Jag viskar...

Jag vågar knappt säga det högt ens inför mej själv... å så skriver jag det på en blogg (som visserligen inte följs av så jätte många men ändå...) men... jag tror jag kan det. Jag tror jag kan det!
Innan har jag mestadels förlöst av en slump, lite som en vilsen pappa som tar emot barnet på toalettgolvet. Ibland (oftast) med min handledares instruktioner, några gånger utan, men NU... nu... tror jag att jag förstår.
Jag tror att jag förstår hur man förlöser ett barn! Jag har känt det de senaste tre-fyra förlossningarna att jag VET hur jag ska göra, hur jag ska sänka barnet, ändra handen, föra kroppen. Trögfattat må hända att det tog över 40 förlossningar men...

Det kommer att komma bakslag och för att bli erfaren barnmorska tar det 5-10 år men känslan av kontroll och av aha är underbar. Underbar!
Jag har 43 godkända förlossningar idag. Sju stycken återstår. Ju fler desto bättre, men om sju förlossningar har jag gjort mina 50 obligatoriska och minsann, börjar det snart inte bli dags att inhandla skumpan?!

Idag är jag stark!
Just idag, med 4 lediga dagar hemma framför mej, tror jag att det kommer att gå! Jag skrev om det här om dagen på instagram, om hur lycklig jag är över mitt yrkesval, och fick till svar av en manlig vän på 56 år "Tänk hur många muttor du kommer att få se!" Ursäkta mej, men jag blir både förbannad och less.
Det är en kommentar en tolvåring skulle kunna fälla. En omogen tolvåring.
En man på nästan sextio?! Nä, det är faktiskt inte roligt någonstans.
Jag vill inte bli hånad eller förminskad i att jag tycker detta är det vackraste yrket på jorden och att jag är lycklig över att jag sträcker mej efter min dröm.
Och jag vägrar flina över något jag bara finner patetiskt och inte ett skit roligt bara för att en man säger det.

Sju veckor kvar. Så mycket att lära...

Puss/ Asta

Allt faller

Tungt att skriva, tungt att erkänna, men jag har lovat mej själv att dokumentera alla känslor på den här resan.
Jag har gjort två pass på förlossningen med en av mina två nya handledare.
Två relativt darriga pass där det mesta av det jag kunnat innan kändes bortblåst.
Det är okej, det får jag nog räkna med. Det är sex månader sedan jag var där sist och det tar tid att bli varm i kläderna. Första intrycket av handledaren var  jättebra.

Ändå mår jag skit. Jag har en väldigt hög och närmast konstant känsla av ångest.
Jag är förbannad på min personlighet och förbannad på mina antidepressiva för att det liksom aldrig blir bättre!!! Eller jo, det har det blivit men just nu, i stormens öga känns det inte så.
Det är så FÖRBANNAT kort tid kvar till vi ska vara färdiga och det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan.
Självklart. Det tar minst 5-10 år att bli en erfaren barnmorska.
Men det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan som jag faktiskt borde kunna. Som jag känner att detta borde varit självklart vid det här laget.
Att vid en vaginal undersökning kunna känna barnets suturer och fontaneller och på så vis räkna ut hur den ligger och vart den är i sina rotationer, hur den kommer sluta som färdig rotererad.
Jag har ännu inte lyckats känna spinea, vilket är ett utskott i bäckenet som man behöver känna för att säga på vilken station barnet står, dvs hur långt ner i bäckenet som barnet har trängt.
Jag har till å med glömt anatomin, skallbenens namn, bäckenets delars namn, olika diameter som finns på huvudet.
Jag MÅSTE ju kunna detta nu känner jag.

Och D-uppsatsen. Skulle suttit med den igår och idag. Har inte gjort nånting.
Jag känner mej så nervös och ångestfylld att jag klarar inte av att samla tankarna och fokusera på allt det här. Det känns så meningslöst när jag egentligen borde fräscha upp det som jag faktiskt skall jobba med.
Naglarna har jag bitit ner. Jag längtar konstant efter att bli full. 5:2 eller måttlighet överhuvudtaget har jag kastat i sjön och jag stoppar i mej godis som aldrig förr. Här om dagen åt jag en påse chips och två dajm till middag i bilen hem från Borås.
Det känns som att allt faller...

Puss/ Asta

Känslor all over the place

Inlägget är även publicerade på min vanliga blogg. 

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta