Jag är redo

Inlägget är publicerat i min vanliga blogg oxå.

Sista passet på Förlossningspraktiken är gjord. Sista praktikdagen någonsin.
Bilden ovan är första bladet i boken där jag skrivit ner samtliga mina 59 förlossningar. Det skrevs inför praktikens första omgång. Och jag var verkligen som det står... livrädd. Tänk om jag inte blir godkänd?!?!
Livrädd och sen kom jag att trivas så himla bra! Älska miljön och uppgifterna där. Längta tillbaka på lediga dagar. Känna mej som en i gänget. Lära känna människor som lätt kunnat bli mina vänner om tid å plats varit annorlunda.
Det var med tårar i ögonen och väldigt dubbla känslor jag gick där ifrån efter att idag haft en av mina finaste förlossningar.

Förlossningen på SÄS är en så himla trevlig avdelning.
Och jag har haft de bästa handledarna, båda omgångarna.
Jag har verkligen känt mej trygg, omhändertagen, sedd, uppskattad och de har delat med sej av all sin vidunderliga kunskap med engagemang och glädje.
Jag kommer att sakna dem mycket, mycket, mycket.
Samtidigt har jag känt sista veckorna att saker å ting fallit på plats.
Och sista dagarna att jag är lite mätt. Lite less på pendlandet, sova i jourrum, ha livet nedpackat i en väska, vara borta så mycket.
Redo helt enkelt. Så redo en nybakad barnmorska utan erfarenhet nu kan bli och vara. Beredd och sugen på att ta nästa (darriga) steg.
De nya barnmorskestudenterna började denna vecka. De har samma förväntansfulla, skraja, "vill passa in" uttryck i ansiktet som jag hade och jag kan inte fatta att det är så nyss jag var dom. Som dom.
Det var dags för mej att gå.

Jag hade som sagt en av de finare förlossningar jag haft idag. Handledaren kom in på rummet sista värken. Gick så snart barnet kommit ut. Inte en bristning. Supernöjt par.
Och sen hade jag slutbedömning och min handledare hade skrivit ett så fint omdöme att tårarna kom. Kom på oss båda.

Och tänk att jag blev godkänd! Mycket väl godkänd till å med.

Puss/ Asta

Släng mej till vargarna bara...

I kväll har jag gjort det!
Jag har skickat in den där jäkla uppsatsen.
Den har käkat SÅ mycket energi av mej sista tiden och kommer så fortsätta göra tills den är opponerad, godkänd och klar. Men lite smågrus har i alla fall trillat av axlarna i kväll.
I ren eufori beställde jag ett läderarmband jag suktat efter länge från Rock by Sweden med just denna text som det är på bilden.
Throw med to the wolf and I will return leading the pack är ett ledord för mej, kan komma att bli en tatuering. Den står för att jag kan tvivla och bryta ihop men jag är en jävel på att samla ihop mej, komma tillbaka och finna allierade.

Uppsatsen ja (obehagligt hur lätt jag halkar in på shopping, tycker ni inte.)
Jag känner fortfarande att jag inte lagt ner tillnärmelsevis så mycket jobb på den som mina kursare och att den därmed är ungefär såpass mycket sämre med.
Jag tror på intet vis att jag är nåt jäkla geni på att skriva uppsats.
Det oroar lite. Samtidigt har jag inte kunnat förmått mej till mer och jag hoppas att den är bra nog. Den behöver inte beundras, publiceras, vinna priser. Bara gå igenom med ett litet godkänt.

Mina sömnproblem har kommit tillbaka så jävla hårt.
Jag somnar framåt morgontimmarna och jag har missat två spridda dagpass på förlossningen eftersom jag ännu inte somnat när jag ska kliva upp.
Jag tror att det är alla "upp till bevis deadline" jag har framför mej den närmaste månaden nu. För om en månad, om allt går vägen så är jag inte längre student!
Den 9:e och 10:e har vi opponent och respondentskap (vet ännu inte vilken dag jag får) och den 13:e januari har vi avslutning.

Sen ska jag alltså vara... ta daaa... barnmorska.

Puss/ Asta

Femtio!!! ( Eller till och med femtiotre.)

Japp! Det är en av de större milstolparna i varje barnmorskestudents liv, detta att få sina femtio förlossningar och nu är det gjort.
Firat med pompa å ståt, först tillsammans med nuvarande handledare och skumpa i jourrummet och därefter på lokal med min första handledare (och goda vän.) Och om vi ska vara petiga med ett glas bättre rödvin i kväll.

Sen jag skrev sist "Jag tror jag kan det" har jag krisat rejält och rest mej igen.
Ännu en gång.
Men som min handledare sa idag "Jag tror minsann du har flow nu Asta, du börjar skaffa dej lite självförtroende" och så känns det verkligen. Bräckligt som satan men ändå... lite självförtroende.
Jag har varit iväg sedan i måndags och jobbat, var jättetrött och längtade hem tidigare idag, men nu efter att ha tankat lite kärlek med nära å kära längtar jag tillbaka. Vill på det igen!

Jag har haft så fina förlossningar det sista, några har jag behövt lite stöttning kring. Typ "tänk på hjärtljuden nu Asta" eller " Hon krystar bara i bröstkorgen, gör lite levatorpress" och några har jag skött helt självständigt. På mina fem sista har jag inte haft någon grad två bristning... och bristningar GER mej dåligt samvete även om grad II inte är nån fara och även om handledaren säger att jag inte kunde påverka det. Varje förlossning där jag konstaterar att inget behöver sys är en seger.

Men det finns saker jag aldrig har gjort! Alltså vardagliga saker.
Som pudendusblockad. Eller att klippa. Eller att infiltrera inför ett klipp.
Och jag är osäker på mina bedömningar av suturer och lägen minst hälften av gångerna. Och jag har svårt att hantera arga taggiga mammor. Och...
Äsch, det är massor jag är kass på och som jag börjar inse att jag inte kommer att kunna som färdig men det får väl va så då? Det verkar vara likadant för mina klasskamrater.

En å en halv vecka kvar på praktiken. 50 förlossningar gjorda.
Check.
I helgen väntar uppsatsskrivande. Den ska bli klar i helgen.
Gud hjälpe mej.

Puss/ Asta