En tredjedel

En liten uppdatering så här i slutet av terminen.
Egentligen är första terminen slut någon gång i mitten av januari men det blir ju så att man tänker i kalenderhalvår så nu är faktiskt 1/3 av utbildningen avklarad. Amazing.

Inlämningarna som jag gnällde om i förra inlägget trillade in en efter en.
Jag fick godkänt på amningstentan, godkänt på CTG uppgiften, väl godkänd på antikonception, väl godkänd på stora salstentan... och underkänt på hemtentan i Neonatologi.
Neo tentan har jag gjort om  via muntlig tenta idag.
Vi var hela sex stycken som hade icke godkänt på den tentan, en tredjedel av klassen, och dessutom drog föreläsaren över en månad på rättningstiden och vi hann inte få tentagenomgång eller veta vad vi gjort fel så lite ängslig var jag. Och trots det... eller kanske just därför... så läste jag på väldigt ostrukturerat och hattigt men det gick ändå bra. Jag kunde svara på de frågor jag fick på det stora hela och jag kunde svaren på frågorna som mina kursare fick med.
Så nu kan jag lägga den bakom mej.
Nu är det full satsning på D-uppsatsen och praktiken som väntar.
Men först ska vi visst fira nåt som kallas jul.

Jag har bestämt mej för att skriva D-uppsats om klimakteriet och jag har fått tillåtelse att skriva den ensam.
Många (de flesta?) av mina kursare sitter nu i dagarna och har fullt upp med bakgrund och artikelsökande men jag tar det lugnt. Jag vägrar sitta med det nu innan jul, uppsatsen ska vara klar om ett år! Visst gäller det att vara strukturerad och inte "glömma bort den" men tre dagar före jul tänker jag banne mej inte sitta. Nu ska julgodis bakas, hemmet dammsugas, sista julklapparna köpas och allt det där. Ska ta me fan försöka hinna med att läsa något skönlitterärt med.

Puss/ Asta

Praktikplaceringar och slappa lärare

Så kom då äntligen beskedet om vart vi skall praktisera.
Allra mest spänd var jag inför förlossningspraktiken av någon anledning där jag så himla gärna ville vara "hemma."
Men Varberg erbjöd bara Boråsstudenterna 1+1 plats och Halmstad lika så.
1+1 betyder att klassen delas så de tar en första perioden och en andra.
Tycker det är lite märkligt (läs dåligt) då Borås tar emot 7+7 utan att ha så väldigt många fler förlossningar.
Vi är fyra stycken i klassen som har nära till Varberg och fyra som har närmst till Halmstad.
Som falkenbergare ligger jag mitt emellan med någon mil närmare till Vbg.
Mentalt hade jag försökt ställa in mej på Boråsplacering men jag hoppades ju ändå.
Men nej, så blev det inte.

Jag kommer att börja med v. 3-5 med praktik på BB i Borås.
Det kan ju vara kul att se nåt annat, Varbergs BB vet jag ju hur det fungerar efter att ha jobbat där i somras.
Sen gör jag Mödravårdsplaceringen v. 6-10 här i min hemstad. Det var fantastiskt skönt.
Kan åka hem på lunchen om jag vill.
Sist gör jag förlossningsplaceringen v. 11-18 på förlossningen i Borås.

Nu är det som det är och det får lösa sej.
"Problemet" med Borås är mest logistiskt och ekonomiskt plus att jag får vara borta mycket från Noah och Gottfrid. Jag tror säkert att det är ett trevligt sjukhus och jag har hört mycket positivt från barnmorskor som gjort sin praktik där.
Jag hade helst velat ha förlossningen först, det tror jag de flesta i klassen ville, det är den jag både längtar och fasar mest för men jag ser helt klart fördelar med att vänta till våren.
Kanske känner jag mej lite mer varm i kläderna då och på våren föds fler bebisar.
Förhoppningsvis är väglaget såpass bra att jag kan bo hos pappa som bor 40 min där ifrån men med en väg som är lurig, halkig och med mycket vilt.

Bara jag tänker på praktiken så uppstår ett känslokaos i kroppen av lycka, spänning, glädje, förväntan, rädsla, osäkerhet och allting. Men det positiva och glada överväger absolut!
Det allra allra viktigaste, långt viktigare än placeringar är att få handledare som man trivs med och känner sig trygg ihop med. Där det är okej att fråga, klanta sej, vara osäker å i vägen och där man känner sej uppmuntrad och välkommen.
Jag har i min roll som sköterskestudent och som sjuksköterska sett båda sorter av handledare verkligen. Deras omsorg om studenten är minst lika viktig som deras kunnande.

Borås högskola är jag förövrigt rätt less på just nu.
Hade jag vetat vad jag vet idag så skulle jag sökt Göteborg istället.
Vi studenter har ständigt inlämningsuppgifter att hålla deadline till.
Det är ett visst datum och klockslag och när det passerats så stängs inlämningen ner.
Lärarna har 15 arbetsdagar på sej att rätta tentan/ uppgiften men håller det aldrig.
Alltså aldrig som i aldrig.
Jag inväntar fem-sex olika tentor och inlämningsuppgifter där tiden passerat.
Den jag väntat på längst, Neotentan är idag på 25:e dagen.
Det kanske låter petigt att bry sej om det där men grejen är att om vi är underkända eller behöver komplettera några uppgifter så har vi med ens vääääldigt mycket att göra innan jul. Och då ska vi inte prata om stora salstentan som kan komma att behöva skrivas om.
Det är skitdåligt och det här kokar i hela klassen.

Hopp. Det var lite om det.
Sitter i dagarna med individuell inlämningsuppgift i att hitta på en projektplan inom Epidemiologi där minst 4 begrepp skall användas. Fem sidor exk litteraturlista och försättsblad.
Fattar näst intill ingenting.
Forskare ska jag icke bli. Men lära mej att lyssna med trätratt, DET ska jag bli en jävel på.

Puss/ Asta

Hur ska jag få in det i min trånga skalle?

Å fy fan. Har precis avslutat två kräktråkiga dagar på Campus.
Obligatoriska seminariedagar med igår kvalitativ metod och idag kvantitativ metod.
Jag fattar... ingenting.
Vi gjorde ett grupparbete och där fattade jag heller ingenting.
Jag kan inte säga att min inverkan på dessa arbeten var särskilt stor och under dessa dagarna har jag på allvar känt att jag vill hoppa av.

Samtidigt är det som det är. D-uppsatsen ingår numera i alla specialistutbildningar till sköterska och så oxå till barnmorska. Vill man dit är det ingen pardon... alldeles oavsett vad jag anser om nyttan av att skriva en sådan inför mitt kommande yrke. Jag skulle hundra gånger hellre läst mer om förlossningskonst och haft metodövningar men detta är villkoren.
Forskningsmetodik ÄR tråkigt och ett virrvarr av konstiga ord å begrepp ingen människa klarar att hålla i sär.
Jag tror säkert att det är roligare med D-uppsatsen än med alla dessa för övningar i statistik och vetenskapliga upplägg. Lite sänkt är jag av att ingen vill skriva med mej.
Vid det här laget har jag under terminens gång haft halvnapp på tre stycken som sen valt att skriva själv eller med andra av olika orsaker som kanske inte har med mej att göra men som ändå sänker mej lite... eller ja, mer än vad jag egentligen vill erkänna.
Det är aldrig kul att bli sist vald... eller inte vald alls, men jag får göra vad jag kan av det.
Jag har inget val så jag får försöka se styrkorna med att skriva själv.
Som att jag kan bestämma ämne helt själv. Styra över innehållet. Arbeta helt när det passar mej.
Det får gå. Jag måste igenom.

Idag i skolan så kom jag på mej med att jag kände sån konstant skräck. Sugont i magen.
Först pratade läraren om D-uppsatsen som vi snart ska dra igång och sedan om praktikerna som vi bör få besked om när som helst. Vi skulle fått det senast förra veckan vilket var väl sent redan där.
Inom mej växte en sån ångest.
Jag kan inte skriva D-uppsatser!!! Jag vet inte hur man förlöser barn!!!
Efter att ha varit i den känslan en stund så började förnuftets röst tala till mej.
"Nej, det är klart att du inte KAN skriva D-uppsats eller förlösa barn, det är ju därför du går i SKOLAN, för att du ska LÄRA dej det. INGEN tror att du ska kunna det. Ingen ANNAN i klassen kan heller."
Men varför ÄR jag sån? Varför tror jag alltid att det förväntas av mej att jag ska behärska allting med en gång för annars är jag dum i huvudet? Varför ställer jag sådana krav på mej själv när jag inte gör det på någon annan?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag är sån och att jag måste försöka sluta upp med det för jag har lovat mej själv att njuta av den här åkturen.
Jag ÄR novis nu. Jag har all rätt till den känslan. Prestation är inte huvudmålet just nu, det är lärandet som är det och jag vill lära mej så mycket det bara går.

Hur ska jag få in det i min trånga skalle?!

Puss/ Asta

Första salstentan.

 
Bild: 07:00. Pre tentamen. 

Inlägget även publicerat i min vanliga blogg.

Känner mej helt tom efter tentan.
Tre veckors väntan på om man är godkänd känns som väldigt länge. I synnerhet när lärarna gärna låter det gå fyra veckor och när omtentan är den 18:e december.
Kan jag släppa? Eller ska jag fortsätta läsa, fortsätta hålla lågan igång?
Man hinner (även om det inte borde vara så) glömma en hel del på en månad om man låter det va.

Jag trodde nog att jag skulle känna om jag klarat tentan eller om jag kört.
Jag trodde att om jag körde så skulle det bero på att svåra saker inte satt. På att jag fick hjärnsläpp om de latinska och svenska namnen på bäckenets alla ben eller att jag inte förmådde tolka den där CTG remsan.
Men det var inte alls den typen av frågor som jag kände mej osäker på. Det kom väldigt lite av "hårda fakta frågor."
Jag TROR att jag klarade godkänd men jag är långt ifrån säker.
Många frågor innehöll 3-5 poäng och tappar man något poäng här å något där så kuggar man till slut.

Det var en hel del luddiga frågor där vi svarade väldigt olika/ uppfattade väldigt olika.
Som att beskriva en hälsosam förlossning. Inte en naturlig förlossning och vad WHO säger, den frågan kom oxå, utan en hälsosam graviditet, förlossning och puerperiet.
6 poäng.
Va?!
Apgarsystemet var på 2 poäng.

Att skriva tentan i sej var kul.
Högtidligare än jag mindes det från min tid som sköterskestudent.
Vi satt i en stor sal, fick legitimera oss, fick en kod för alla tentamen rättas anonymt.
Fyra timmar hade vi på oss. Det var bra med tid. Jag satt 3 timmar och 15 minuter och tog det väldigt lugnt. Läste igenom allt, funderade, tog de frågor jag var säkrast på först. Gick igenom den efteråt.
Det var spännande och läskigt.
Lite gottont så där.

Jag tror att jag delar den osäkra känslan inför om det gick vägen eller ej med många.
Det var lite luddigt.
Å de starkars hardcorefrågor som var med hade jag inte läst på. Som hur stor procent tillväxtmätningen på en ultraljud kan diffa på... gissade 13%. Siffran kom till mej.
Eller när det är bäst att göra ultraljud om man misstänker hjärtfel, där kom efter v 22 upp i huvudet.
Rätt?
Ingen aning.

Puss/ Asta

Tentaplugg

 Tentapluggar.
Vissa stunder känns det som om jag har koll. Tillräcklig koll för att klara godkänt i alla fall, vad är det... 75 % rätt?
Andra stunder känner jag mej helt lost och som om jag verkligen inte kan någonting.

Jag mindmap'ar för fullt i alla fall och jag tänkte att det senare i utvecklingen och på denna resa kan vara kul att se hur jag pluggade.

Den normala graviditeten: 



Mödravården:

 

Den normala förlossningen:



CTG:



Smärtlindring:



Nu ska jag glutta igenom dessa noga igen och sedan gå vidare på bäcknets anatomi, muskler och nerver och fostrets rotationer.

Puss/ Asta

Överlevt så nu kör vi

Hepp!

Överlevt måndag- fredag 8-17, en mastodontvecka som verkligen manglat mej i och med en del trubbel med mamma och Jonas med. Det är medicinfest idag och jag var anmäld men backade för några dagar sedan när jag insåg att jag kommer aldrig att orka... och ohh, så rätt jag hade.
Trots att det verkligen är årets fest så skulle jag inte velat gå om jag så fått betalt.
Är inne på årets första muggar glögg och kommer inom kort somna ovaggad.

Idag har vi haft praktiska övningar. Vi har fått öva spiralsättning och tittat på pessarer, vi har fått känna i låtsasvaginor och vi har fått sy,
Jävlar vad synd att man inte var överklassunge och höll på med segling eller åtminstone gick på scouterna för hur svårt är det inte att få till de där olika knutarna?!
Dubbel råbandsknut är det enda namn jag minns men jag ska djupdyka i gynzon.dk och sen traggla, traggla, traggla. Suturering lixom CTG som vi hade i onsdags känns som viktig och riktig kunskap som jag vill bli bra på och jag tror att det enda som gäller är öva öva öva.
På bilden ovan har jag dokumenterat mitt livs första dubbla råbandsknutar gjorda med nålförare.
Är riktigt imponerad själv!

Nu väntar äntligen tentavecka.
Nu ska kunskaperna i "Det normala barnafödandet" summeras och på fredag har vi en fyra timmars lång salstenta. Flera av mina klasskamrater har en varierande grad av allt ifrån självsäkerhet till kaxighet medan jag känner att jag kan ingenting.
Men jag ser fram emot att ändra på det och att plugga strukturerat nu all den tid jag har.
Anatomi, fysiologi, rotationer, afyxi, mödravård och allt vad det är.
Nerver, muskler, suturer, smärtlindring och hormonpåverkan skall trummas in.

Jag hoppas bara att jag kan släppa privatlivet (med mamma och Jonas) för det är riktigt riktigt rörigt nu.

Puss/ Asta

Me, my self and I... å så offerrollen på det.

En vecka av två för hemmastudier går mot sitt slut.
Eller ja, jag läser inte lika disciplinerat som småbarnsmorsorna i klassen gör under vardagarna 8-16 utan jag ströläser mer, men å andra sidan även på kvällar och helger.

Jag har funderat på en övning vi hade i skolan under förra Campustillfället som... inte stärkte mej så som den var tänkt.
Vi fick sträcka ut en arm och försöka hålla den uppe medan en klasskompis försökte ta ner den.
Tre gånger.
Första gången skulle vi tänka på oss själva ur en offerroll. "Ja, jag är inte särskilt stark och jag har inte så mycket resurser men jag ska försöka så gott jag kan, göra mitt bästa så långt det nu räcker" typ.
Andra gången skulle vi vara "superwoman" som är stark och vet om det. "Ja, kom igen bara. Mej ruckar du inte så lätt."
Tredje gången skulle vi sträcka ut armen och tänka på det käraste vi har och att den/ det hängde på min styrka.

Jag fattar syftet. Det är tänkt att inställningen genererar styrka. Tron på vad vi kan och hur viktigt det är för oss.
Men kanske har jag lite av den där "offermentaliteten."
Nej, jag går inte runt och tycker synd om mej själv och ältar en massa oförrätter eller tråkigheter som hänt. Inte mer än andra i alla fall. Jag skulle nog beskriva den delen av mej mer som reflekterande än självömkande i så fall.
Men...
Någonstans får jag alltid och i alla nya situationer kämpa med att jag duger.
Kämpa med tvivlet. Oroa mej. Noja. Kalla det vad ni vill.
Jag ser på mina kursare och tänker att de är så mycket smartare, så mycket friare, så mindre... trasiga.
De utstrålar glädje och självförtroende där jag bara känner mej ängslig.
Och jag blir så ARG på mej själv för att det är så. För att jag aldrig bara kan bli den där kaxiga superwoman som tror så mycket om sej själv.
Det ÄR inte så lätt att man bara bestämmer sej.

Nu kryper kanske den där offerrollen fram men jag tänker att det är självklart att många av dessa unga kvinnor som är mina klasskamrater (eller andra aktörer i andra sammanhang) har en annan självkänsla och tilltro till sej själv än den jag har. Jag har ändå varit med om en hel del stukande saker i mitt liv.
Utan att älta, bara som ett konstaterande... en mamma som inte förmådde älska, en pappa som inte brydde sej och försvann, att placeras på ungdomshem långt hemifrån som barn, sexuella övergrepp, missbruk mm mm.
Självklart blir man en annan människa om man växer upp i ett hem med kärlek och trygghet.
Självklart gör det skillnad.

Självförtroende, liksom kunskap, kärlek och allt annat ligger i olika lager och på olika nivåer i en människa.
Det finns absolut lager inom mej som tror på att detta är mitt kall, jag kommer bli svinbra inom detta yrke om jag bara får rätt stöttning medan jag växer. Jag tror att jag har kvaliteter som gör mej mer än väl lämpad, som gör mej fantastisk inom yrket.
Men det är blandat med tvivel och osäkerhet.
Och som så ofta förr är jag så himla trött på att vara mej ibland.

Puss/ Asta

Alltså Gha....

Sitter med två olika hemtentamen. En i CTG inlärning, det är mycket men bara att läsa innantill och skriva ner svaret (en annan femma att komma ihåg det imorgon... eller om en månad... eller om sju år) och en i Neonatalogi som känns jätte luddig och där jag känner mej säker på att köra.
Fysiologi är svårare än anatomi eftersom man måste förstå.

Sliter mest med fostercirkulationen och blir mer å mer nedslagen för varje timma.
Jag KAN inte lära mej den utantill. Jag kan inte ens förstå den helt medan jag läser.
Blir galen. Så här har jag skrivit...
 Beskriv fostercirkulationen kortfattat.
Det i placenta syresatta blodet förs via navelvenen (umbilicalis) som mynnar ut i portvenen där ca 60 % av blodet avviker, resterande forts via d. venosus till vena cava inferior. Det mesta av blodet transporteras genom hö förmak till vä förmak via foramen ovale. Därifrån till vä kammare via aorta ascendens. Där försörjer en del fostrets överkropp och hjärna och resterande blod forts ner i aorta decendens som försörjer nedre delen av fostret. Resten av det syresatta blodet blandas med venöst blod och förs via hö kammare upp till hö förmak. Via systole förs en liten del av blodet med v pulmonalis men eftersom lungorna inte används går det mesta blodet ner via d arteriosus till aorta decendens. Sen förs det syrefattiga blodet åter till placenta via de två a.umbilicalis

Lätt som en plätt. Not. 

Puss/ Asta

Avslutad Campusvecka

 Bild: Håller perinealskydd. På docka!

Avslutad Campusvecka och HELT slut i rutan.
Det har varit en fantastiskt rolig och lärorik vecka, kring barnmorskeri men oxå i att lära känna mej själv.
Som jag skrev om i inlägget nedan är det hela väldigt personligt, tangerar det privata.
Och vi är ännu en grupp som inte känner varann särskilt väl och där åtminstone jag ännu inte riktigt funnit min plats.
Dagen efter vi hade "smekas i storklass" så skulle vi utvärdera gårdagen.
Jag berättade då att det framkallat många olika känslor hos mej, att jag som ung varit utsatt för sexuella övergrepp och att övningarna väckte något slags kroppsminne.
Jag sa det väldigt kort och... ja, typ inte mer än jag skrev nu men...
Sen började jag gråta! Jag som avskyr att gråta inför andra.
Jag fann mej ändå rätt snabbt och lämnades ifred så jag hann samla ihop mej och sen kändes det bättre.

Även dagarna som följde var det väldigt mycket kroppskontakt.
Det är ett intimt yrke på ett sätt som sjuksköterska inte är.
Det är mycket att ta på varann, smeka, massera, rulla höfter. Det är att låta... flämta, stöna, pusta.
Till sin hjälp har vår fantastiska lärare haft en lika fantastisk (ung) barnmorskekollega och en doula.
Blev lite betuttad i dem alla tre. Fria själar verkligen som har så lätt för det intima och nära.
Det är... roligt och samtidigt förbannat tröttande för en själ som jag.

Intensiva långa dagar där jag är borta tretton timmar/ dag och sen inte ens orkar tänka på teori.
Å teori finns det gott om.
Vi har stooor salstenta om fyra veckor och innan dess två hemtentor i relativt tunga ämnen... CTG och neonatalvård och ett grupparbete. Å däremellan ska vi alltså läsa in allt material inför tentan.
En omtenta vore... kanske inte katastrof men jobbigt nog eftersom utbildningen fortsätter i våldsamt tempo.
Jag får någon slags rastlös stress inom mej där jag påbörjar att läsa om en sak, fortsätter med en annan å minuten senare har omvärderat igen för nåt tredje.
Varken hackat eller malet hade jag sagt om jag var femton år äldre.
Måste, måste, måste finna mitt sätt att bli effektiv i studerandet. Å jag KAN ju faktiskt vansinnigt mycket mer än jag kunde förra fredagen.

