Me, my self and I... å så offerrollen på det.

En vecka av två för hemmastudier går mot sitt slut.
Eller ja, jag läser inte lika disciplinerat som småbarnsmorsorna i klassen gör under vardagarna 8-16 utan jag ströläser mer, men å andra sidan även på kvällar och helger.

Jag har funderat på en övning vi hade i skolan under förra Campustillfället som... inte stärkte mej så som den var tänkt.
Vi fick sträcka ut en arm och försöka hålla den uppe medan en klasskompis försökte ta ner den.
Tre gånger.
Första gången skulle vi tänka på oss själva ur en offerroll. "Ja, jag är inte särskilt stark och jag har inte så mycket resurser men jag ska försöka så gott jag kan, göra mitt bästa så långt det nu räcker" typ.
Andra gången skulle vi vara "superwoman" som är stark och vet om det. "Ja, kom igen bara. Mej ruckar du inte så lätt."
Tredje gången skulle vi sträcka ut armen och tänka på det käraste vi har och att den/ det hängde på min styrka.

Jag fattar syftet. Det är tänkt att inställningen genererar styrka. Tron på vad vi kan och hur viktigt det är för oss.
Men kanske har jag lite av den där "offermentaliteten."
Nej, jag går inte runt och tycker synd om mej själv och ältar en massa oförrätter eller tråkigheter som hänt. Inte mer än andra i alla fall. Jag skulle nog beskriva den delen av mej mer som reflekterande än självömkande i så fall.
Men...
Någonstans får jag alltid och i alla nya situationer kämpa med att jag duger.
Kämpa med tvivlet. Oroa mej. Noja. Kalla det vad ni vill.
Jag ser på mina kursare och tänker att de är så mycket smartare, så mycket friare, så mindre... trasiga.
De utstrålar glädje och självförtroende där jag bara känner mej ängslig.
Och jag blir så ARG på mej själv för att det är så. För att jag aldrig bara kan bli den där kaxiga superwoman som tror så mycket om sej själv.
Det ÄR inte så lätt att man bara bestämmer sej.

Nu kryper kanske den där offerrollen fram men jag tänker att det är självklart att många av dessa unga kvinnor som är mina klasskamrater (eller andra aktörer i andra sammanhang) har en annan självkänsla och tilltro till sej själv än den jag har. Jag har ändå varit med om en hel del stukande saker i mitt liv.
Utan att älta, bara som ett konstaterande... en mamma som inte förmådde älska, en pappa som inte brydde sej och försvann, att placeras på ungdomshem långt hemifrån som barn, sexuella övergrepp, missbruk mm mm.
Självklart blir man en annan människa om man växer upp i ett hem med kärlek och trygghet.
Självklart gör det skillnad.

Självförtroende, liksom kunskap, kärlek och allt annat ligger i olika lager och på olika nivåer i en människa.
Det finns absolut lager inom mej som tror på att detta är mitt kall, jag kommer bli svinbra inom detta yrke om jag bara får rätt stöttning medan jag växer. Jag tror att jag har kvaliteter som gör mej mer än väl lämpad, som gör mej fantastisk inom yrket.
Men det är blandat med tvivel och osäkerhet.
Och som så ofta förr är jag så himla trött på att vara mej ibland.

Puss/ Asta

Alltså Gha....

Sitter med två olika hemtentamen. En i CTG inlärning, det är mycket men bara att läsa innantill och skriva ner svaret (en annan femma att komma ihåg det imorgon... eller om en månad... eller om sju år) och en i Neonatalogi som känns jätte luddig och där jag känner mej säker på att köra.
Fysiologi är svårare än anatomi eftersom man måste förstå.

Sliter mest med fostercirkulationen och blir mer å mer nedslagen för varje timma.
Jag KAN inte lära mej den utantill. Jag kan inte ens förstå den helt medan jag läser.
Blir galen. Så här har jag skrivit...
 Beskriv fostercirkulationen kortfattat.
Det i placenta syresatta blodet förs via navelvenen (umbilicalis) som mynnar ut i portvenen där ca 60 % av blodet avviker, resterande forts via d. venosus till vena cava inferior. Det mesta av blodet transporteras genom hö förmak till vä förmak via foramen ovale. Därifrån till vä kammare via aorta ascendens. Där försörjer en del fostrets överkropp och hjärna och resterande blod forts ner i aorta decendens som försörjer nedre delen av fostret. Resten av det syresatta blodet blandas med venöst blod och förs via hö kammare upp till hö förmak. Via systole förs en liten del av blodet med v pulmonalis men eftersom lungorna inte används går det mesta blodet ner via d arteriosus till aorta decendens. Sen förs det syrefattiga blodet åter till placenta via de två a.umbilicalis

Lätt som en plätt. Not. 

