Jag är redo

Inlägget är publicerat i min vanliga blogg oxå.

Sista passet på Förlossningspraktiken är gjord. Sista praktikdagen någonsin.
Bilden ovan är första bladet i boken där jag skrivit ner samtliga mina 59 förlossningar. Det skrevs inför praktikens första omgång. Och jag var verkligen som det står... livrädd. Tänk om jag inte blir godkänd?!?!
Livrädd och sen kom jag att trivas så himla bra! Älska miljön och uppgifterna där. Längta tillbaka på lediga dagar. Känna mej som en i gänget. Lära känna människor som lätt kunnat bli mina vänner om tid å plats varit annorlunda.
Det var med tårar i ögonen och väldigt dubbla känslor jag gick där ifrån efter att idag haft en av mina finaste förlossningar.

Förlossningen på SÄS är en så himla trevlig avdelning.
Och jag har haft de bästa handledarna, båda omgångarna.
Jag har verkligen känt mej trygg, omhändertagen, sedd, uppskattad och de har delat med sej av all sin vidunderliga kunskap med engagemang och glädje.
Jag kommer att sakna dem mycket, mycket, mycket.
Samtidigt har jag känt sista veckorna att saker å ting fallit på plats.
Och sista dagarna att jag är lite mätt. Lite less på pendlandet, sova i jourrum, ha livet nedpackat i en väska, vara borta så mycket.
Redo helt enkelt. Så redo en nybakad barnmorska utan erfarenhet nu kan bli och vara. Beredd och sugen på att ta nästa (darriga) steg.
De nya barnmorskestudenterna började denna vecka. De har samma förväntansfulla, skraja, "vill passa in" uttryck i ansiktet som jag hade och jag kan inte fatta att det är så nyss jag var dom. Som dom.
Det var dags för mej att gå.

Jag hade som sagt en av de finare förlossningar jag haft idag. Handledaren kom in på rummet sista värken. Gick så snart barnet kommit ut. Inte en bristning. Supernöjt par.
Och sen hade jag slutbedömning och min handledare hade skrivit ett så fint omdöme att tårarna kom. Kom på oss båda.

Och tänk att jag blev godkänd! Mycket väl godkänd till å med.

Puss/ Asta

Släng mej till vargarna bara...

I kväll har jag gjort det!
Jag har skickat in den där jäkla uppsatsen.
Den har käkat SÅ mycket energi av mej sista tiden och kommer så fortsätta göra tills den är opponerad, godkänd och klar. Men lite smågrus har i alla fall trillat av axlarna i kväll.
I ren eufori beställde jag ett läderarmband jag suktat efter länge från Rock by Sweden med just denna text som det är på bilden.
Throw med to the wolf and I will return leading the pack är ett ledord för mej, kan komma att bli en tatuering. Den står för att jag kan tvivla och bryta ihop men jag är en jävel på att samla ihop mej, komma tillbaka och finna allierade.

Uppsatsen ja (obehagligt hur lätt jag halkar in på shopping, tycker ni inte.)
Jag känner fortfarande att jag inte lagt ner tillnärmelsevis så mycket jobb på den som mina kursare och att den därmed är ungefär såpass mycket sämre med.
Jag tror på intet vis att jag är nåt jäkla geni på att skriva uppsats.
Det oroar lite. Samtidigt har jag inte kunnat förmått mej till mer och jag hoppas att den är bra nog. Den behöver inte beundras, publiceras, vinna priser. Bara gå igenom med ett litet godkänt.

Mina sömnproblem har kommit tillbaka så jävla hårt.
Jag somnar framåt morgontimmarna och jag har missat två spridda dagpass på förlossningen eftersom jag ännu inte somnat när jag ska kliva upp.
Jag tror att det är alla "upp till bevis deadline" jag har framför mej den närmaste månaden nu. För om en månad, om allt går vägen så är jag inte längre student!
Den 9:e och 10:e har vi opponent och respondentskap (vet ännu inte vilken dag jag får) och den 13:e januari har vi avslutning.

Sen ska jag alltså vara... ta daaa... barnmorska.

Puss/ Asta

Femtio!!! ( Eller till och med femtiotre.)

Japp! Det är en av de större milstolparna i varje barnmorskestudents liv, detta att få sina femtio förlossningar och nu är det gjort.
Firat med pompa å ståt, först tillsammans med nuvarande handledare och skumpa i jourrummet och därefter på lokal med min första handledare (och goda vän.) Och om vi ska vara petiga med ett glas bättre rödvin i kväll.

Sen jag skrev sist "Jag tror jag kan det" har jag krisat rejält och rest mej igen.
Ännu en gång.
Men som min handledare sa idag "Jag tror minsann du har flow nu Asta, du börjar skaffa dej lite självförtroende" och så känns det verkligen. Bräckligt som satan men ändå... lite självförtroende.
Jag har varit iväg sedan i måndags och jobbat, var jättetrött och längtade hem tidigare idag, men nu efter att ha tankat lite kärlek med nära å kära längtar jag tillbaka. Vill på det igen!

Jag har haft så fina förlossningar det sista, några har jag behövt lite stöttning kring. Typ "tänk på hjärtljuden nu Asta" eller " Hon krystar bara i bröstkorgen, gör lite levatorpress" och några har jag skött helt självständigt. På mina fem sista har jag inte haft någon grad två bristning... och bristningar GER mej dåligt samvete även om grad II inte är nån fara och även om handledaren säger att jag inte kunde påverka det. Varje förlossning där jag konstaterar att inget behöver sys är en seger.

Men det finns saker jag aldrig har gjort! Alltså vardagliga saker.
Som pudendusblockad. Eller att klippa. Eller att infiltrera inför ett klipp.
Och jag är osäker på mina bedömningar av suturer och lägen minst hälften av gångerna. Och jag har svårt att hantera arga taggiga mammor. Och...
Äsch, det är massor jag är kass på och som jag börjar inse att jag inte kommer att kunna som färdig men det får väl va så då? Det verkar vara likadant för mina klasskamrater.

En å en halv vecka kvar på praktiken. 50 förlossningar gjorda.
Check.
I helgen väntar uppsatsskrivande. Den ska bli klar i helgen.
Gud hjälpe mej.

Puss/ Asta

Jag viskar...

Jag vågar knappt säga det högt ens inför mej själv... å så skriver jag det på en blogg (som visserligen inte följs av så jätte många men ändå...) men... jag tror jag kan det. Jag tror jag kan det!
Innan har jag mestadels förlöst av en slump, lite som en vilsen pappa som tar emot barnet på toalettgolvet. Ibland (oftast) med min handledares instruktioner, några gånger utan, men NU... nu... tror jag att jag förstår.
Jag tror att jag förstår hur man förlöser ett barn! Jag har känt det de senaste tre-fyra förlossningarna att jag VET hur jag ska göra, hur jag ska sänka barnet, ändra handen, föra kroppen. Trögfattat må hända att det tog över 40 förlossningar men...

Det kommer att komma bakslag och för att bli erfaren barnmorska tar det 5-10 år men känslan av kontroll och av aha är underbar. Underbar!
Jag har 43 godkända förlossningar idag. Sju stycken återstår. Ju fler desto bättre, men om sju förlossningar har jag gjort mina 50 obligatoriska och minsann, börjar det snart inte bli dags att inhandla skumpan?!

Idag är jag stark!
Just idag, med 4 lediga dagar hemma framför mej, tror jag att det kommer att gå! Jag skrev om det här om dagen på instagram, om hur lycklig jag är över mitt yrkesval, och fick till svar av en manlig vän på 56 år "Tänk hur många muttor du kommer att få se!" Ursäkta mej, men jag blir både förbannad och less.
Det är en kommentar en tolvåring skulle kunna fälla. En omogen tolvåring.
En man på nästan sextio?! Nä, det är faktiskt inte roligt någonstans.
Jag vill inte bli hånad eller förminskad i att jag tycker detta är det vackraste yrket på jorden och att jag är lycklig över att jag sträcker mej efter min dröm.
Och jag vägrar flina över något jag bara finner patetiskt och inte ett skit roligt bara för att en man säger det.

Sju veckor kvar. Så mycket att lära...

Puss/ Asta

Allt faller

Tungt att skriva, tungt att erkänna, men jag har lovat mej själv att dokumentera alla känslor på den här resan.
Jag har gjort två pass på förlossningen med en av mina två nya handledare.
Två relativt darriga pass där det mesta av det jag kunnat innan kändes bortblåst.
Det är okej, det får jag nog räkna med. Det är sex månader sedan jag var där sist och det tar tid att bli varm i kläderna. Första intrycket av handledaren var  jättebra.

Ändå mår jag skit. Jag har en väldigt hög och närmast konstant känsla av ångest.
Jag är förbannad på min personlighet och förbannad på mina antidepressiva för att det liksom aldrig blir bättre!!! Eller jo, det har det blivit men just nu, i stormens öga känns det inte så.
Det är så FÖRBANNAT kort tid kvar till vi ska vara färdiga och det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan.
Självklart. Det tar minst 5-10 år att bli en erfaren barnmorska.
Men det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan som jag faktiskt borde kunna. Som jag känner att detta borde varit självklart vid det här laget.
Att vid en vaginal undersökning kunna känna barnets suturer och fontaneller och på så vis räkna ut hur den ligger och vart den är i sina rotationer, hur den kommer sluta som färdig rotererad.
Jag har ännu inte lyckats känna spinea, vilket är ett utskott i bäckenet som man behöver känna för att säga på vilken station barnet står, dvs hur långt ner i bäckenet som barnet har trängt.
Jag har till å med glömt anatomin, skallbenens namn, bäckenets delars namn, olika diameter som finns på huvudet.
Jag MÅSTE ju kunna detta nu känner jag.

Och D-uppsatsen. Skulle suttit med den igår och idag. Har inte gjort nånting.
Jag känner mej så nervös och ångestfylld att jag klarar inte av att samla tankarna och fokusera på allt det här. Det känns så meningslöst när jag egentligen borde fräscha upp det som jag faktiskt skall jobba med.
Naglarna har jag bitit ner. Jag längtar konstant efter att bli full. 5:2 eller måttlighet överhuvudtaget har jag kastat i sjön och jag stoppar i mej godis som aldrig förr. Här om dagen åt jag en påse chips och två dajm till middag i bilen hem från Borås.
Det känns som att allt faller...

Puss/ Asta

Känslor all over the place

Inlägget är även publicerade på min vanliga blogg. 

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta

Vad ska jag göra med dej?

Oj!
Det slog mej att även den här bloggen går mot sitt slut.
När den skapades strax innan jag påbörjade min väg till barnmorska var det just för att skildra vägen dit. Intryck å tankar, hopp å förtvivlan, vinster å bakslag. Nu närmar vi oss hamn. Spejar jag riktigt noga kan jag faktiskt se land...
Detta är det 47:e inlägget. Jag kunde definitivt varit mer flitig i att skildra stegen men har åtminstone hållit i den hela vägen.
Jag funderar på att trycka den i bokform. Att ha den sparad och kunna bläddra i den när utbildningen känns avlägsen och de darrande stegen blivit lite mer stadiga.

Jag har inte gjort någon reklam för denna blogg, utan den har varit lite av mitt eget projekt. En å annan läsare har hittat hit, några har kommenterat, inte många men några stycken, och det har verkligen varit fantastiskt att känna att det inte ekar helt tomt här inne.
Jag hoppas att ni som läst haft någon nytta/ glädje av mina inlägg.
Kanske drömmer ni precis som kvinnan som kommenterade senast oxå om att bli barnmorska, kanske har ni kunnat bli inspirerad kring att det aldrig är för sent att sträcka sej efter en dröm. Det, ihop med min egen dokumentation av utbildningen, har varit mitt syfte.

Nu funderar jag på att ha bloggen kvar. Kanske nåt år till i alla fall.
Jag är inställd på att första tiden som nyfärdig barnmorska kommer att vara minst lika mycket Berg o dalbana som utbildningen.
Vad säger ni? Finns det något önskemål från ert håll att hänga med en stund till?
Jag tänker att det för egen del kan vara roligt att även ha denna tid på pränt om tio år. Jag har även en dotter med sikte på att läsa till barnmorska inom några år som kan ha glädje av att ta del av det.

Jag får fundera.

Puss/ Asta

Mår rätt kasst idag

Bild: Examensklänning? 

Idag är ingen bra dag. Idag är en sån dag jag förväntade mej innan utbildningen att jag skulle ha många av men som jag ändå varit relativt förskonad ifrån.
Mina klasskamrater skriver en massa peppiga, glada inlägg på facebook om hur många (få) dagar det är kvar medan förlossningspraktiken och D-uppsatsen som stundar för mej tornar upp sej och känns oöverstigliga en dag som denna.
Förlossningen som jag längtat tillbaka till sedan jag slutade föregående praktik där men som nu, med ökade krav på att klara det komplicerade och att ha flera patienter samtidigt, att slängas mellan treskift sedan jag slutat med mina sömntabletter och inte har den hjälpen, nya handledare... det känns som...
Ja, svårt. Klarar jag det? Har jag det i mej?

För att inte tala om hur det ska bli när man är klar.
Allting som kommer sen... vad folk än pratar om... jul, semester, resor, parmiddagar, konserter, flyttar delas blixtsnabbt in i mitt huvud. För att inte tala om patienter som jag möter i Mödravården. Delas upp,  i f.bm och e.bm.
Före jag är färdig barnmorska. Efter jag är färdig barnmorska.
Som före och efter Kristi födelse.
Om mindre än tre månader så skall jag kunna förlösa barn på egen hand under egen legitimation. Tanken svindlar. Okej om vi snackat om under tre år, men om mindre än tre månader. Det känns helt barockt.
Jag har ju en tjänst på KK Region Halland. Tänk om jag under förlossningspraktiken får mitt godkänt men känner att det inte är en miljö för mej, att jag inte är förlossningstypen, akutpersonligheten, att jag inte duger å inte fixar... och är uppbunden i tre jäkla år i och med mitt kontrakt?!

Allt blir värre när jag är trött. Och trött känner jag mej. Rätt slutkörd faktiskt.
Sover illa om nätterna. Somnar sent, vid två-tre på nätterna och så upp vid sex-sju. Är inte van vid mottagningstider och att jobba fem dagar i sträck.
Ångesten ökar av det hos mej. Självkänslan sviktar.

Så kan det oxå vara att vara student.