Puss/ Asta

Fysisk beröring i helklass.

Publicerat på min vanliga blogg men vill ha det som minne här i min barnmorskedokumentation.

Dag II i mastodontveckan och klockan ringde 04:45.
Kanske den mest lärofyllda dagen där vi fick yrket lite i händerna under förmiddagen under fyra olika stationer vi alternerade emellan.
En station fick vi palpera symfysen på varann och lyssna på hjärtljud med tratt.
En station skulle vi försöka uppskatta "blödningar" på i blöta blöjor och underlag, utspilld vätska på golvet.
På den tredje stationen skulle vi genom en tygdocka känna på en docka och "leka vaginalundersökning", där var övningen att känna hur fostret låg med hjälp av sömmar och fontaneller.
Sista stationen var förlösande med en helt fantastisk mammakropp och docka där vi under skådespel fick uppmana till att krysta/ flämta, försöka hjälpa barnet att rotera och hålla perinealskydd.
Jag brukar tycka att sådana där låtsaslekar är jobbiga men det var verkligen bara spännande å roligt.

Sen.
På eftermiddagen skulle vi bland annat ha intimitetsövningar och därefter få och ge beröring.
Jag är en kramig och fysisk person med människor jag känner och tycker om men i övrigt har jag svårt med närhet och inkräktande av mitt personliga space.
Att blunda inför andra. Bara att fixa fransarna tyckte jag var småjobbigt i början.
När jag fick blunda och göra andningsövningar hos terapeuten så var jag hemskt obekväm med det.
Jag är inte särskilt förtjust i att få massage av främlingar och i synnerhet inte helkroppsmassage.

Idag fick vi dela in oss tre och tre. 
Vi fick en i taget stå upp å blunda under ca tre minuter medan de två andra smekte, tryckte, klappade på ens kropp. Bröst och sköte var fredat men i övrigt... ben, mage, rumpa, ansikte, lår you named it.
Alla tyckte att det var sååå fantastiskt. De höll nästa på att somna. De blev tunga och behagliga.
Jag... höll på att få panik innan och i början av övningen.
Kunde inte alls koppla av utan fnissade, spände mej, tänkte att jag kanske luktade illa osv.
Jag tyckte beröringen i säg var skön men situationen väldigt olustig. Kanske blev det ytterligare lite värre att det var två mot en så att säga, en som blundade och två som smekte.

Kanske hade det varit annorlunda om det var en grupp människor som jag kände väl, säg mina gamla kollegor?
Kanske beror det lite på att jag hamnat lite snett in i gruppen i klassen och inte känner mej helt avslappnad eller som om jag är omtyckt för att vara jag?
Kanske beror det på de sexuella övergrepp och den våldtäkten jag blev utsatt för som väldigt ung och som jag berättat om tidigare som gör att jag har så svårt för "enkla beröringsövningar" som andra upplever som sköna men som för mej känns oerhört utlämnande?
Jag tänker ju väldigt sällan på de där händelserna i mitt vardagliga liv längre å känner mej inte särskilt ärrad nu mera men kanske är det ändå det som gör sej gällande i saker som att blunda, underordna, låta andra komma fysiskt nära. Som något slags själsligt blåmärke.
Jag vet inte. Jag vet bara att min udda reaktion fick mej att känna mej ännu lite mer annorlunda och tappa (för stunden) självförtroendet i att jag kan göra detta.

Hur skulle du upplevt en liknande situation tror du?

Nu sova. Försöka ladda om.

Puss/ Asta

Snart Campusdags igen

Bild: På biblioteket.

Två veckor av hemmaplugg är snart slut och nästa vecka väntar en intensiv Campusvecka med studier mellan 08-17 måndag -fredag vilket innebär att jag är borta "dörr till dörr" mellan 05:20- 19:00.
"Det normala barnafödandet" är en spännande, rolig och enormt intensiv kurs.
Jag räknar inte med att orka så himla mycket utöver detta. Hunden måste få sin runda men sedan blir det inte mer. Dammbävrar väntar alltså strålande tider, ingen jaktsäsong här inte.
Måste, måste, måste verkligen försöka få till tidig sänggång. Det kommer inte hålla att somna mellan 24-01 som är min normala sovtid.

Hur har hemmapluggandet gått då?
Ja så där får jag väl säga. Jag är en lat människa. Jag har svårt att sitta å läsa koncentrerat.
Det blir en stund här å en stund där. Med facebook, bloggkoll och annat emellan.
Blir så trött på mej själv och lovar varenda dag att imorgon ska jag skärpa mej.
Ett annat problem jag har är att jag snöar in på andra kapitel än de i studiehandledningen vilket egentligen VERKLIGEN är fullt tillräckligt och mer därtill.
Men så blir jag nyfiken på nåt, slår upp det och vips har jag "slösat bort" en timme eller två på ett kapitel som inte skulle läsas nu.
Ibland har jag åkt iväg till biblioteket. Andra dagar har jag anpassat mej efter Noahs rytm.
Läser ändå bättre på kvällstid.
Men veckan efter Campus är det ytterligare hemmavecka och vi kommer allt närmare Tentan med stort T och då krävs skärpning. Jag hoppas på att vi under föreläsningarna får hintar om vad som är viktigt att läsa in för just nu ter sej informationen som så stor att den blir ogreppbar.
Förstår... delvis... medan jag läser och i synnerhet efter andra eller tredje genomläsningen men jag minns det inte efteråt. Det är så jag kan följa med i resonemang men jag kan inte berätta själv.
Otillräcklighet is my middlename just nu. På alla plan.
Har varken direkt läshuvud, koncentrationsförmåga eller självdisciplin.
Och jag lägger för stor möda på att fantisera om hur bra det går för de andra.
Vilket ju faktiskt inte påverkar mej alls. Jag blir varken bättre eller sämre av deras resultat och förmågor.

Ändå är det roligt. Jag känner mej så grymt privilegierad som får pyssla med det här istället för att dra iväg till nåt slitsamt och halvtrist jobb. Alla jobb framstår som trista i förhållande till barnmorskans så visst måste jag vara rätt ute?

Puss/ Asta

Tankar om råd till överviktiga och feta under graviditet.

Inlägg från min vanliga blogg som jag ville ha med här för att följa de tankar utbildningen väcker.

Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.

Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.

Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.

Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.

Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.

Puss/ Asta

Första hemtentan

Sitter med det roligaste hittills på utbildningen. Den första hemtentan. I antikonception.
När jag läste till sjuksköterska hade vi bara en hemtenta vad jag minns så detta är ingenting jag är van vid.
Följaktligen undrar jag, borde jag skriva mer eller mindre? Spelar det nån roll om jag använder samma ordföljd i svaret som står i litteraturen?
Ska det vara så här lätt eller är det jag som inte förstår hur mkt jag ska skriva och anstränga mej?
Men jag måste säga att det är ett kanonbra sätt att lära sej på.
Se en fråga och sedan leta upp svaret.
Så pirrigt att vänta på svar sen, jag TROR ju att jag blir godkänd, det var en eller kanske två frågor som jag faktiskt inte visste svaret på och spekulerar. Den ena var om en blandmissbrukare vilka råd jag skulle ge henne kring val av preventivmedel och den andra frågan var kring om en barnmorska kan/får/ bör vägra skriva ut p-piller om kontraindikationer föreligger.
Hemtentan är i två delar. 11 frågor har en föreläsare skrivit. Den är klar.
Tre frågor har en annan föreläsare skrivit, tänkte fortsatt med dom nu men kände att jag var "tom" i skallen så jag tar dem i morgon.
Det är mycket frågor kring vilket preventivmedel jag rekommenderar till olika typer av kvinnor å jag vill egentligen skriva hormonspiral på allihop för jag älskar min spiral.
Ingen mens. Märker inte av den. Den sitter där den ska i åratal och det är minimalt med hormoner.
Den utsöndrar lika mkt/ lite hormoner på en månad som 4 minipiller ger. Så gott som bara lokalt alltså.
Påtal om den så har jag äntligen fått tummen ur å beställt tid för att byta den hos barnmorskan.
DET är inget kul.

Sen...
Sen börjar mastodontkursen "Det normala barnafödandet" med en studiehandledning som inte var sann. HUR mycket som helst att läsa in, en viss nervositet för det känns som om det är nu det börjar på riktigt och samtidigt såååå kul.
Har som sagt svårt med att få till studietid men jag småläser ständigt på rent intresse.
Då MÅSTE det ju va rätt.

Puss/ Asta

Söka vetenskapliga artiklar gör mej gråtfärdig.

Vi är i slutet på den andra kursen i utbildningen. Sexuell och reproduktiv hälsa.
Vi har hittills gjort några mindre inlämningsuppgifter, två i grupp och tre individuella.
Nu sitter jag med min första egna lite större inlämning. Ett patientfall om en kvinna i klimakteriet med oregelbundna blödningar, värmevallningar och inkontinens.
Arbetet ska vara på ca 9 sidor.
Hon är sex år äldre än mej, alltså i helt normal ålder för att hamna i menopaus, och det skrämmer skiten ur mej.
Överlag känner jag mej hyfsat hypokondrisk när jag läser om diverse klimakteriesymtom och ännu värre... olika former av cancrar. Jag har ju lite märkliga symtom själv och MÅSTE ringa barnmorskan på måndag!!!

Jag har inga som helst problem med att skriva. Orden flödar ur mej, är inte direkt känd för att ha svårt att bluddra på. Jag har relativt lätt att skriva på ett språk som låter seriöst. Att slå fakta ur olika böcker å läsa på är inte heller några bekymmer.
Problemen kommer till formalia kring att sätta in det i ett vetenskapligt arbete.
Vad är bakgrund, inledning, diskussion och resultat?!?!
Ett ännu större problem är att leta vetenskapliga artiklar, jag ska ha med minst tre till detta arbete.
Jag vet hur man kommer till databaserna och att jag skall skriva in sökord men sen tar det stopp.
De artiklar jag får upp är bara abstract och jag behöver dem i fulltext.
Höll på i flera timmar (nå ja, till å från) tidigare idag och höll till slut på att börja gråta av uppgivenhet.
Det är så länge sedan jag gjorde sånt här när jag läste till sjuksköterska och inte ens då var jag särskilt bra på det. Vi hade en å samma basgrupp hela den utbildningen och en av tjejerna var en fena på att hitta artiklar. Jag å andra sidan var bra på att skriva så vi fördelade ofta arbetsbördan så.
Nu måste jag kunna och jag måste kunna det själv!
Gha!
Hade hundra gånger hellre haft en tenta på det här.

Jag vill gärna bli klar med den här uppgiften senast måndag för sedan har jag en hemtenta i antikonception att göra. Har inte sett frågorna ännu men förväntar mej att det blir enklare än detta till sin form men mycket att läsa. Det känns även som viktig kunskap att inte bara "trycka in" utan oxå att komma ihåg.

Jag har bara fått besked på hur det har gått med två inlämningsuppgifter och de blev båda godkända.
Mitt självförtroende kring min förmåga går i vågor men det känns BÄTTRE än tidigare.
Det känns som om jag slappnar av lite mer, börjar finna min plats i klassen och inser att jag är varken smartare eller dummare än de andra, men jag får definitivt till mindre pluggtid å det måste jag ändra på.
Men det ÄR kul! Jag ÄR på rätt plats!

Puss/ Asta

Famlande

 

Jag är hemma från skolan idag.
Flertalet föreläsningar är inte obligatoriska men självklart är det både önskvärt från skolans håll och gott för det egna lärandet att man är där.
Men idag kände jag att jag inte hann. Jag är tvungen att koncentrera mej på de examinationsuppgifter som skall lämnas  in innan Cypern.
Men det är två steg fram och ett tillbaka. För samtidigt missar jag ju och får ta igen dagens föreläsningar.

Jag känner att jag fortfarande famlar i formerna.
Vart jag ska sitta? Vad jag ska ha med mej?
Delvis vad och hur jag ska läsa.

Idag satt jag några timmar på biblioteket. Att plugga med en 1,5 åring kring benen är nämligen inte särskilt enkelt.
Men jag gjorde några klassiska Astamisstag.
Som att glömma äta frukost. Jo, det kan tyckas märkligt men har man slarvat med frukost under minst 30 års tid så är det lätt hänt.
Som att inte ha med kaffe. Å inte ha med godis.
Så där knäpptyst var det inte heller.
Men jag fick läst några timmar i iallafall på biblioteket och sedan några timmar hemma. 
Jag får sitta nöjd med det.

Jag undrar hur de andra i klassen känner.
Jag hade nog förväntat mej att jag skulle läsa mer, fatta mer, glädjas mer.
Jag irrar mest runt i någon slags förvirring över vem jag är, hur det ska göras, om jag förstår rätt och hur jag passar in.
Allt känns fortfarande väldigt nytt och väldigt oklart för mej och jag blir både avundsjuk och irriterad på de av mina klasskamrater som är så säkra, vet så tvärsäkert, tror så mycket om sej själva.
Dom är få skall tilläggas. De flesta av tjejerna verkar ödmjuka och fina även om jag känner mej gammal.
Hopplöst gammal.

Puss/ Asta

Första examinationerna gjorda.

De två första examinationsuppgifterna är avklarade.
Eller avklarade å avklarade, de är gjorda, jag får väl se om de måste kompletteras.
Huruvida de blir godkända har jag ingen aning om.
Första delen bestod av att genomföra en intervju två å två med en barnmorska inom ett tilldelat område (jag hade abort), skriva ett vetenskapligt arbete om detta tillsammans och sen redovisa det muntligt.
Andra delen bestod i att läsa en vetenskaplig artikel på engelska och sedan komma på frågor kring metod, resultat och användningsområde och ställa dessa i dag på en forskningsdag till författaren.

Jag känner att jag börjar komma närmare vissa klasskompisar. Gillar "Halmstadgänget" starkt, det är dom jag hängt mest med å pratat närmast med. Vi är fyra stycken rätt olika kvinnor men som funkar bra ihop.

Har fått kursplaneringen för nästa kurs som börjar på måndag.
TVÅ inlämningsuppgifter under min vecka på Cypern som bara MÅSTE bli klara innan dess.
Problemet är att jag knappt har nån ledig dag.
Är iväg till Helsingborg med vänner i helgen, skola må-to och jobb natten mellan fredag och lördag.
Söndag natt åker vi till Landvetter.
Får se hur tusan jag löser det där.
Lite stress är det, men... nu har jag ju bestämt mej för att vi ska åka så då tänker jag försöka njuta av det med.
Nån som är bra på genetik får gärna hojta. Den ena uppgiften handlar om det.

Annars pratas det mycket om praktikplatserna. Vart vi kommer placeras.
Det finns så få platser i Varberg å Halmstad.
Jag har ju vetat om det hela tiden (nä, inte att det var så få) men nu börjar jag känna mej allt mer orolig.
Vad tusan gör jag om jag får praktik i Borås?
Det tar mej två timmar dit så det fungerar inte att pendla. Att sluta klockan tio på kvällarna och börja klockan sju på dagturer. Å ha råd med att hyra rum/ bo på hotell?!
Av hela mitt hjärta hoppas jag att jag hamnar i Halland. Innan ville jag bara, bara till Varberg men nu inser jag att Halmstad har sina fördelar med fler typer av förlossningar.

Japp. Så har jag det här å nu.

Puss/ Asta

Finna ro i kaoset

Jag är precis som jag brukar. Otålig.
Jag har avverkat en vecka på utbildningen och känner frustration för allt som inte klaffat ännu.
Framför allt har jag svårt att få till det här med att plugga... vilket ju faktiskt känns någolunda centralt när man läser en utbildning.
Att generationsboende, ha närheten till Noah är något jag älskar men i detta sammanhanget ibland en källa till irritation. Eller kanske mer frustration.
Det är sällan tyst.
Det är konstant skitrörigt.
Jag hade alldeles glömt hur mycket prylar en liten människa behöver och drar fram.
Ingenting kan ligga framme för allt pillas på.
Dessutom så har både jag och dottern svårt att riktigt sätta gränsen å inse att DETTA är mitt jobb nu.
Det är så lätt att jag ska "kolla honom medan hon hänger upp en tvätt", "Noah vill ju vara med dej nu", "nä jag måste dammsuga av", "oj, nu är tvätten klar", "opps, mjölken är slut"...
Så är det. I det oändliga faktiskt.

Dessa två veckorna pluggar vi forskningsmetodik. Jag skulle inte säga att det är enkelt nej. Absolut inte.
Men det är ändå... off... på nåt vis. Det är inte "på riktigt" och snart ska den riktiga "trycka-fakta-in-i-hjärnan-eran" börja.
Då måste jag få till detta på ett bättre sätt.
Bli mer strukturerad. Schemalägga pauser.
Antingen får jag se till att sitta på mitt rum. Med stängd dörr. Eller så får jag åka hemifrån och plugga på biblioteket eller nåt.
Jag måste få till det här känner jag.
Alldeles för mycket tid går åt till att passa barn, laga mat, gosa hund, dra en dammsug, spela spel på telefonen, hänga på facebook mm mm.

Jag MÅSTE hitta mitt sätt.
Hittills idag har kanske 30 minuter gått till studier.
Gha.

Puss/ Asta

Första examinationsarbetet väntar

Sitter med mina första examinationsuppgifter.
Skall skriva den första av många vetenskapliga rapporter efter intervju med en barnmorska som arbetar med aborter och därefter förbereda frågor som skall ställas på en forskningskonferens på ett vetenskaplig artikel på engelska och en jäkla massa sidor.
Jag har glömt hur man skriver vetenskapligt. Jag har glömt vad som ska stå under resultat, i bakgrund, i diskussion. Jag hittar inte riktigt tonen, är van vid att skriva bloggar och hålla en mer lättsam ton.
Där till är det grupparbete. Grupparbete är alltid svårare än egna arbeten och det blir inte precis lättare av att vi skall göra grupparbetet över nätet.

På den här kursen kan man få icke godkänt, godkänt eller väl godkänt.
Jag är väldigt nöjd med godkänd i forskningsmetodik. Jag tror aldrig jag lär ha nytta i mitt jobbsökande eller mitt framtida yrkesliv av ett väl godkänt här. Men jag vill inte behöva komplettera!
Jag vill riva av de här uppgifterna å ha dem gjorda.
Men så klart, för mitt egos skull tar jag gärna ett godkänt.

Nästa vecka är det presentation för dessa examinationsuppgifter och sedan drar det igång på riktigt! 
Då jäklar ska vi lära oss om menscykeln, blödningsmönster, blastocyter och annat spännande.
Då känns det "på riktigt."

Hur det känns för övrigt?
Ja så där...
Eller jo, tack.
Inte eländigt men inte stor lycka heller.
Det känns nog inte riktigt på riktigt ännu.
Fast fyra dagar på raken där jag klivit upp klockan halv sex och kommit hem kl sex tolv timmar senare känns i kroppen.
Blev uppriktigt skitledsen över några klasskompisars beteende här i veckan.
Kände mej utstött och som om vi var tretton år.
Nu har jag lagt det bakom mej.
Jag har inte sökt denna utbildningen för att få nya bästa vänner.
Och de som man söker sej till å passar bäst ihop med är inte alltid per automatik de man bor närmast geografiskt.
Men man kan uppföra sej kamratligt tycker jag. Om inte vi vuxna kan det hur fasen ska vi då kunna lära våra barn?
Känslan av utanförskap och att bli bortsorterad är jag inte van vid. Det har jag sluppit, åtminstone i vuxen ålder och därför blev jag väldigt ledsen.
Men som sagt, nu har jag lagt det bakom mej.

Puss/ Asta

Första dagen

Första dagen.

Dagens plus:
+ Vaknade i tid
+ Lyckades köpa månadskort
+ Fann min kursare
+ Hon i sin tur hittade skolan å klassrummet. (Om så mitt liv hade hängt på det så skulle jag aldrig ha lyckats själv.)
+ Klassen kändes okej
+ Jag fick inte P-böter trots att jag parkerat på 3h parkering.
+ Nästa kurs kommer att kännas mer konkret.
+ Käkade utelunch

Dagens minus:
- Kände mej påfallande gammal, höll i trappräcket för jag får svindel i trappor, nåt även mormor hade.
- Kände mej gammal för jag har svårare för tekniken. Att navigera på hemsidan, finna informationen, söka artiklar. Inte ens fixa fram skolans app fixade jag. De yngre jag sneglade på fixade det medan de gick till hissen typ.
- Jag tycker som vanligt det är jobbigt med nya grupper jag inte känner.
- Kom på mej själv med att låta så där tafatt som mamma gör när hon är nervös.
- Jag kände ingen sån där ögonblicklig bondning med nån.
- Hela dagen kände jag mej förvirrad och lätt skräckslagen.
- Jag blir förbannad på mej själv att jag 46 år gammal är så jävla ivrig att passa in.