Puss/ Asta

Avslutad Campusvecka

 Bild: Håller perinealskydd. På docka!

Avslutad Campusvecka och HELT slut i rutan.
Det har varit en fantastiskt rolig och lärorik vecka, kring barnmorskeri men oxå i att lära känna mej själv.
Som jag skrev om i inlägget nedan är det hela väldigt personligt, tangerar det privata.
Och vi är ännu en grupp som inte känner varann särskilt väl och där åtminstone jag ännu inte riktigt funnit min plats.
Dagen efter vi hade "smekas i storklass" så skulle vi utvärdera gårdagen.
Jag berättade då att det framkallat många olika känslor hos mej, att jag som ung varit utsatt för sexuella övergrepp och att övningarna väckte något slags kroppsminne.
Jag sa det väldigt kort och... ja, typ inte mer än jag skrev nu men...
Sen började jag gråta! Jag som avskyr att gråta inför andra.
Jag fann mej ändå rätt snabbt och lämnades ifred så jag hann samla ihop mej och sen kändes det bättre.

Även dagarna som följde var det väldigt mycket kroppskontakt.
Det är ett intimt yrke på ett sätt som sjuksköterska inte är.
Det är mycket att ta på varann, smeka, massera, rulla höfter. Det är att låta... flämta, stöna, pusta.
Till sin hjälp har vår fantastiska lärare haft en lika fantastisk (ung) barnmorskekollega och en doula.
Blev lite betuttad i dem alla tre. Fria själar verkligen som har så lätt för det intima och nära.
Det är... roligt och samtidigt förbannat tröttande för en själ som jag.

Intensiva långa dagar där jag är borta tretton timmar/ dag och sen inte ens orkar tänka på teori.
Å teori finns det gott om.
Vi har stooor salstenta om fyra veckor och innan dess två hemtentor i relativt tunga ämnen... CTG och neonatalvård och ett grupparbete. Å däremellan ska vi alltså läsa in allt material inför tentan.
En omtenta vore... kanske inte katastrof men jobbigt nog eftersom utbildningen fortsätter i våldsamt tempo.
Jag får någon slags rastlös stress inom mej där jag påbörjar att läsa om en sak, fortsätter med en annan å minuten senare har omvärderat igen för nåt tredje.
Varken hackat eller malet hade jag sagt om jag var femton år äldre.
Måste, måste, måste finna mitt sätt att bli effektiv i studerandet. Å jag KAN ju faktiskt vansinnigt mycket mer än jag kunde förra fredagen.

Puss/ Asta

Fysisk beröring i helklass.

Publicerat på min vanliga blogg men vill ha det som minne här i min barnmorskedokumentation.

Dag II i mastodontveckan och klockan ringde 04:45.
Kanske den mest lärofyllda dagen där vi fick yrket lite i händerna under förmiddagen under fyra olika stationer vi alternerade emellan.
En station fick vi palpera symfysen på varann och lyssna på hjärtljud med tratt.
En station skulle vi försöka uppskatta "blödningar" på i blöta blöjor och underlag, utspilld vätska på golvet.
På den tredje stationen skulle vi genom en tygdocka känna på en docka och "leka vaginalundersökning", där var övningen att känna hur fostret låg med hjälp av sömmar och fontaneller.
Sista stationen var förlösande med en helt fantastisk mammakropp och docka där vi under skådespel fick uppmana till att krysta/ flämta, försöka hjälpa barnet att rotera och hålla perinealskydd.
Jag brukar tycka att sådana där låtsaslekar är jobbiga men det var verkligen bara spännande å roligt.

Sen.
På eftermiddagen skulle vi bland annat ha intimitetsövningar och därefter få och ge beröring.
Jag är en kramig och fysisk person med människor jag känner och tycker om men i övrigt har jag svårt med närhet och inkräktande av mitt personliga space.
Att blunda inför andra. Bara att fixa fransarna tyckte jag var småjobbigt i början.
När jag fick blunda och göra andningsövningar hos terapeuten så var jag hemskt obekväm med det.
Jag är inte särskilt förtjust i att få massage av främlingar och i synnerhet inte helkroppsmassage.

Idag fick vi dela in oss tre och tre. 
Vi fick en i taget stå upp å blunda under ca tre minuter medan de två andra smekte, tryckte, klappade på ens kropp. Bröst och sköte var fredat men i övrigt... ben, mage, rumpa, ansikte, lår you named it.
Alla tyckte att det var sååå fantastiskt. De höll nästa på att somna. De blev tunga och behagliga.
Jag... höll på att få panik innan och i början av övningen.
Kunde inte alls koppla av utan fnissade, spände mej, tänkte att jag kanske luktade illa osv.
Jag tyckte beröringen i säg var skön men situationen väldigt olustig. Kanske blev det ytterligare lite värre att det var två mot en så att säga, en som blundade och två som smekte.

