Dipp dipp dipp

Nej, inte som gräddfilssås till chipsen (åhh, herre gud vad det skulle vara gott med chips nu kände jag plötsligt!) utan mer dipp som i tapp av tilltro till min förmåga.
Jag sitter hemma... andra veckan av två... och jobbar med D-uppsatsen.
Eller ja. Det är en del av problemet.
Jag jobbar inte ihjäl mej.
Det är sovmornar och solande och kompisumgänge och barnvakteri å ett allmänt slappande.

Jag kan inte. Jag vet inte.
Och istället för att då läsa och lära så kör jag strutsvarianten och låtsas som om problemet inte existerar.
Jag har nog alltid varit sådan. Lagt ner min själ i det som jag är duktig på och tycker är roligt (typ svenska och samhällskunskap i skolan) och mindre där jag känner mej oduglig (matten) när det vore mer logiskt att vända på energin.

Jag blir skitstressad av att mina klasskompisar verkar ha både koll och karaktär att sitta dagarna i ända.
Och jag blir deppig över att jag är ensam och inte har någon att diskutera och bolla med.
När jag skrev C-uppsatsen så var vi tre stycken. En var skitbra på att söka artiklar och gjorde mest det, den andra var jättebra på engelska och jag var bra på att skriva och få ihop text så jag tog stort ansvar där.
Här ska jag göra allt själv.
Fast jag HAR några jättegoa klasskompisar som verkligen är omtänksamma och visar hur de har tänkt å så.
Annars är det mer så att alla kör sitt race.

Dystra stunder tänker jag att det aldrig kommer att gå. Har rätt många såna dystra stunder.
Jag tänker att jag kommer sitta där i januari med en halvklar skitdålig uppsats och aldrig bli barnmorska.
Och det vore ju själva fan nu när praktiker å annat gått över förväntan, när jag faktiskt tror på att jag kan lära mej yrket. Att det tar stopp för en dum jävla uppsats som varken påverkar mitt kunnande inom barnmorskeri till eller ifrån.

Men så rycker jag upp mej!
Det SKA gå. Dummare människor än mej har fixat det och jag har ingen ambition om att den ska bli stordåd, bara godkänd, bara kunna casha in de där 15 Hp som jag måste ha för att få min legitimation.
Och tänk vad nöjd jag ändå kan vara över mej själv efteråt.
När jag gjort det helt själv.

Ska träffa handledaren imorgon. Hoppas känna mej lite upplyft och stärkt efteråt av det.

Puss/ Asta

Förlossningskonst I avslutad.

Inlägget är även publicerat på min vanliga blogg. pastasson.blogspot.se 

Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta