Halvvägs in i Mödravårdspraktiken

Söndag. Imorgon startar tredje praktikveckan på Mödravården.
Två veckor har jag gått och MVC eller Kvinnohälsovården som det egentligen heter är verkligen en annorlunda värld jämfört med allt annat som jag upplevt. Större skillnad än Medicin och BB.
Känslorna från praktiken på BB Borås består och har förstärkts.
Jag trivdes bra där, kände mej trygg och som en "duktig student." Jag kunde redan väldigt mkt om BB vård efter mitt sommarjobb och den där oduglighetskänslan slapp jag där.

Här är som sagt allting nytt.
Jag hade lite svårt för min handledare initialt. Hon är en rätt barsk och direkt kvinna.
Hon korrigerar mej onödigt mycket kan jag känna. Är annorlunda i sitt handledarskap än vad jag är.
Jag är mer följsam och uppmuntrande. Mer "Så kan man oxå tänka men..." eller "Du är på rätt väg, om du gör så här istället" osv. Hon är mer som Brasse i Fem Myror "Fel, fel, fel, fel." :)
Men jag gillar henne mer och mer. Vi är olika som personer, olika i vår patientkontakt men jag måste få vara jag och jag kan lära mej väldigt mycket av henne. Hon har ändå en omtänksamhet kring mej och en humor som jag kan uppskatta.

Jag slåss med mina oduglighetskänslor. Och är i högsta grad student igen.
Spänner mej även vid kapillära blodprov :) Känner mej obekväm vid patientkontakt.
Framstår som en idiot antagligen.
Men jag tycker att arbetet på mödravården är väldigt roligt och varierande.
Och jag har lärt mej en hel del.
Att ta cellprov är jätteroligt. Det låter perverst men så är det. Dagens roliga stund.
Jag har även fått känna på en å annan livmodertapp, lyssnat med tratten, hittat hjärtljud med dopplern, mätt symfys-fundusmått, tagit prov utan butterfly vilket jag knappt gjort sedan utbildningen, prövat att hålla preventivmedelsrådgivning och imorgon bitti skall jag hålla i en inskrivning.
Hjälp!
Nästa vecka ska jag delta i en föräldrautbildning och hålla i avsnittet om smärtlindring... fördelar och biverkningar.
Det känns spännande.

Tre veckor kvar och sen väntar förlossningen.
Det som jag ser mest fram emot och fruktar mest samtidigt.
Det som känns som själva essensen av utbildningen.
Åtta långa veckor när man måste hålla sej frisk och helst inte sarga sitt självförtroende allt för hårt.
Jag ber till Gudarna om den raraste handledaren i världen då så jag får den tryggheten i alla fall.

Som väntat sliter utbildningen på mitt psyke och jag har en hel del privat som oxå kostar på.
Men det funkar. Det fungerar och veckorna går.

Puss/ Asta

Fick en fråga om utbildningen

Detta är min mer privata blogg som jag inte gör reklam för. Jag har den i första hand för att dokumentera min resa mot barnmorskeyrket för egen del. Framsteg och bakslag. Självförtroende och dippar.
Det känns som om det bara är jag och min trogna Freja som alltid kommenterar som är här inne, men så nu på mitt näst senaste inlägg fick jag en kommentar från "EW" som ville veta mer om utbildningen.
Kul! Varmt välkommen och tack för ditt tassavtryck.

Barnmorskeutbildningen i Borås är en sk modifierad distansutbildning.
Den är upplagd på tre terminer som övriga barnmorskeutbildningar i landet.
Termin 1 är det bara teori.
Termin 2 lite teori men i huvudsak praktik. Praktiken är förlagd med 3 veckor på BB, 5 veckor på en barnmorskemottagning och 8 veckor på förlossningen. Fokus på samtliga placeringar är normalgraviditeten och det normala barnafödandet.
Termin 3 fortsätter som termin 2, men praktikerna är istället 3 veckor på en gynekologisk avdelning, 5 veckor barnmorskemottagning och 8 veckor förlossningsvård. Nu med fokus den komplicerade graviditeten och riskförlossningen.
Under förlossningspraktikerna skall man medverka vid 50 förlossningar och 100 passningar.
Passningar är vård av kvinnan under förlossning men inte själva födandet.
Parallellt från termin 2 start skriver man sin D-uppsats. De allra flesta skriver två och två. Jag gör det inte.

Hur tuff är utbildningen?
Tja, det är en intensiv och komprimerad utbildning absolut men det mesta är ju spännande och något som jag brinner för.
Men jag måste ändå säga att ett heltidsjobb i vården är bra mycket tuffare än att bara gå i skolan. Man förfogar över sin egen tid på ett annat sätt.
Det är skillnad nu när man gör praktiken upptill 35 h/ vecka.
Jag har arbetat lite grann parallellt med första terminen, flera av mina klasskamrater har arbetat mer och hunnit det bra.
En hel del gruppuppgifter och seminarium  är det ja. Jag som är "lite äldre" gillar inte det riktigt, föredrar mer tentor av traditionella mått. Vi har haft ett par hemtentor och en stor salstenta förra terminen.
Under första terminen när det var bara teori var vi i Borås en hel del.
Det är förlagt med föreläsningar typ måndag-fredag en vecka och sedan två veckor hemstudier för att sedan åter ha campusveckor. Allt är självklart inte obligatoriskt men alla som läst på högskola eller universitet vet att man har stor nytta att föreläsningsmaterialet för att veta hur och vad man bör plugga på. Annars blir det enorma mängder att läsa.