Puss/ Asta

Den ofrivilliga bloggaren

 

Inte skrivit på länge och inte så sugen heller. Ibland är det oinspirerande att skriva för sej själv... väldigt få läser och jag vet inte om nån gör det återkommande?
Men som sagt, bloggen är mest för mej och som en dokumentation av vägen från när jag darrande väntade på att påbörja denna resa till att jag nåt mitt mål.
Det är inte så himla långt kvar nu!!!
Här drar jag efter andan i skräckfylld förtjusning.
Tre veckors praktik återstår på Mödravården och därefter förlossning i sex veckor. 30 timmar prev rådgivning, har väl typ hälften och 50 förlossningar, har 32. Jag ska godkännas på mina slutpraktiker.  Två individuella uppgifter skall avklaras. D-uppsatsen... oj... ska bli klar och sen... sen jädrar i min låda är det klart.
Jag kör lite strutsmetoden, orkar inte riktigt tänka på det jag ska ro i land så istället så planerar jag för smycke till mej själv, vad jag ska ha för kläder på avslutningen, om jag ska sova på hotell när vi ska ha fest med klassisarna och kalas med familjen dagen där på.
Roligare å ofarligare tankar.
Funderar på ovanstående klänning förresten.

Sedan sist jag skrev har jag gjort två veckor på Gynmottagningen på SÄS.
En rätt värdelös praktik där det fanns för lite för mej att se och en hel del barnmorskor som var ointresserade av att ha mej med.
Hade två spännande dagar på operation och gick några förmiddagar med läkarna vilket oxå var givande. Det var mest som ett långt studiebesök och en vecka hade absolut räckt.
Och därefter har jag precis avslutat andra veckan av fem på mödravården.
Jag trivs bra även denna gång, bättre än första omgången. Jag "känner" dem som jobbar där, min handledare å jag har jobbat ihop oss och funkar fint ihop och jag är varmare i kläderna och inte lika osäker.
Det ÄR ett roligt jobb att vara på MVC. Kul att lära känna föräldrar och hyfsat omväxlande tycker jag ändå. Det är mycket en MVC barnmorska skall hålla i huvudet även om tempot är lugnare än på en förlossningsavdelning.
Blir lite tudelad nu när jag trivs så bra men har ju skrivit på för KK Halland i 3 år så den tiden blir det ändå förlossning. Jag hoppas att jag kommer tycka lika mycket om det även denna gången när kraven på oss ökar.
Denna förlossningspraktik skall jag klara att ha flera patienter samtidigt och även komplicerade fall. Märker på mina kursare som startat med denna praktik att det är tuffare denna gång.

Tills vi hörs igen...

Puss/ Asta

Dags för skolan igen då

Nu drar det snart igång igen. I mina tankar är jag redan där.
På tisdag börjar vi i skolan igen och det rusar iväg i 180 knyck redan från start.
I år är det vi som är "nästan klara" när färskingarna kommer.

Jag känner mej färskare än någonsin och har under senaste veckan verkligen fått frossbrytning inför vad som väntar.
Blir otroligt stressad över prat om avslutning, kommande arbetsplatser och så vidare för det känns som FULLSTÄNDIGT osannolikt att jag ska klara sista sträckan med slutpraktiker, en massa inlämningsuppgifter och D-uppsats på det.
När vi började var det okej att vara ny. Nu känns det som om det förväntas så mycket mer av mej. Och som om jag glömt en massa basala prylar.
Typ fostrets rotationer ut, vilka diametrar på skallen som funkar å inte funkar och så där.

Stora delar av "sommarlovet" längtade jag efter att skolan skulle få dra igång igen och jag skulle få påbörja den där "sista resan." Tänk, jag började drömma om att få bli barnmorska när jag var i tjugoårsåldern.
Nu när jag suttit med böcker och studieplaner framför mej känns det ogreppbart mycket. Det är faktiskt den teoretiska delen som skrämmer mej mer än praktiken och så brukar det inte vara.

Jag inleder med v 38 och 39 på gyn på SÄS. Tror inte vi ska vara på avdelningen utan mer mottagningen. Det är väl mkt aborter och så kan jag tänka mej och inget jag ser fram emot så där jätte mycket.
Sen gör jag v 40-44 på Mödravården i min stad och det ska bli kul! Ser fram emot att träffa min handledare igen, ser fram emot att få hålla i en föräldrautbildning och att få ihop mina 30 timmar preventivmedelsrådgivning så jag kan få min förskrivningsrätt. Allt det där har jag oxå glömt och få råplugga in helgen innan jag börjar. Tänkte även se till att få hänga minst 2 dgr på Ungdomsmottagningen.
Sen v 45-51 är jag på förlossningen på SÄS. En jäkla massa pendlande i vinterväglag men det ska ändå bli sååå kul. Har längtat dit. Skittråkigt bara att jag inte får behålla min handledare, men å andra sidan så var de flesta barnmorskorna där jättetrevliga. Då ska jag ha mina sista 18 förlossningar och förhoppningsvis känna att jag behärskar den ädla konsten att förlösa barn liiite liiite grann.

Sommarjobbandet är över och jag har varit ledig denna veckan. Hade tänkt bli så gott som klar med D-uppsatsen men har suttit väldigt lite med det.
Skickade in vad jag hade och fick framförallt bastning på analysen.
Ska träffa min handledare på onsdag och hoppas att det klarnar lite då.
Sedan skall jag göra en händelseanalys som verkar hur svår som helst och en stor hemtenta som jag åtminstone börjat på, både läst i litteratur och skriva men vi får föreläsningar i ämnet så jag lämnar det påbörjat.
Och så var det en komplicerad jäkla basgruppsuppgift med som ska in.
Tänk om man ändå bara finge plugga och praktisera och inte ha så jäkla många sidospår på vägen!

En rolig sak!
Jag får studielön från Regionen för sista terminen. En struntsumma men ändå, slipper ta lån. Fick förövrigt inte ta lån efter oktober efter som jag då läst mina eftergymnasiala terminer.
Med det blev min tjänst flyttad från Medicin till Kvinnokliniken.
Mest plus förstås. Två minus.
1.) Jag får inte förhandla om min lön när jag är klar. Jag får nuvarande lön + 1500 kr. (Å andra sidan skulle jag kunna jobba gratis men säg inget till chefen.)
2.) Jag binds till kliniken i 36 månader. Och de kan placera mej var de vill. På gyn om jag har otur. Jag vill förlösa och om jag inte varit bunden och inte blivit erbjuden tjänst på förlossningen i Varberg hade jag sökt mej till Halmstad. Det hade jag kanske gjort ändå... Men som sagt, nu får jag gilla läget i 3 år.
Glad i alla fall. Hade jag inte fått studielön hade jag tvingats ta banklån.

Så är läget ett par dagar innan terminsstart. Sista terminen.
Gud hjälpe oss alla.
Men fan vad häftigt ändå om det går. Världens vackraste yrke.

Puss/ Asta

Mitt i "sommarlovet."

 

Hepp. Nu var det länge sedan jag skrev men å andra sidan är denna blogg mest för mej. Jag har inte ens varit inne och kollat på den å när jag nu gjorde det ikväll så var det åtminstone en människa som läst för hon hade kommenterat och jag blev helt omotiverat glad. Tack snälla.

Mitt i "sommarlovet". Jag jobbar ju, andra sommaren på BB, så så där mycket lov är det inte.
Trivs bra på BB i år med. Bättre nästan. Jag känner kollegorna bättre och de känner mej bättre. Jag är inte lika ängslig utan fattar mer egna beslut.
Jag vet, och kollegorna vet, att jag förmodligen kommer att komma tillbaka och bli kollega på riktigt. Att jag inte bara är "sommarvikarien."

