vänligt bemött i den här situationen.
Den sura undersköterskan som suckade åt mej på operation tycker uppenbarligen inte om om.
La nog aldrig märke till det innan eftersom jag är så himla fokuserad på patienten och uppmärksam på handledaren men efteråt har jag tänkt på det. Hon svarar mej kort, möter aldrig min blick och ler aldrig mot mej. Hon behandlar mej som luft och jag vet inte om det är barnmorskestudenter i allmänhet hon inte tycker om eller bara mej men det påverkar mej.
Alla andra jag mött har varit vänliga. En del pratar mest med sina kollegor och så där, det förstår jag, dom har ju studenter alltid, men ingen mer än "denna där" är direkt ovänlig.

I natt gör jag sista passet av sex på raken sedan är jag ledig över påsk. Det ska bli härligt!

Puss/ Asta

Nr 1

 

Inlägget har även publicerats i min andra blogg.

Det första nervösa passet på Förlossningsplaceringen är gjord och jag kan notera en förlossning genomförd. 49 kvar.
Jag var med när en fin flicka kom till världen. Höll själv perinealskydd men fick lite hjälp med att styra huvudet på vägen ut.
Det var en lugn och fin förlossning som jag hade förmånen att få följa från att paret kom in till dess att efterskötseln var gjord. Och det behövdes inte sys ett endaste dugg.

Jag sniffade på fostervatten. Jag tittade i bindor och uppskattade blödningar. Jag lyckades känna ett hårt huvud vid vaginal undersökning med modermun öppen 5 cm. Jag hade kvinnan i famnen närmare än jag varit någon annan kvinna. Jag hade blod och fosterfett i pannan. Jag satte min första pvk på 1 år. Jag fick känna hur mina fotsulor brände av smärta efter att ha stått upp på ett betonggolv i 4-5 timmar i träskor. Jag fick växla mellan att stå med tyngden omväxlande på den vänstra och sen den högra och varje gång jag växlade fot brände det som eld.
Jag fick väga å mäta en liten och framför allt fick jag bevittna miraklet av att se en blågrå klump komma fullt insmetad i grått fosterfett som öppnade sina blå ögon, tog in omvärlden och skrek till.
Duktus arteriouses stängdes och den fetala cirkulationen var för alltid över.
Men alla omställningar klaffade, barnet fyllde lungorna med luft för första gången och rosig färg spred sig över dess hud. Det är vackert. Så vackert att man nästan blir religiös.
Men jag tog för mej och kände nog att jag gjorde en god första dag. Större krav än så behöver man ju inte ha första dagen inom ett nytt yrke.

Det är VÄRLDENS VACKRASTE jobb så klart!
Men jag blev mindre känslomässigt påverkad än vad jag väntat mej. Trodde jag skulle storböla.
I somras när jag jobbade på BB fick jag förmånen att följa med en av barnmorskorna in på en förlossning i sluttampen. Krystskedet varade där bara nån kvart, jag stod tyst ½ meter bakom och kunde bara ta in upplevelsen. Den gången grät jag mer än pappan.
Denna gången kände jag mej nästan tom efteråt.
En insikt jag fick att bortsett från att en barnmorska skall vara kunnig, självständig, stark, ibland sträng, så måste hon oxå vara tålmodig. Förlossningen stannade av lite och jag kände det verkligen som en utmaning att tåla mej. Tålamod och bra skor. Kommer man en bit på förhoppningsvis...
Föräldrarna var supergulliga och barnet fantastiskt men den där överväldigande känslan infann sej inte hos mej. Jag tror själv att det berodde på två saker, framför allt att jag var så fokuserad på förlossningsförloppet och framför allt i slutet, att jag skulle hålla rätt och att hon fan inte skulle gå sönder. Jag hade väl inte tid å plats att plocka fram det rörda och det sentimentala.
Och sen var det mina fossingar, de höll på att ta livet av mej, de värker ännu.

Handledaren var den bästa tänkbara. Go, inkluderande, pedagogisk, lugn.
Vi ska nog fungera fint. Jag är hennes första egna student och hon var kanske lite nervös att få en äldre tant med längre längre sjukvårdserfarenhet än henne.
Men jag tror det blir fantastiskt.
Mycket sköts inte som vi talat om i skolan och en del av det tog jag upp medan en del sparade jag på.
Får se om jag tar det vid annat tillfälle.

Nu är jag så trött på så många olika sätt en människa kan bli trött på så jag ska gå och sova.
Sova och låta mina intryck interageras. Upplevelsen växer för varje timma nu.
Men jag är lycklig. Jätte, jätte, jättelycklig. Det är fantastiskt och inte alla förunnat att få förverkliga livsdrömmar.


