Oj!
Det slog mej att även den här bloggen går mot sitt slut.
När den skapades strax innan jag påbörjade min väg till barnmorska var det just för att skildra vägen dit. Intryck å tankar, hopp å förtvivlan, vinster å bakslag. Nu närmar vi oss hamn. Spejar jag riktigt noga kan jag faktiskt se land...
Detta är det 47:e inlägget. Jag kunde definitivt varit mer flitig i att skildra stegen men har åtminstone hållit i den hela vägen.
Jag funderar på att trycka den i bokform. Att ha den sparad och kunna bläddra i den när utbildningen känns avlägsen och de darrande stegen blivit lite mer stadiga.
Jag har inte gjort någon reklam för denna blogg, utan den har varit lite av mitt eget projekt. En å annan läsare har hittat hit, några har kommenterat, inte många men några stycken, och det har verkligen varit fantastiskt att känna att det inte ekar helt tomt här inne.
Jag hoppas att ni som läst haft någon nytta/ glädje av mina inlägg.
Kanske drömmer ni precis som kvinnan som kommenterade senast oxå om att bli barnmorska, kanske har ni kunnat bli inspirerad kring att det aldrig är för sent att sträcka sej efter en dröm. Det, ihop med min egen dokumentation av utbildningen, har varit mitt syfte.
Nu funderar jag på att ha bloggen kvar. Kanske nåt år till i alla fall.
Jag är inställd på att första tiden som nyfärdig barnmorska kommer att vara minst lika mycket Berg o dalbana som utbildningen.
Vad säger ni? Finns det något önskemål från ert håll att hänga med en stund till?
Jag tänker att det för egen del kan vara roligt att även ha denna tid på pränt om tio år. Jag har även en dotter med sikte på att läsa till barnmorska inom några år som kan ha glädje av att ta del av det.
Jag får fundera.
Puss/ Asta