Jag har mött ett stort bakslag. När jag sökte CSN för kommande termin beviljades jag inte bidrag eller lån för de sista 2½ månaderna. Jag har redan fått för de 12 terminer eftergymnasiala studier.
Det gick att överklaga och jag kände gott hopp. Hade ju bra argument.
Framförde att jag skött min avbetalning klanderfritt, att det rörde sej om kort tid, att jag läser till ett yrke där det finns stor efterfrågan och att jag har barn och barnbarn att försörja.
CSN's svar var kort å gott: Nopp!
Nu hoppas jag att landstinget som jag varit lojalt i 14 år kan hjälpa mej.
Annars blir det banklån.
Jag tänker inte sluta nu, en termin från mitt livs dröm.

En termin kvar. 6-8 skoldagar och en jävla massa praktik.
Jag saknar mitt studentliv men gillar att ha lön.
Tankarna är ju allt mer framåt, allt mer på att jag kommer bli färdig morska.
Det är med stolthet, lycka och skräck jag konstaterar det.
Funderar även på om det blir Halmstad eller Varberg som blir min framtida arbetsplats. Jag vill börja min yrkesbana på förlossningen.
Båda funkar, har kanske 1,5 mil närmare till Varberg som känns som "hemma" och där jag känner folk.
Å andra sidan har jag bara hört gott om Halmstad och det är nåt som lockar med det.
Vi får se vart resan tar mej.

Puss/ Asta

Det kallas tvivel det där som stör

Idag var sista dagen på denna terminen. Två terminer avklarade. Två tredjedelar gjorda.
Det känns galet.
Det börjar pratas om avslutning i klassen. Vart vi skall vara? Hur vi skall fira?
När sommaren är slut börjar en ny omgång alldeles färska barnmorskestudenter och vi kommer vara "de som är nästan klara."
Det känns helt surrealistiskt.

Jag har en massa oro i kroppen. En väldig massa tvivel på mej själv.
Det handlar om d-uppsatsen.
Alla andra är en bra bit på väg. Nästan klara. Håller på med analysdiskussionen.
Själv funderar jag på att jag nog får börja om med bakgrunden och jag har verkligen ingen koll alls.
De andra pratar referenser och annat slutpill och jag har inte ens böckerna.
Ångesten biter mej i rumpan.
Min oduglighet gnager mej in på benet.
Jag nervösbajsar hela tiden och kan inte förmå mej att ens försöka närma mej den där jäkla uppsatsen.
Så när alla mina klasskamrater pratar avslutning, tal, sång, broscher å trattar så känner jag att det kommer aldrig att hända.
Det känns... det känns som om jag vore en brottsling med insyn i polisernas arbete och med vetskap om att de när som helst kommer att ta mej. Så känns det.
När som helst kommer det att uppdagas att jag är en bluff.
Att jag åtminstone inte kan skriva en d-uppsats.

Storkenmetoden har ju fungerat "så där bra" hittills. Ingen uppsats blir skriven och ångesten bara växer.
Jag har bestämt mej för att sitta med arbetet i fyra dagar nu. Torsd, fred, lörd och sönd och på söndag kväll skall jag förhoppningsvis ha  något mindre ångest.

Vi har haft två skolveckor nu och jag har gjort ett arbete med min ena samåkningspolare.
Den andra samåkaren har varit sjuk.
Nu är hon tillbaka igen och när ett arbete som verkar krångligt och trist som fan presenterades inför hösten som vi skulle göra två och två så var jag med självklarhet passé igen.
Jag fattar det. De skriver d-uppsats ihop och sitter så mycket pluggtid ihop ändå att de tar den en eller några dagar på den tiden.
Men ändå.
Jag har ställt frågan om någon annan vill skriva med mej men som vanligt är alla upptagna.
Jag erbjöds för visso att skriva med mina samåkningskompisar men det var i förbifarten och i så fall fick jag hänga på imorgon för det var då de skulle sitta.
Fast jag har kanske oxå planer. Jag kanske oxå skulle vilja bli tillfrågad när det passar mej?
Alltså...
Jag började inte den här utbildningen för att få nya bästa kompisar men likväl känns det ibland ensamt, att aldrig bli vald och alltid stå kvar ensam.
Låter fånigt kanske men det är så det känns ikväll, mitt i uppsatsångesten.

Det kallas tvivel det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur.
En obehaglig substans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?
Text: Lars Winnerbäck

Puss/ Asta

Dipp dipp dipp

Nej, inte som gräddfilssås till chipsen (åhh, herre gud vad det skulle vara gott med chips nu kände jag plötsligt!) utan mer dipp som i tapp av tilltro till min förmåga.
Jag sitter hemma... andra veckan av två... och jobbar med D-uppsatsen.
Eller ja. Det är en del av problemet.
Jag jobbar inte ihjäl mej.
Det är sovmornar och solande och kompisumgänge och barnvakteri å ett allmänt slappande.

Jag kan inte. Jag vet inte.
Och istället för att då läsa och lära så kör jag strutsvarianten och låtsas som om problemet inte existerar.
Jag har nog alltid varit sådan. Lagt ner min själ i det som jag är duktig på och tycker är roligt (typ svenska och samhällskunskap i skolan) och mindre där jag känner mej oduglig (matten) när det vore mer logiskt att vända på energin.

Jag blir skitstressad av att mina klasskompisar verkar ha både koll och karaktär att sitta dagarna i ända.
Och jag blir deppig över att jag är ensam och inte har någon att diskutera och bolla med.
När jag skrev C-uppsatsen så var vi tre stycken. En var skitbra på att söka artiklar och gjorde mest det, den andra var jättebra på engelska och jag var bra på att skriva och få ihop text så jag tog stort ansvar där.
Här ska jag göra allt själv.
Fast jag HAR några jättegoa klasskompisar som verkligen är omtänksamma och visar hur de har tänkt å så.
Annars är det mer så att alla kör sitt race.

Dystra stunder tänker jag att det aldrig kommer att gå. Har rätt många såna dystra stunder.
Jag tänker att jag kommer sitta där i januari med en halvklar skitdålig uppsats och aldrig bli barnmorska.
Och det vore ju själva fan nu när praktiker å annat gått över förväntan, när jag faktiskt tror på att jag kan lära mej yrket. Att det tar stopp för en dum jävla uppsats som varken påverkar mitt kunnande inom barnmorskeri till eller ifrån.

Men så rycker jag upp mej!
Det SKA gå. Dummare människor än mej har fixat det och jag har ingen ambition om att den ska bli stordåd, bara godkänd, bara kunna casha in de där 15 Hp som jag måste ha för att få min legitimation.
Och tänk vad nöjd jag ändå kan vara över mej själv efteråt.
När jag gjort det helt själv.

Ska träffa handledaren imorgon. Hoppas känna mej lite upplyft och stärkt efteråt av det.

Puss/ Asta

Förlossningskonst I avslutad.

Inlägget är även publicerat på min vanliga blogg. pastasson.blogspot.se 

Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta

Ett ord innan läggdags

Det är intensivt, livet som barnmorskestudent, vansinnigt intensivt.
Jag har gjort lite mer än halva Förlossningskonst I och jag vill aldrig att det ska ta slut.
Det känns nästan lite jobbigt att halva utbildningen är gjord.
Dels (och kanske först och främst) är det så mycket att lära och så mycket som jag inte kan.
Dels är det... möjligen bortsett från barn och barnbarn... det roligaste jag någonsin gjort.
Hittills har det inte varit så tufft mentalt som jag förväntat mej, däremot väldigt mycket roligare än vad jag kunnat drömma om.
Kanske borde jag gjort detta för länge sen?
Well, jag vägrar att vara bitter över det utan är tacksam för att jag gör det nu.

Men visst sliter det och visst får i princip allt annat stå tillbaka.
Det märks nästan lika mycket på min familj.
Mannen är ledsen, tycker att vi aldrig ses och aldrig gör nåt kul.
Hunden är eftersatt och Noah jätte "mormorig" när jag är hemma.
Vänner får jag väl se om jag har några kvar när det här är över.
Allt är verkligen halvdant och försummat nu och jag är den som lider minst.

Bortsett från påsken har jag varit inne å jobbat hela el delar av varje helg.
Går ju med två olika handledare så därför kan det bli så och det kommer förbi så resten av praktiken med.
Skrev precis in mitt schema för sommaren på BB här i grannstaden och det ser HUR luftigt ut som helst jämfört med mitt studentschema. Och jag slipper pendlingen.
Men som sagt, det är så himla kul att det går ändå.
Nu ska jag sova. En timme senare än vad jag hade tänkt. 04:15 imorgon ringer klockan.

Puss/ Asta

Living my dream

Har egentligen inte så mycket "Nytt från fronten" att rapportera men vill fånga känslan.
Tre veckor avklarade på förlossningspraktiken (å trots pendlingen vill jag aldrig att det ska ta slut) och jag är så förbannat lycklig över den här resan!

Jag kan absolut  inte ännu. Jag behöver vägledning vid vaginala undersökningar, jag bockar bebisen för dåligt, är inte tillräckligt resolut när den plockas ut men jag är... HÄR... nu.
Gått en natt med handledare nr 2 och hon är helt olik min bashandledare men jag gillar dem båda, får olika saker av dem båda.
Fick beröm i natt där handledaren sa att jag är väldigt duktig på dokumentation och att jag känns mycket självgående. Blev så glad att jag nästan började gråta.
För visst tvivlar jag, på att jag duger som student och på att jag någonsin ska behärska det, men jag känner samtidigt att jag verkligen ÄR på rätt plats i livet.
Benen är blytunga efter varje pass, fötterna värker men jag är såååå lycklig.
Att vara förlösande barnmorska är det häftigaste jobbet i världen!

Jag har hittills lärt mej...

Att tålamod är en barnmorskas viktigaste egenskap.

Att tolka CTG hyfsat.

Att (ibland med vägledning) känna hur mycket en kvinna är öppen.

Att varje förlossning är helt unik.

Behöver träna på...

Bli mer resolut i själva framfödandet.

Suturera!

Hantera uppgivenhet och/eller ilska hos den födande kvinnan.

Våga vara auktoritär när det behövs.

Tro mer på att jag duger.

Ledig imorgon sen äntligen dags för ny intensiv vecka.

Puss/ Asta

Förlossning nr 5

Igår kom jag hem efter att ha jobbat natten och sovit uselt några timmar efter det i källarrummet hos min klasskompis. Fem pass på raken. Jag somnade vid tio tiden på kvällen, vaknade 06 å gick och kissade och somnade om till nio!
Trots det har jag sovit middag 1½ timma idag så jag var TRÖTT!
Det är slitigt att jobba treskift och mitt schema är intensivt varannan vecka och lättare vartannat ungefär.
Nu är jag ledig to, fr, lö, sö,

Men!
Mitt sista pass gick så himla bra.
Fick en omföderska som var livrädd precis när jag gick på och hann med hela förlossningen med efterskötsel av barnet och allting.
Jag klarade av att bedöma öppningsgrad, jag var inne mycket och stöttade, tröstade, peppade. Satte mina första kvaddlar.
Jag satte skalp på barnet (första!), jag höll perinealskydd och jag förlöste barnet själv med lite röststyrning av barnmorskan. Jag försökte sy men skakade så och gav upp.
Jag blev till å med känslomässigt berörd... något jag lixom inte hunnit tidigare gånger då allt fokus varit på vad jag ska göra/ inte missa.

Fick en kram av handledaren (hon är så himla fin) och mycket beröm.
Jag kände mej för första gången riktigt nöjd med mej själv och med en känsla av att jo, detta kan kanske gå ändå. 

Jupp. Har inte så mycket mer att säga. Ville mest ha denna känsla dokumenterad också.
Kunna se att det går framåt två steg ibland innan det åter går bakåt igen.
Förlossning nr 5 kommer jag nog alltid att komma ihåg!

På måndag när jag ska praktisera har jag min andra handledare för första gången.
Det känns redan nervöst.

Puss/ Asta

Bipolära tankar

Försummar denna bloggen känner jag. Det är ju roligare att skriva i min vanliga där fler läser och ger respons på oro, glädje, frågor mm. Här dokumenteras det mer och det gör jag på flera ställen. Dels på högskolans sida i loggboken, dels i mina papper som skall in till högskolan sedan om varje förlossning, dels i min egen förlossningsbok.
Men jag vill väldigt gärna hinna med den här bloggen med.

Jag har nu gjort den första veckan av åtta i Förlossningskonst I och känslorna varierar från dag till dag.
Om jag skall skönja ett mönster så går det bäst första passet efter att jag fått vara hemma, går jag tex kväll-dag och sover över så har jag för många obearbetade intryck i skallen andra dagen och blir fortare mentalt trött.
Känslorna böljar verkligen mellan "Jag kan, jag kan!" till "Det här kommer fan aldrig att gå." 

Vad är det just nu då som fan aldrig kommer att gå?
Kan vara kul att skriva om det då det... förhoppningsvis... är där jag kan skönja framgångar.
Givetvis är det helheten, att ha den fulla kontrollen. Mamma-barn-apparatur samtidigt.
Men det är oxå smågrejer. Som att komma ihåg hur jag ska dokumentera.
På förlossningen är dokumentationen helt olik annan dokumentation, alla skriver samma, i samma ordning, mkt förkortningar. Ex YP: hö vä, Ffd huv, huv ru. VU: Cx 1 cm mjuk, mm 5 cm, huv 1 cm ovan spinae.
Sen är det de där jäkla sterila handskarna. Supersvårt.
Var med på ett kejsarsnitt och gjorde bort mej 10 ggr på 2 minuter eller nåt sånt inför ett stort operationsteam vilket en sur undersköterska pustande och suckande typ "du-är-ju-helt-jävla-omöjlig-och-korkad-suck" upplyste mej om. Höll på att börja gråta.
Igår fick jag komma in till en pedagogisk, snäll operationssköterska som gjorde tappra försök att visa mej och vi tränade en fem, sex ggr utan att jag fick riktig kläm på det och utan att jag lyckades förbli helsteril nån gång. Fick hem vantar att träna på och får väl konsultera nån opsyrra eller narkossyrra för hjälp. Känns lite som att det "aldrig kommer att gå" men inte fan kan jag ge upp en barnmorskedröm för att jag inte får på handskar ordentligt?!