Puss/ Asta

Tvivel

"Det kallas tvivel det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt eller hur?" Lars Winnerbäck.

Blogginlägg eller öppen dagbok?
Är det någon skillnad?
Denna blogg gör jag ingen "reklam" för och talar aldrig om. Den är först och främst skriven för mej, för att dokumentera min resa mot att bli barnmorska.
Men ja, det gör en liten skillnad om det är en blogg eller en dagbok.
I ett blogginlägg skulle jag kanske försöka att hålla en lite peppigare ton. Här, i min dokumentation, vill jag vara fullkomligt ärlig.

Det är ett par dagar kvar till förlossningspraktiken. Förlossningskonst I.
Jag känner ett visst... krav eller ska jag snarare säga förväntan från omgivningen om att det skall kännas roligt, inspirerande, spännande och äntligen.
Jag vet att jag borde känna så.
Jag har väntat ett halvt liv på detta. Velat bli barnmorska hela mitt vuxna liv och förlossning är så mycket barnmorskeri det går.
Men, allvarligt talat känner jag mej mest rädd just nu.

Jag försöker tänka att jag är student.
Det är meningen att jag skall vara ny.
Ingen förväntar sej att jag ska greppa situationen och vara säker och självständig.
Jag upprepar mantran för mej.
Luuuuugn.
Tuuuung.
Tryyyyygg. 

Just nu är jag så himla skraj.
Rädd för att det kommer bli överväldigande tungt.
35 h/ veckan treskift. Mer än heltid.
Plus studieuppgifter.
Plus att man skall vara alert, skärpt, framåt hela tiden.
Plus en massa pendling och sova borta.
Mina klasskamrater som haft förlossningsdelen nu såg alla mer eller mindre slitna ut.
Och jag är så himla skör för sånt här.
Att vara ny inför en handledare, en grupp, arbetsuppgifter.
Jag har... åtminstone idag... förlagt tron på mej själv att jag kan och att det är möjligt.

Eller ja.
Ibland känns det som att det är så oerhört mycket jag skall kunna, lära mej och hålla koll på.
CTG kurvor, elektroder på barnet, vaginala undersökningar, bedömningar om öppningsgrad, kommunikation med en kvinna i värkarbete, att förlösa, sy...

Jag ska försöka att inte älta detta så mycket utan arbeta på mitt positiva tänkande, på att vila det jag kan, göra mina avslappningsövningar och hoppas... hoppas... att jag oxå kan njuta lite av färden.

Puss/ Asta

Snart klar här med

En vecka kvar av mödravårdsplaceringen.
Jag har varit sjuk och borta tre dagar, men det var okej, jag kommer att bli godkänd i alla fall.
Detta har helt klart varit min roligaste praktik (även om jag räknar med dem på sjuksköterskeprogrammet) och delvis är det väl för att jag kan se mej själv arbeta på precis ett sådant här ställe i framtiden.
Mottagningsarbete, inga storhelger, variation, arbeta med det friska, pedagogik, eget rum, skylt på dörren, stort eget ansvar.
Men det är jag inte ensam om att vilja, den typen av arbete växer inte på träd och personalomsättningen är låg så det kommer inte att bli så direkt. Och det är kanske bra?! Men på sikt.

De mål jag hade inför praktiken har jag i princip uppnått.
Jag har inte satt spiral och jag kan kanske inte alltid känna om barnet är högervänt eller vänstervänt men jag har lärt mej massor.
Om första praktiken handlade mer om personlig utveckling på andra plan (köra bil långt exempelvis) så har jag här lärt mej mer nyheter inom barnmorskeri.
Jag har till och med haft egna besök.
Min handledare är jag numera mer än nöjd med.
Tycker det tog ett tag för mej att komma underfull med henne och att slappna av men nu kunde jag inte vara nöjdare. Hon är rolig, full i fan, rak, kunnig och har ett sätt som får mej på tårna och att vilja prestera.
Tycker att hon är fantastisk och hade gärna haft henne som kollega en dag.
Jag vill inte sluta nu!!!

Om lite drygt en vecka börjar alltså förlossningsplaceringen.
Inte hunnit bli så skraj ännu men det kommer. Trust me. Jag vet att det kommer.
Men jag skall verkligen verkligen så långt det är möjligt försöka njuta av färden bara.
Tillåta mej att vara student och absolut nybörjare och lära mej allt jag någonsin kan utan att gå runt och noja över att duga. Det är min absoluta intention.

Och D-uppsatsen. Orkar inte ens tänka på D-uppsatsen och DET kan bli ett problem.

Puss/ Asta