Det var inte så här det skulle bli

Den stora dagen har varit. Avslutningen. Examensdagen.
Jag har haft ölfrukost (så som sej bör inom arbetarklassen), ätit finlunch, deltagit i ceremonin, fått tratt hängd kring halsen och broschen av självaste kursansvarig lärare, jag har tagit farväl av lärare och klasskamrater.
Och nu känner jag mej tom.

Där å då var jag stolt. Jag har till å med fått flera kommentarer kring det från olika håll. Att jag såg så stolt ut.
Ja, jag var stolt. Stolt över att få träda in i detta fantastiska yrke, stolt över att få presentera mina handledare för min familj, stolt över att få visa mina handledare min familj... mina vackra barnbarn.
Jag har längtat så länge. Drömt om denna dagen. 
Det är min livsdröm. Den största jag haft näst att få barn.

Men när mina klasskamrater jublar att de nu är barnmorskor, när lärarna säger "kära kollegor" så är inte jag där.
Den där jäkla uppsatsen är emellan och ikväll har modet sjunkit igen och jag känner ingen tilltro till att jag ska klara av den.
Alla säger "Klart du gör" och kanske tror de att jag spelar svår eller så, men jag tvivlar på riktigt. Jag har slitit med den där uppsatsen i över ett år, jag HAR verkligen försökt och ändå räckte jag inte. Varför skulle några extra dagar göra skillnad? Varför skulle den plötsligt bli bra nu?

Kanske är det förloraren i mej som talar nu men jag har två... nej tre saftiga klagomål att framföra till skolan.
1. Vi borde fått mer avsatt tid till uppsatsen och inte behövt skriva den parallellt med praktikerna.
2. Opponent och respondentseminariet borde legat tidigare. Den här dagen skulle alla ha fått känna att allt är klart. Att vi faktiskt ÄR barnmorskor.
3. Min handledare. Alltså, hon är en fantastiskt rar person. Hon har stöttat mej massor nu efteråt, långt mer än hon hade behövt. Hon är kanske den lärare som jag tyckt mest om på ett rent privat plan... men...
Förra året, när klassen över oss, hade sitt seminarium så fick min handledares studenter mest kritik. En rejäl omfattande sågning, ungefär som jag fick nu.
Jag hörde då med kursansvarig lärare (som även är min examinator) om hur det kunde bli så. Med 20 handledartimmar så borde rimligtvis uppsatsen vara tillräckligt bra. Småfel absolut... men i det stora hela, till form och formalia.
Min lärare höll med om det men menade att det kunde vara studentens fel med som inte utnyttjade sina handledartimmar eller som ignorerade handledarens råd.
Jag har utnyttjat mina timmar. Jag har ändrat det jag blivit tillsagd.
Jag känner... att det är skolans fel. Hur fin min handledare än är så är det väl tveksamt om hon håller måttet då?

Idag fick jag en kram av min examinator och så viskade hon. "Var noga med vad du skriver så du inte fastnar i plagiatkontrollen."
Jag blev helt kall. Hon är en sån människa som kan tusentals artiklar och böcker i huvudet, som kan droppa namn om varenda forskare som finns.
Jag har över 30 sidor text. Jag har absolut noll koll på om den fakta jag hämtat från litteratur och artiklar är tillräckligt omformulerad.

Jag känner oro, stress och sorg. Jag har svårt att möta folks glädje och gratulationer. Jag känner mej fake och otillräcklig.

Det var inte så här det skulle bli.

Puss/ Asta