Nu inväntar vi dag två, hej å hå

Puss/ Asta

Dan före dan

Då så. Då var sista passet jobbat på BB för den här gången.
Sa hej då igår kväll och även om jag kommer att sakna både jobbet och en del av dem som arbetar där så var det med glädje.
Jag är ju på väg nu. Många år senare men nu är jag på väg, jag som mentalt för flera år sedan lagt ner och tänkt att barnmorskeriet bara blev drömmar. Nu händer det!
Jag har haft en jätte bra sommar på BB.
Trivs jätte bra (när nervositeten släppte), blivit välkomnad å inkluderad.
Och jag kommer alltid vara den här sommaren och det hastiga oväntade beslutet att vara på BB tacksam för annars hade jag bara fortsatt att harva på på medicinkliniken.

Jag inväntar min Fjällrävenväska. Den kommer först i slutet av nästa vecka.
Jag har lackat naglar och satt på mej mina ringar för typ första gången i sommar.
Mina studenthänder.
Jag har kontakt med en tjej som bor i Varberg å som ska gå i samma klass, Lovisa, och idag släppte högskolan så man kan se klasslistan.
Jag har spanat in en del av dem, dem med ovanliga namn på facebook och precis som jag misstänkte verkar jag klart äldst.
Tant Asta. Mormodern.

Första veckan blir intensiv.
8-16, måndag -tors. Vilket för mej innebär att jag kommer vara hemifrån mellan 06-18 ungefär.
Där efter ska jag inna umgås med Noah, ta ut min hund på en långrunda, gå igenom dagens anteckningar å lägga mej i tid.
Jag kommer bli trött av att sitta stilla å lyssna så mycket och av så många tidiga morgnar på raken men det kommer säkert vara kul med. Å sen är man igång.

Pirr pirr pirr.

Puss/ Asta

Reklamfri ångest, varse god.

 

Jag har bestämt mej för att sluta "göra reklam" för denna blogg på facebook.
De som hittar mej hittar mej ändå. Här jagar jag inte läsarsiffror. Jag är jätte glad om det finns någon annan än jag som läser men bloggen är först och främst min.
Min dokumentation av min väg mot att bli barnmorska och jag vill slippa göra mej till å låtsas, leva upp till något som jag inte känner osv.

Jag har två pass kvar på mitt sommarjobb på BB och nu smäller det snart.
Onsdag idag. På måndag kör skolan igång.
"Leva min dröm, det jag så länge längtat efter, väntat på. Det jag krigat för att få göra.
Det som var meningen ända från början."
Känner jag så?

Jo, det gör jag... också.
Det är så roligt å så spännande å jag längtar efter att få börja plugga. Ni vet, råplugga!
Jag försöker hålla fast i den känslan, för det ÄR min dröm, men samtidigt är jag ju som jag är.
Inte så himla tuff nä.
Jag känner mej så fruktansvärt nervös ikväll, nästan ångestfull och som så många gånger förr önskar jag att jag var lite coolare, lite mindre rädd för allting, lite mindre... jag.
Det är alltid så här. Har alltid varit.
Inför varje ny grej, varje ny utmaning.
Och jag lär mej aldrig att jag duger. Att jag kan lika väl som någon annan. Att det bara är att sitta lugn i båten.
Erfarenheten av vunna segrar och av att det gått bra förut borde ju lärt mej det, borde ha mattat ångesten lite men... nej. Det är samma sak, varje gång.

Vad är jag rädd för?
Det är en termin teori som väntar.
Är jag rädd för att inte klara studierna?
Inte fixa att åka tåg?
För att bli utanför i klassen?
För att vara överlägset äldst?
För ekonomin?
Nej, egentligen inte. Inte för nåt av det.
Jag kommer att fixa teorin, jag har sällskap första dan på tåget, jag går inte morskisutbildningen för att få kompisar, nån måste vara äldst med å pengar löser sej.
Nej, jag vet inte vad det är mer än att det alltid är så här.
Jag blir lika jäkla besviken på mej själv varje gång.

Nej här är det pepp pepp som gäller.
Mitt råd passar inte alla men jag hanterar bäst min oro genom att så långt som möjligt negligera den.
Intala mej och förstärka de positiva känslorna. Å jag är övertygad om att efter måndag och med första skoldagen gjord så kommer det att kännas lättare.

Puss/ Asta

Njuta av åkturen

Jag har gått igenom tvivel. Känt mej vilsen. Grubblat mycket sen förra inlägget.
Först accepterade jag bara avslaget till att få betalt, det var förväntat, jag hade det på känn.
Sen kom insikten att andra var valda, jag var bortvald.
Inte bara "folk från kliniken" hade fått betalt utan även andra.
Sju sökte betald utbildning, tre fick det. Jag hörde till förlorarnas skara.
När det fått sjunka in ordentligt så tappade jag glädje och framför allt, jag tappade tilltro till mej själv.
Kanske hade de rätt?
Kanske var jag sämre?
Kanske har jag inte vad som krävs?
Kanske är jag för gammal.
Jag grubblade rätt mycket där ett tag.

Nu har jag spottat i nävarna och ryckt upp mej.
Jag kan inte påverka vad cheferna tror om min potential nu, men jag kan påverka mitt eget öde.
Jag är övertygad om att jag under resans gång kommer hinna tvivla massor av gånger.
Bakslag kommer att komma.
Kanske på teoridelen men mer troligt på praktikdelen.
Men jag tar det... då.
Vem har sagt att en resa ska vara spikrak och enkel?

Det är den 18:e augusti idag. Jag börjar den 31:e.
Jag har sju arbetsdagar kvar på BB för den här gången, sen ska jag bli student.
För första gången på 13 år.
Det ska bli så kul!!!

Jag har köpt lite skolgrejer.
Collegeblock. Pennfack. Pennor.
Å så den här anteckningsboken med citat av självaste Albert Einstein som kändes passande och peppande.
I den ska jag vackert skriva om mina kommande femtio förlossningar.
Mina partus normalis.
Jag frammanar bilden av mej själv som student.
Flitigt lutandes över köksbordet där böcker och anteckningar ligger spridda.
Eller gåendes i klar höstluft mellan tåget och skolan, i kavaj, min nya basker och ett par snygga jeans och med denna rara väskan slängd över axeln.

Jag må vara äldst i klassen men jag ska ta me fan bli bäst!
Å jag ska njuta av åkturen.

Puss/ Asta

Är jag sämre?