Kanske hade det varit annorlunda om det var en grupp människor som jag kände väl, säg mina gamla kollegor?
Kanske beror det lite på att jag hamnat lite snett in i gruppen i klassen och inte känner mej helt avslappnad eller som om jag är omtyckt för att vara jag?
Kanske beror det på de sexuella övergrepp och den våldtäkten jag blev utsatt för som väldigt ung och som jag berättat om tidigare som gör att jag har så svårt för "enkla beröringsövningar" som andra upplever som sköna men som för mej känns oerhört utlämnande?
Jag tänker ju väldigt sällan på de där händelserna i mitt vardagliga liv längre å känner mej inte särskilt ärrad nu mera men kanske är det ändå det som gör sej gällande i saker som att blunda, underordna, låta andra komma fysiskt nära. Som något slags själsligt blåmärke.
Jag vet inte. Jag vet bara att min udda reaktion fick mej att känna mej ännu lite mer annorlunda och tappa (för stunden) självförtroendet i att jag kan göra detta.

Hur skulle du upplevt en liknande situation tror du?

Nu sova. Försöka ladda om.

Puss/ Asta

Snart Campusdags igen

Bild: På biblioteket.

Två veckor av hemmaplugg är snart slut och nästa vecka väntar en intensiv Campusvecka med studier mellan 08-17 måndag -fredag vilket innebär att jag är borta "dörr till dörr" mellan 05:20- 19:00.
"Det normala barnafödandet" är en spännande, rolig och enormt intensiv kurs.
Jag räknar inte med att orka så himla mycket utöver detta. Hunden måste få sin runda men sedan blir det inte mer. Dammbävrar väntar alltså strålande tider, ingen jaktsäsong här inte.
Måste, måste, måste verkligen försöka få till tidig sänggång. Det kommer inte hålla att somna mellan 24-01 som är min normala sovtid.

Hur har hemmapluggandet gått då?
Ja så där får jag väl säga. Jag är en lat människa. Jag har svårt att sitta å läsa koncentrerat.
Det blir en stund här å en stund där. Med facebook, bloggkoll och annat emellan.
Blir så trött på mej själv och lovar varenda dag att imorgon ska jag skärpa mej.
Ett annat problem jag har är att jag snöar in på andra kapitel än de i studiehandledningen vilket egentligen VERKLIGEN är fullt tillräckligt och mer därtill.
Men så blir jag nyfiken på nåt, slår upp det och vips har jag "slösat bort" en timme eller två på ett kapitel som inte skulle läsas nu.
Ibland har jag åkt iväg till biblioteket. Andra dagar har jag anpassat mej efter Noahs rytm.
Läser ändå bättre på kvällstid.
Men veckan efter Campus är det ytterligare hemmavecka och vi kommer allt närmare Tentan med stort T och då krävs skärpning. Jag hoppas på att vi under föreläsningarna får hintar om vad som är viktigt att läsa in för just nu ter sej informationen som så stor att den blir ogreppbar.
Förstår... delvis... medan jag läser och i synnerhet efter andra eller tredje genomläsningen men jag minns det inte efteråt. Det är så jag kan följa med i resonemang men jag kan inte berätta själv.
Otillräcklighet is my middlename just nu. På alla plan.
Har varken direkt läshuvud, koncentrationsförmåga eller självdisciplin.
Och jag lägger för stor möda på att fantisera om hur bra det går för de andra.
Vilket ju faktiskt inte påverkar mej alls. Jag blir varken bättre eller sämre av deras resultat och förmågor.

Ändå är det roligt. Jag känner mej så grymt privilegierad som får pyssla med det här istället för att dra iväg till nåt slitsamt och halvtrist jobb. Alla jobb framstår som trista i förhållande till barnmorskans så visst måste jag vara rätt ute?

Puss/ Asta

Tankar om råd till överviktiga och feta under graviditet.

Inlägg från min vanliga blogg som jag ville ha med här för att följa de tankar utbildningen väcker.

Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.

Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.

Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.

Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.

Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.