Min handledare är super.
Hon är så go och snäll och uppmuntrande å ger mej alltid tid.
En fin människa och jag har flera gånger sagt till henne att jag är så glad att jag får gå med henne.
Hon har bara varit barnmorska i två år men är lugn och trygg i sin roll.
Jag kommer ha en handledare till, en äldre och mer erfaren, och jag hoppas att vi skall klicka vi med.
Hört ryktas om att hon kan vara lite hård.

Som student är man ju så vansinnigt utsatt och jag är jättekänslig för att inte bli vänligt bemött i den här situationen.
Den sura undersköterskan som suckade åt mej på operation tycker uppenbarligen inte om om.
La nog aldrig märke till det innan eftersom jag är så himla fokuserad på patienten och uppmärksam på handledaren men efteråt har jag tänkt på det. Hon svarar mej kort, möter aldrig min blick och ler aldrig mot mej. Hon behandlar mej som luft och jag vet inte om det är barnmorskestudenter i allmänhet hon inte tycker om eller bara mej men det påverkar mej.
Alla andra jag mött har varit vänliga. En del pratar mest med sina kollegor och så där, det förstår jag, dom har ju studenter alltid, men ingen mer än "denna där" är direkt ovänlig.

I natt gör jag sista passet av sex på raken sedan är jag ledig över påsk. Det ska bli härligt!

Puss/ Asta

Nr 1

 

Inlägget har även publicerats i min andra blogg.

Det första nervösa passet på Förlossningsplaceringen är gjord och jag kan notera en förlossning genomförd. 49 kvar.
Jag var med när en fin flicka kom till världen. Höll själv perinealskydd men fick lite hjälp med att styra huvudet på vägen ut.
Det var en lugn och fin förlossning som jag hade förmånen att få följa från att paret kom in till dess att efterskötseln var gjord. Och det behövdes inte sys ett endaste dugg.

Jag sniffade på fostervatten. Jag tittade i bindor och uppskattade blödningar. Jag lyckades känna ett hårt huvud vid vaginal undersökning med modermun öppen 5 cm. Jag hade kvinnan i famnen närmare än jag varit någon annan kvinna. Jag hade blod och fosterfett i pannan. Jag satte min första pvk på 1 år. Jag fick känna hur mina fotsulor brände av smärta efter att ha stått upp på ett betonggolv i 4-5 timmar i träskor. Jag fick växla mellan att stå med tyngden omväxlande på den vänstra och sen den högra och varje gång jag växlade fot brände det som eld.
Jag fick väga å mäta en liten och framför allt fick jag bevittna miraklet av att se en blågrå klump komma fullt insmetad i grått fosterfett som öppnade sina blå ögon, tog in omvärlden och skrek till.
Duktus arteriouses stängdes och den fetala cirkulationen var för alltid över.
Men alla omställningar klaffade, barnet fyllde lungorna med luft för första gången och rosig färg spred sig över dess hud. Det är vackert. Så vackert att man nästan blir religiös.
Men jag tog för mej och kände nog att jag gjorde en god första dag. Större krav än så behöver man ju inte ha första dagen inom ett nytt yrke.

Det är VÄRLDENS VACKRASTE jobb så klart!
Men jag blev mindre känslomässigt påverkad än vad jag väntat mej. Trodde jag skulle storböla.
I somras när jag jobbade på BB fick jag förmånen att följa med en av barnmorskorna in på en förlossning i sluttampen. Krystskedet varade där bara nån kvart, jag stod tyst ½ meter bakom och kunde bara ta in upplevelsen. Den gången grät jag mer än pappan.
Denna gången kände jag mej nästan tom efteråt.
En insikt jag fick att bortsett från att en barnmorska skall vara kunnig, självständig, stark, ibland sträng, så måste hon oxå vara tålmodig. Förlossningen stannade av lite och jag kände det verkligen som en utmaning att tåla mej. Tålamod och bra skor. Kommer man en bit på förhoppningsvis...
Föräldrarna var supergulliga och barnet fantastiskt men den där överväldigande känslan infann sej inte hos mej. Jag tror själv att det berodde på två saker, framför allt att jag var så fokuserad på förlossningsförloppet och framför allt i slutet, att jag skulle hålla rätt och att hon fan inte skulle gå sönder. Jag hade väl inte tid å plats att plocka fram det rörda och det sentimentala.
Och sen var det mina fossingar, de höll på att ta livet av mej, de värker ännu.

Handledaren var den bästa tänkbara. Go, inkluderande, pedagogisk, lugn.
Vi ska nog fungera fint. Jag är hennes första egna student och hon var kanske lite nervös att få en äldre tant med längre längre sjukvårdserfarenhet än henne.
Men jag tror det blir fantastiskt.
Mycket sköts inte som vi talat om i skolan och en del av det tog jag upp medan en del sparade jag på.
Får se om jag tar det vid annat tillfälle.

Nu är jag så trött på så många olika sätt en människa kan bli trött på så jag ska gå och sova.
Sova och låta mina intryck interageras. Upplevelsen växer för varje timma nu.
Men jag är lycklig. Jätte, jätte, jättelycklig. Det är fantastiskt och inte alla förunnat att få förverkliga livsdrömmar.


Puss/ Asta

Tvivel

"Det kallas tvivel det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt eller hur?" Lars Winnerbäck.

Blogginlägg eller öppen dagbok?
Är det någon skillnad?
Denna blogg gör jag ingen "reklam" för och talar aldrig om. Den är först och främst skriven för mej, för att dokumentera min resa mot att bli barnmorska.
Men ja, det gör en liten skillnad om det är en blogg eller en dagbok.
I ett blogginlägg skulle jag kanske försöka att hålla en lite peppigare ton. Här, i min dokumentation, vill jag vara fullkomligt ärlig.

Det är ett par dagar kvar till förlossningspraktiken. Förlossningskonst I.
Jag känner ett visst... krav eller ska jag snarare säga förväntan från omgivningen om att det skall kännas roligt, inspirerande, spännande och äntligen.
Jag vet att jag borde känna så.
Jag har väntat ett halvt liv på detta. Velat bli barnmorska hela mitt vuxna liv och förlossning är så mycket barnmorskeri det går.
Men, allvarligt talat känner jag mej mest rädd just nu.

Jag försöker tänka att jag är student.
Det är meningen att jag skall vara ny.
Ingen förväntar sej att jag ska greppa situationen och vara säker och självständig.
Jag upprepar mantran för mej.
Luuuuugn.
Tuuuung.
Tryyyyygg. 

Just nu är jag så himla skraj.
Rädd för att det kommer bli överväldigande tungt.
35 h/ veckan treskift. Mer än heltid.
Plus studieuppgifter.
Plus att man skall vara alert, skärpt, framåt hela tiden.
Plus en massa pendling och sova borta.
Mina klasskamrater som haft förlossningsdelen nu såg alla mer eller mindre slitna ut.
Och jag är så himla skör för sånt här.
Att vara ny inför en handledare, en grupp, arbetsuppgifter.
Jag har... åtminstone idag... förlagt tron på mej själv att jag kan och att det är möjligt.

Eller ja.
Ibland känns det som att det är så oerhört mycket jag skall kunna, lära mej och hålla koll på.
CTG kurvor, elektroder på barnet, vaginala undersökningar, bedömningar om öppningsgrad, kommunikation med en kvinna i värkarbete, att förlösa, sy...

Jag ska försöka att inte älta detta så mycket utan arbeta på mitt positiva tänkande, på att vila det jag kan, göra mina avslappningsövningar och hoppas... hoppas... att jag oxå kan njuta lite av färden.