Detta är ingen blogg där jag ljuger eller förskönar.
Dessa rader läses ändå nästan bara av mej själv.
Här ska alla känslor, tankar och erfarenheter på vägen få plats.
Glädje å tvivel. Huller om buller.
Jag vore inte jag om jag inte grubblade. Om jag inte hade tvivel.
Den lyckliga, bubbliga, självklara känslan inför att plugga har blivit mindre glansig, mindre klar i konturerna. Min gamla vanliga osäkerhet smyger sej på.

Det började med att jag pratade med en tjej jag delar omklädningsrum med.
Vi känner inte varann men vi gick samma valpkurs när Gottfrid var liten.
Hon är ung... kring trettio... och jobbar på gyn avdelningen på huset.
Jag visste att hon sökt barnmorskeutbildningen, fast i Göteborg och här om dagen möttes vi.
Jag berättade att jag kommit in i Borås, hon berättade att hon å hennes kollega kommit in i Göteborg.
Hon och hennes kollega fick betald utbildning. Jag fick det inte.
Hon sa att det varit självklart redan innan, när hon kom in var utbildningen betald.
Jag blev uppriktigt glad för hennes skull men förbannad för min.
Klart redan innan?!
Det var alltså från början bestämt att de skulle få betalt.
Varför fick jag då utsättas för att skriva personligt brev, gå på intervju, vänta på svar... om det ändå var bestämt?!

Jag konfronterade chefen om det idag.
Hon menade att det inte var beslutat i förväg.
Jag kan tro vad jag vill, jag kommer inte längre.
De hade prioriterat dem som jobbat på kliniken och den som hade akuterfarenhet, jag vet att en tjej från akuten sökt.
Jag ifrågasatte inte varför. De har bestämt sej. Allt är klart.
Men jag undrar, varför är de bättre?
Själv har jag arbetat på en akutvårdsavdelning och varit regionen trogen i tretton år.
Jag frågade om det hade med åldern att göra.
"Självklart inte, det vore olagligt" svarade chefen.
Jo, så är det. Det vore åldersdiskriminering.
Åldersdiskriminering är förbjudet.
Mmm.

Initialt tog jag nejet som ett nej.
Det var förväntat. Jag hade känt det hela tiden. Sett det i blickarna på chefernas ögon långt innan beskedet.
Men nu, nu när jag vet vilka "konkurrenter" som "vann" kan jag inte låta bli att känna mej... förbisedd.
Undra vad de har som inte jag har.
Å ännu värre, undra om cheferna har rätt... att de är mer att satsa på. Att deras förutsättningar för yrket är större.
Jag kan inte låta bli att tvivla på mej själv och min duglighet.

Det är en tuff utbildning. Det ställs hårda krav på barnmorskestudenterna.
Jag trimmas hela tiden i att detta är ett nytt yrke, här spelar min gamla erfarenhet inte så stor roll.
Jag ska gå från sjuksköterska till barnmorska. Inte till specialistutbildad sjuksköterska.
Till barnmorska.
Jag märker att många tvivlar på mej. Redan.
Jag märker att jag betraktas som gammal, jag kommer förmodligen vara äldst i klassen.
Jag har aldrig tidigare... någonsin... sett på min ålder som en nackdel i yrket.
Jag har stolt burit mina tretton år av erfarenhet.
Nu är det plötsligt på minussidan.
Nu vore det bättre att vara tjugoåtta å färsk.
Det gör mej förvirrad.
Det gör mej osäker.
Det förtar glädjen. Lusten. Längtan.
Lite grann i alla fall.

Gör jag rätt?
Kan jag?
Duger jag?
Vi får se.
Tre veckor kvar till kursstart.

Puss/ Asta

Jag ska bli barnmorska!

Det är drygt en månad kvar. En månad till jag är student.
Det känns overkligt, pirrigt och mer rätt än något annat jag gjort.
Jag är vad man skulle kunna kalla en "högmotiverad blivande student."

Jag brukar känna ängslighet inför nya, stora steg i livet, vara rädd för att inte duga, inte palla, inte förmå.
Men denna gång är de känslorna av underordnad betydelse. Jag är märkligt cool för att vara jag.
Jag känner en sådan lust å en sådan nyfikenhet inför både det teoretiska och det praktiska.
Jag längtar efter att begrava mej i tentastudier, efter att få gulmarkera och skriva anteckningar.
Jag längtar efter att få köra in handen i en vagina (åhh gud, hur lät det?!) och känna efter kanter och vidgningar. Jag längtar efter att få peppa, trösta, hålla perinealskydd och ta emot bebisar.
Å jag känner att detta val har ropat på mej med mer eller mindre stora bokstäver nästan halva mitt liv.

Jag hoppas så att jag lyckas behålla denna känsla.
Visst fattar jag att det emellanåt kommer bli tufft, att det kan komma att kännas övermäktigt, att det finns diverse problem och farthinder på vägen men jag känner att jag tar det då.
Jag är lika bra som någon annan. Har jag någonsin känt så förut?
Känt att jag duger och att jag kommer att klara av det om jag bara satsar?
Jag tror inte det.
Ändå är det modigt gjort. Jag inser det å klappar mej själv på axeln, det ÄR modigt gjort att så sent i livet sadla om och lämna sitt trygga yrke bakom sej.

Jag har läst kursbeskrivningarna och påbörjat studerandet.
Jag vill ha ett försprång eftersom jag ska en vecka till Cypern. Den veckan vill jag "läsa in."
Å det är inte svårt.
Jag slukas av litteraturen. Jag läser längre och mer än vad jag tänkt mej.
Jag slår upp, kollar upp, läser å läser.
Insuper och memorerar.

Jag ska bli barnmorska! JAG SKA  BLI BARNMORSKA!!!!

Puss/ Asta

Jag är så lycklig

Kalla mej naiv. Kanske kommer jag örfila mej själv för följande rader så småningom, men barnmorskeyrket känns som ett kall på ett helt annat sätt än andra sjuksköterskeyrken.
Vill betona att även kall skall generera vettiga löner.
Jag har drömt om detta så länge och jag skulle kunna lyssna i evigheters evighet på när barnmorskor berättar om sina erfarenheter.
Det är nåt alldeles speciellt att ha det allra äldsta yrket i världen.
Det är nåt speciellt med att få vara med på människors största dag i livet och på att få se ett nytt barn födas.
Jag längtar, jag kan inte fatta att jag väntat så länge men jag tänker inte gräma mej över det utan bara njuta av att vara mitt i händelsernas epicentrum. Problem på vägen får jag ta då.
Det är NU det händer...

Jag är så himla pepp för det här.
Jag längtar. Längtar efter att bli klar och få börja jobba men längtar oxå efter att få börja läsa.
Lära mej, förkovra mej, få sätter tänderna i sådant som jag verkligen brinner för.
Jag längtar efter de där dagarna, kvällarna och nätterna när jag kommer att sitta å slå i böcker, stryka under, skriva anteckningar. Jag längtar efter salstentor och jag längtar efter att få komma ut på praktik.

Att jag kommit in, tryckt på ja knappen och att det äntligen... jag menar äntligen... händer är sååå häftigt.
Jag har faktiskt aldrig hört talas om en  barnmorska som ångrat sitt yrkesval.

Puss/ Asta