Puss/ Asta

Första hemtentan

Sitter med det roligaste hittills på utbildningen. Den första hemtentan. I antikonception.
När jag läste till sjuksköterska hade vi bara en hemtenta vad jag minns så detta är ingenting jag är van vid.
Följaktligen undrar jag, borde jag skriva mer eller mindre? Spelar det nån roll om jag använder samma ordföljd i svaret som står i litteraturen?
Ska det vara så här lätt eller är det jag som inte förstår hur mkt jag ska skriva och anstränga mej?
Men jag måste säga att det är ett kanonbra sätt att lära sej på.
Se en fråga och sedan leta upp svaret.
Så pirrigt att vänta på svar sen, jag TROR ju att jag blir godkänd, det var en eller kanske två frågor som jag faktiskt inte visste svaret på och spekulerar. Den ena var om en blandmissbrukare vilka råd jag skulle ge henne kring val av preventivmedel och den andra frågan var kring om en barnmorska kan/får/ bör vägra skriva ut p-piller om kontraindikationer föreligger.
Hemtentan är i två delar. 11 frågor har en föreläsare skrivit. Den är klar.
Tre frågor har en annan föreläsare skrivit, tänkte fortsatt med dom nu men kände att jag var "tom" i skallen så jag tar dem i morgon.
Det är mycket frågor kring vilket preventivmedel jag rekommenderar till olika typer av kvinnor å jag vill egentligen skriva hormonspiral på allihop för jag älskar min spiral.
Ingen mens. Märker inte av den. Den sitter där den ska i åratal och det är minimalt med hormoner.
Den utsöndrar lika mkt/ lite hormoner på en månad som 4 minipiller ger. Så gott som bara lokalt alltså.
Påtal om den så har jag äntligen fått tummen ur å beställt tid för att byta den hos barnmorskan.
DET är inget kul.

Sen...
Sen börjar mastodontkursen "Det normala barnafödandet" med en studiehandledning som inte var sann. HUR mycket som helst att läsa in, en viss nervositet för det känns som om det är nu det börjar på riktigt och samtidigt såååå kul.
Har som sagt svårt med att få till studietid men jag småläser ständigt på rent intresse.
Då MÅSTE det ju va rätt.

Puss/ Asta

Söka vetenskapliga artiklar gör mej gråtfärdig.

Vi är i slutet på den andra kursen i utbildningen. Sexuell och reproduktiv hälsa.
Vi har hittills gjort några mindre inlämningsuppgifter, två i grupp och tre individuella.
Nu sitter jag med min första egna lite större inlämning. Ett patientfall om en kvinna i klimakteriet med oregelbundna blödningar, värmevallningar och inkontinens.
Arbetet ska vara på ca 9 sidor.
Hon är sex år äldre än mej, alltså i helt normal ålder för att hamna i menopaus, och det skrämmer skiten ur mej.
Överlag känner jag mej hyfsat hypokondrisk när jag läser om diverse klimakteriesymtom och ännu värre... olika former av cancrar. Jag har ju lite märkliga symtom själv och MÅSTE ringa barnmorskan på måndag!!!

Jag har inga som helst problem med att skriva. Orden flödar ur mej, är inte direkt känd för att ha svårt att bluddra på. Jag har relativt lätt att skriva på ett språk som låter seriöst. Att slå fakta ur olika böcker å läsa på är inte heller några bekymmer.
Problemen kommer till formalia kring att sätta in det i ett vetenskapligt arbete.
Vad är bakgrund, inledning, diskussion och resultat?!?!
Ett ännu större problem är att leta vetenskapliga artiklar, jag ska ha med minst tre till detta arbete.
Jag vet hur man kommer till databaserna och att jag skall skriva in sökord men sen tar det stopp.
De artiklar jag får upp är bara abstract och jag behöver dem i fulltext.
Höll på i flera timmar (nå ja, till å från) tidigare idag och höll till slut på att börja gråta av uppgivenhet.
Det är så länge sedan jag gjorde sånt här när jag läste till sjuksköterska och inte ens då var jag särskilt bra på det. Vi hade en å samma basgrupp hela den utbildningen och en av tjejerna var en fena på att hitta artiklar. Jag å andra sidan var bra på att skriva så vi fördelade ofta arbetsbördan så.
Nu måste jag kunna och jag måste kunna det själv!
Gha!
Hade hundra gånger hellre haft en tenta på det här.

Jag vill gärna bli klar med den här uppgiften senast måndag för sedan har jag en hemtenta i antikonception att göra. Har inte sett frågorna ännu men förväntar mej att det blir enklare än detta till sin form men mycket att läsa. Det känns även som viktig kunskap att inte bara "trycka in" utan oxå att komma ihåg.

Jag har bara fått besked på hur det har gått med två inlämningsuppgifter och de blev båda godkända.
Mitt självförtroende kring min förmåga går i vågor men det känns BÄTTRE än tidigare.
Det känns som om jag slappnar av lite mer, börjar finna min plats i klassen och inser att jag är varken smartare eller dummare än de andra, men jag får definitivt till mindre pluggtid å det måste jag ändra på.
Men det ÄR kul! Jag ÄR på rätt plats!

Puss/ Asta