Puss/ Asta

Snart klar här med

En vecka kvar av mödravårdsplaceringen.
Jag har varit sjuk och borta tre dagar, men det var okej, jag kommer att bli godkänd i alla fall.
Detta har helt klart varit min roligaste praktik (även om jag räknar med dem på sjuksköterskeprogrammet) och delvis är det väl för att jag kan se mej själv arbeta på precis ett sådant här ställe i framtiden.
Mottagningsarbete, inga storhelger, variation, arbeta med det friska, pedagogik, eget rum, skylt på dörren, stort eget ansvar.
Men det är jag inte ensam om att vilja, den typen av arbete växer inte på träd och personalomsättningen är låg så det kommer inte att bli så direkt. Och det är kanske bra?! Men på sikt.

De mål jag hade inför praktiken har jag i princip uppnått.
Jag har inte satt spiral och jag kan kanske inte alltid känna om barnet är högervänt eller vänstervänt men jag har lärt mej massor.
Om första praktiken handlade mer om personlig utveckling på andra plan (köra bil långt exempelvis) så har jag här lärt mej mer nyheter inom barnmorskeri.
Jag har till och med haft egna besök.
Min handledare är jag numera mer än nöjd med.
Tycker det tog ett tag för mej att komma underfull med henne och att slappna av men nu kunde jag inte vara nöjdare. Hon är rolig, full i fan, rak, kunnig och har ett sätt som får mej på tårna och att vilja prestera.
Tycker att hon är fantastisk och hade gärna haft henne som kollega en dag.
Jag vill inte sluta nu!!!

Om lite drygt en vecka börjar alltså förlossningsplaceringen.
Inte hunnit bli så skraj ännu men det kommer. Trust me. Jag vet att det kommer.
Men jag skall verkligen verkligen så långt det är möjligt försöka njuta av färden bara.
Tillåta mej att vara student och absolut nybörjare och lära mej allt jag någonsin kan utan att gå runt och noja över att duga. Det är min absoluta intention.

Och D-uppsatsen. Orkar inte ens tänka på D-uppsatsen och DET kan bli ett problem.

Puss/ Asta

Halvvägs in i Mödravårdspraktiken

Söndag. Imorgon startar tredje praktikveckan på Mödravården.
Två veckor har jag gått och MVC eller Kvinnohälsovården som det egentligen heter är verkligen en annorlunda värld jämfört med allt annat som jag upplevt. Större skillnad än Medicin och BB.
Känslorna från praktiken på BB Borås består och har förstärkts.
Jag trivdes bra där, kände mej trygg och som en "duktig student." Jag kunde redan väldigt mkt om BB vård efter mitt sommarjobb och den där oduglighetskänslan slapp jag där.

Här är som sagt allting nytt.
Jag hade lite svårt för min handledare initialt. Hon är en rätt barsk och direkt kvinna.
Hon korrigerar mej onödigt mycket kan jag känna. Är annorlunda i sitt handledarskap än vad jag är.
Jag är mer följsam och uppmuntrande. Mer "Så kan man oxå tänka men..." eller "Du är på rätt väg, om du gör så här istället" osv. Hon är mer som Brasse i Fem Myror "Fel, fel, fel, fel." :)
Men jag gillar henne mer och mer. Vi är olika som personer, olika i vår patientkontakt men jag måste få vara jag och jag kan lära mej väldigt mycket av henne. Hon har ändå en omtänksamhet kring mej och en humor som jag kan uppskatta.

Jag slåss med mina oduglighetskänslor. Och är i högsta grad student igen.
Spänner mej även vid kapillära blodprov :) Känner mej obekväm vid patientkontakt.
Framstår som en idiot antagligen.
Men jag tycker att arbetet på mödravården är väldigt roligt och varierande.
Och jag har lärt mej en hel del.
Att ta cellprov är jätteroligt. Det låter perverst men så är det. Dagens roliga stund.
Jag har även fått känna på en å annan livmodertapp, lyssnat med tratten, hittat hjärtljud med dopplern, mätt symfys-fundusmått, tagit prov utan butterfly vilket jag knappt gjort sedan utbildningen, prövat att hålla preventivmedelsrådgivning och imorgon bitti skall jag hålla i en inskrivning.
Hjälp!
Nästa vecka ska jag delta i en föräldrautbildning och hålla i avsnittet om smärtlindring... fördelar och biverkningar.
Det känns spännande.

Tre veckor kvar och sen väntar förlossningen.
Det som jag ser mest fram emot och fruktar mest samtidigt.
Det som känns som själva essensen av utbildningen.
Åtta långa veckor när man måste hålla sej frisk och helst inte sarga sitt självförtroende allt för hårt.
Jag ber till Gudarna om den raraste handledaren i världen då så jag får den tryggheten i alla fall.

Som väntat sliter utbildningen på mitt psyke och jag har en hel del privat som oxå kostar på.
Men det funkar. Det fungerar och veckorna går.

Puss/ Asta

Fick en fråga om utbildningen

Detta är min mer privata blogg som jag inte gör reklam för. Jag har den i första hand för att dokumentera min resa mot barnmorskeyrket för egen del. Framsteg och bakslag. Självförtroende och dippar.
Det känns som om det bara är jag och min trogna Freja som alltid kommenterar som är här inne, men så nu på mitt näst senaste inlägg fick jag en kommentar från "EW" som ville veta mer om utbildningen.
Kul! Varmt välkommen och tack för ditt tassavtryck.

Barnmorskeutbildningen i Borås är en sk modifierad distansutbildning.
Den är upplagd på tre terminer som övriga barnmorskeutbildningar i landet.
Termin 1 är det bara teori.
Termin 2 lite teori men i huvudsak praktik. Praktiken är förlagd med 3 veckor på BB, 5 veckor på en barnmorskemottagning och 8 veckor på förlossningen. Fokus på samtliga placeringar är normalgraviditeten och det normala barnafödandet.
Termin 3 fortsätter som termin 2, men praktikerna är istället 3 veckor på en gynekologisk avdelning, 5 veckor barnmorskemottagning och 8 veckor förlossningsvård. Nu med fokus den komplicerade graviditeten och riskförlossningen.
Under förlossningspraktikerna skall man medverka vid 50 förlossningar och 100 passningar.
Passningar är vård av kvinnan under förlossning men inte själva födandet.
Parallellt från termin 2 start skriver man sin D-uppsats. De allra flesta skriver två och två. Jag gör det inte.

Hur tuff är utbildningen?
Tja, det är en intensiv och komprimerad utbildning absolut men det mesta är ju spännande och något som jag brinner för.
Men jag måste ändå säga att ett heltidsjobb i vården är bra mycket tuffare än att bara gå i skolan. Man förfogar över sin egen tid på ett annat sätt.
Det är skillnad nu när man gör praktiken upptill 35 h/ vecka.
Jag har arbetat lite grann parallellt med första terminen, flera av mina klasskamrater har arbetat mer och hunnit det bra.
En hel del gruppuppgifter och seminarium  är det ja. Jag som är "lite äldre" gillar inte det riktigt, föredrar mer tentor av traditionella mått. Vi har haft ett par hemtentor och en stor salstenta förra terminen.
Under första terminen när det var bara teori var vi i Borås en hel del.
Det är förlagt med föreläsningar typ måndag-fredag en vecka och sedan två veckor hemstudier för att sedan åter ha campusveckor. Allt är självklart inte obligatoriskt men alla som läst på högskola eller universitet vet att man har stor nytta att föreläsningsmaterialet för att veta hur och vad man bör plugga på. Annars blir det enorma mängder att läsa.