Måste nog säga att praktiken och det mentala är den stora prövningen för mej.
Oron att inte duga. Inte ha vad som krävs. Att vara för gammal. För nervöst lagd.
Jag kunde mitt jobb innan. Jag var respekterad bland kollegor och läkare och jag hade vänner bland kollegorna och var trygg. Nu är det okända vatten.
Det är den stora utmaningen för min del, inte studierna i sej.
Jag har lite taskig självkänsla och absolut, precis som EW skriver, ett kontrollbehov och hårda krav på mej själv.

Men samtidigt är det så jäkla roligt att äntligen göra detta. Att vara på väg.
Jag är så stolt att jag nästan spricker över att utbilda mej till världens finaste yrke där man får se både barn och föräldrar födas.

Puss/ Asta

Euforisk känsla

Inlägget även publicerat på min vanliga blogg pastasson.blogspot.se

Sista dagen på BB praktiken och en vardag som många andra när jag står i kafeterians kö, läser: Leg Sjuksköterska på en skylt på tjejen framför mej och inser att jag är inte där.
Jag ska bli barnmorska jag!
Inte vill bli barnmorska. Inte drömmer om att bli barnmorska. Jag ska BLI barnmorska, jag ÄR på väg.
Och en svindlande lycklig stund (som faktiskt håller i sej än) tror jag verkligen på att jag kan. Att jag är kapabel. På att det kommer att gå.
Det kommer att komma andra stunder under utbildningen. Jag vet. Det svänger hit å dit. Hela tiden.
Men här å nu är det en så euforiskt lycklig känsla och stolthet.
Tänk... jag.
Jag å det finaste yrket i världen.
Wow.

Första praktiken är som sagt slut och det har varit en jättefin placering. Det har varit körningen, 4 timmar/ dag, som varit tuff, men i övrigt så är jag hur nöjd som helst.
Jag har lärt sett lite nytt, jag har lärt mej en hel del, framför allt om amning.
Jag har känt att jag fixar jobbet och jag har blivit väl emottagen och fått diskutera mycket barnmorskeri... sånt där som man kanske inte nördar ner sej i allt för mycket med familj å vänner.
Fick jättefin kritik av min handledare om att jag var duktig, intresserad, mjuk å fin, kunnig och att hon lärt sej av mej med.
Jätteroligt och faktiskt lite vemodigt att gå därifrån för jag kommer ju med största sannolikhet inte att arbeta där.

Drygt en tredjedel av min utbildning har jag bakom mej.
Det har gått så otroligt fort och samtidigt känns det som så länge sedan jag knegade på på medicinkliniken utan att veta om nåt annat. Men det är faktiskt bara nåt år sedan jag skickade in den där ansökan till Högskolan trots att jag egentligen inte trodde jag skulle hoppa på.
Jag har lärt mej så oerhört mycket redan, jag inser det.
Och samtidigt inser jag hur ofantligt lite jag kan... så är det ju.
Men jag när en dröm och ett hopp om att jag ska kunna representera yrket på ett bra sätt.

Barnmorska är världens äldsta yrke. Det är ett av de mest ansvarsfyllda och stoltaste.
Ett självständigt yrke som kräver empati, kunskap, ödmjukhet och jävlar anamma.
Det finns strider kring den gravida och födande kvinnan som måste stridas och vinnas.
Striden mellan om å ena sidan att graviditet och barnafödandet är en naturlig process i de allra flesta fallen å andra sidan en medicinsk process där allt skall kartläggas, registreras, planeras och styras.
Det är säkert inte lätt att som ny barnmorska komma och tycka å tänka en massa.
Självklart måste man som ny se och lära, vara ödmjuk och rätta in sej i leden men jag hoppas ändå ha kvar min syn och min tanke kring den födande kvinnan.

En del förlossningar måste övervakas och styras. En del kvinnor vill ha ryggbedövning och säkerhet (hej, jag var en av dem som sjung Halleluja när jag upptäckte EDA på min fjärde förlossning) men det måste oxå få finnas alternativ för den friska kvinnan som vill annorlunda.
Det är kvinnans kropp som skall styra och inte partogrammet eller vad doktorn kritiserar kring uteblivna interventioner på ronden efteråt.
Vi barnmorskor måste bevara vårt kunnande och vakta vår profession för att inte en dag bara bli doktorns hantlangare.
Jag brinner för det här utan att ha gjort en dags förlossningspraktik (ja, jag är självironisk här.)
Jag önskar mej fler möjligheter och fler val för kvinnor.
Mer tänk som Sophia BB där kvinnan har möjlighet till samma samma barnmorska under graviditet eller där kvinnor får ta ut sin förlossningspeng och ha en barnmorska med sej hemma istället.
Utveckla sjukhusförlossningarna till att bli mer hemmainspirerade. Vattenförlossning för den som önskar osv.
Det talas om risker hit och dit, men utan forskningens förankring.
Forskning visar att det är större risk för en frisk omföderska med tidigare normal förlossning att föda på sjukhus än hemma av en mängd orsaker.
Forskning visar att kontinuitet är viktigt.
Forskning visar inte att vattenförlossning ökar riskerna på nåt sätt.

Det är så spännande det här. Och jag är så tacksam och lycklig över att vara en del av detta.
Jag ska bli barnmorska jag.

Puss/ Asta