Hepp. Nu var det länge sedan jag skrev men å andra sidan är denna blogg mest för mej. Jag har inte ens varit inne och kollat på den å när jag nu gjorde det ikväll så var det åtminstone en människa som läst för hon hade kommenterat och jag blev helt omotiverat glad. Tack snälla.
Mitt i "sommarlovet". Jag jobbar ju, andra sommaren på BB, så så där mycket lov är det inte.
Trivs bra på BB i år med. Bättre nästan. Jag känner kollegorna bättre och de känner mej bättre. Jag är inte lika ängslig utan fattar mer egna beslut.
Jag vet, och kollegorna vet, att jag förmodligen kommer att komma tillbaka och bli kollega på riktigt. Att jag inte bara är "sommarvikarien."
Jag har mött ett stort bakslag. När jag sökte CSN för kommande termin beviljades jag inte bidrag eller lån för de sista 2½ månaderna. Jag har redan fått för de 12 terminer eftergymnasiala studier.
Det gick att överklaga och jag kände gott hopp. Hade ju bra argument.
Framförde att jag skött min avbetalning klanderfritt, att det rörde sej om kort tid, att jag läser till ett yrke där det finns stor efterfrågan och att jag har barn och barnbarn att försörja.
CSN's svar var kort å gott: Nopp!
Nu hoppas jag att landstinget som jag varit lojalt i 14 år kan hjälpa mej.
Annars blir det banklån.
Jag tänker inte sluta nu, en termin från mitt livs dröm.
En termin kvar. 6-8 skoldagar och en jävla massa praktik.
Jag saknar mitt studentliv men gillar att ha lön.
Tankarna är ju allt mer framåt, allt mer på att jag kommer bli färdig morska.
Det är med stolthet, lycka och skräck jag konstaterar det.
Funderar även på om det blir Halmstad eller Varberg som blir min framtida arbetsplats. Jag vill börja min yrkesbana på förlossningen.
Båda funkar, har kanske 1,5 mil närmare till Varberg som känns som "hemma" och där jag känner folk.
Å andra sidan har jag bara hört gott om Halmstad och det är nåt som lockar med det.
Vi får se vart resan tar mej.
Puss/ Asta