Måste nog säga att praktiken och det mentala är den stora prövningen för mej.
Oron att inte duga. Inte ha vad som krävs. Att vara för gammal. För nervöst lagd.
Jag kunde mitt jobb innan. Jag var respekterad bland kollegor och läkare och jag hade vänner bland kollegorna och var trygg. Nu är det okända vatten.
Det är den stora utmaningen för min del, inte studierna i sej.
Jag har lite taskig självkänsla och absolut, precis som EW skriver, ett kontrollbehov och hårda krav på mej själv.

Men samtidigt är det så jäkla roligt att äntligen göra detta. Att vara på väg.
Jag är så stolt att jag nästan spricker över att utbilda mej till världens finaste yrke där man får se både barn och föräldrar födas.

Puss/ Asta

Euforisk känsla

Inlägget även publicerat på min vanliga blogg pastasson.blogspot.se

Sista dagen på BB praktiken och en vardag som många andra när jag står i kafeterians kö, läser: Leg Sjuksköterska på en skylt på tjejen framför mej och inser att jag är inte där.
Jag ska bli barnmorska jag!
Inte vill bli barnmorska. Inte drömmer om att bli barnmorska. Jag ska BLI barnmorska, jag ÄR på väg.
Och en svindlande lycklig stund (som faktiskt håller i sej än) tror jag verkligen på att jag kan. Att jag är kapabel. På att det kommer att gå.
Det kommer att komma andra stunder under utbildningen. Jag vet. Det svänger hit å dit. Hela tiden.
Men här å nu är det en så euforiskt lycklig känsla och stolthet.
Tänk... jag.
Jag å det finaste yrket i världen.
Wow.

Första praktiken är som sagt slut och det har varit en jättefin placering. Det har varit körningen, 4 timmar/ dag, som varit tuff, men i övrigt så är jag hur nöjd som helst.
Jag har lärt sett lite nytt, jag har lärt mej en hel del, framför allt om amning.
Jag har känt att jag fixar jobbet och jag har blivit väl emottagen och fått diskutera mycket barnmorskeri... sånt där som man kanske inte nördar ner sej i allt för mycket med familj å vänner.
Fick jättefin kritik av min handledare om att jag var duktig, intresserad, mjuk å fin, kunnig och att hon lärt sej av mej med.
Jätteroligt och faktiskt lite vemodigt att gå därifrån för jag kommer ju med största sannolikhet inte att arbeta där.

Drygt en tredjedel av min utbildning har jag bakom mej.
Det har gått så otroligt fort och samtidigt känns det som så länge sedan jag knegade på på medicinkliniken utan att veta om nåt annat. Men det är faktiskt bara nåt år sedan jag skickade in den där ansökan till Högskolan trots att jag egentligen inte trodde jag skulle hoppa på.
Jag har lärt mej så oerhört mycket redan, jag inser det.
Och samtidigt inser jag hur ofantligt lite jag kan... så är det ju.
Men jag när en dröm och ett hopp om att jag ska kunna representera yrket på ett bra sätt.

Barnmorska är världens äldsta yrke. Det är ett av de mest ansvarsfyllda och stoltaste.
Ett självständigt yrke som kräver empati, kunskap, ödmjukhet och jävlar anamma.
Det finns strider kring den gravida och födande kvinnan som måste stridas och vinnas.
Striden mellan om å ena sidan att graviditet och barnafödandet är en naturlig process i de allra flesta fallen å andra sidan en medicinsk process där allt skall kartläggas, registreras, planeras och styras.
Det är säkert inte lätt att som ny barnmorska komma och tycka å tänka en massa.
Självklart måste man som ny se och lära, vara ödmjuk och rätta in sej i leden men jag hoppas ändå ha kvar min syn och min tanke kring den födande kvinnan.

En del förlossningar måste övervakas och styras. En del kvinnor vill ha ryggbedövning och säkerhet (hej, jag var en av dem som sjung Halleluja när jag upptäckte EDA på min fjärde förlossning) men det måste oxå få finnas alternativ för den friska kvinnan som vill annorlunda.
Det är kvinnans kropp som skall styra och inte partogrammet eller vad doktorn kritiserar kring uteblivna interventioner på ronden efteråt.
Vi barnmorskor måste bevara vårt kunnande och vakta vår profession för att inte en dag bara bli doktorns hantlangare.
Jag brinner för det här utan att ha gjort en dags förlossningspraktik (ja, jag är självironisk här.)
Jag önskar mej fler möjligheter och fler val för kvinnor.
Mer tänk som Sophia BB där kvinnan har möjlighet till samma samma barnmorska under graviditet eller där kvinnor får ta ut sin förlossningspeng och ha en barnmorska med sej hemma istället.
Utveckla sjukhusförlossningarna till att bli mer hemmainspirerade. Vattenförlossning för den som önskar osv.
Det talas om risker hit och dit, men utan forskningens förankring.
Forskning visar att det är större risk för en frisk omföderska med tidigare normal förlossning att föda på sjukhus än hemma av en mängd orsaker.
Forskning visar att kontinuitet är viktigt.
Forskning visar inte att vattenförlossning ökar riskerna på nåt sätt.

Det är så spännande det här. Och jag är så tacksam och lycklig över att vara en del av detta.
Jag ska bli barnmorska jag.

Puss/ Asta

Inför första praktiken

Det är banne mej snart v. 3. Vecka 3 som i att praktikerna börjar.
För min del först med tre veckor på BB i Borås. Veckor som skall fördelas på vanliga BB, BB lättvård, BB mottagningen och amningsmottagningen.
Det  blir inte många pass på varje ställe och jag antar att det mer handlar om att se, insupa och göra enskilda moment än att lära sej jobbet.
Jag har min sommar på BB Varberg bakom mej och känner mej ganska lugn inför det här första, ska försöka att mota bort den där studentosäkerheten och presteraångesten och bara gå in för att insupa och lära mej.
Än så länge är jag mest skraj för logistiken vad det gäller det här. Att köra bil så mycket i vinterväglag, att hitta och att sova borta.

Rädd, rädd, rädd.
Jag är ju en rädd liten människa.
Men samtidigt en modig människa, en människa som har nära till mina känslor och som är hel.
Jag har klarat av så mycket hittills i mitt liv och står upp ändå.
Jag är en stark människa... oxå.
Jag vill verkligen försöka att njuta av den här färden som jag sett fram emot så länge.
Inse att ingen i klassen kan. Vi är här för att lära och jag vill öppna mina sinnen och insupa allt vad jag kan. Inte gå å ängslas över om jag duger, vad de tycker, att andra verkar coolare.
Våga strunta i det och våga tro på att det jag har med mej också är värdefullt å viktigt.

Är glad över att jag fick placeringarna i den här ordningen. BB, MVC och förlossning.
Det... är kanske inte så... men det känns som om det går från lätt till svårare till svårast.
Förlossningspraktiken är den som jag fruktar och längtar efter mest.
Det känns helt surrealistiskt att jag någon gång framåt vårkanten ska ta emot ett barn med mina egna händer.
Alltså, jag ÄR ju på väg mot det häftigaste yrket i världen. Det är så coolt.
Jag! Ska bli barnmorska!

Återkommer med hur det går och inte går.

Puss/ Asta