Hur ska jag få in det i min trånga skalle?

Å fy fan. Har precis avslutat två kräktråkiga dagar på Campus.
Obligatoriska seminariedagar med igår kvalitativ metod och idag kvantitativ metod.
Jag fattar... ingenting.
Vi gjorde ett grupparbete och där fattade jag heller ingenting.
Jag kan inte säga att min inverkan på dessa arbeten var särskilt stor och under dessa dagarna har jag på allvar känt att jag vill hoppa av.

Samtidigt är det som det är. D-uppsatsen ingår numera i alla specialistutbildningar till sköterska och så oxå till barnmorska. Vill man dit är det ingen pardon... alldeles oavsett vad jag anser om nyttan av att skriva en sådan inför mitt kommande yrke. Jag skulle hundra gånger hellre läst mer om förlossningskonst och haft metodövningar men detta är villkoren.
Forskningsmetodik ÄR tråkigt och ett virrvarr av konstiga ord å begrepp ingen människa klarar att hålla i sär.
Jag tror säkert att det är roligare med D-uppsatsen än med alla dessa för övningar i statistik och vetenskapliga upplägg. Lite sänkt är jag av att ingen vill skriva med mej.
Vid det här laget har jag under terminens gång haft halvnapp på tre stycken som sen valt att skriva själv eller med andra av olika orsaker som kanske inte har med mej att göra men som ändå sänker mej lite... eller ja, mer än vad jag egentligen vill erkänna.
Det är aldrig kul att bli sist vald... eller inte vald alls, men jag får göra vad jag kan av det.
Jag har inget val så jag får försöka se styrkorna med att skriva själv.
Som att jag kan bestämma ämne helt själv. Styra över innehållet. Arbeta helt när det passar mej.
Det får gå. Jag måste igenom.

Idag i skolan så kom jag på mej med att jag kände sån konstant skräck. Sugont i magen.
Först pratade läraren om D-uppsatsen som vi snart ska dra igång och sedan om praktikerna som vi bör få besked om när som helst. Vi skulle fått det senast förra veckan vilket var väl sent redan där.
Inom mej växte en sån ångest.
Jag kan inte skriva D-uppsatser!!! Jag vet inte hur man förlöser barn!!!
Efter att ha varit i den känslan en stund så började förnuftets röst tala till mej.
"Nej, det är klart att du inte KAN skriva D-uppsats eller förlösa barn, det är ju därför du går i SKOLAN, för att du ska LÄRA dej det. INGEN tror att du ska kunna det. Ingen ANNAN i klassen kan heller."
Men varför ÄR jag sån? Varför tror jag alltid att det förväntas av mej att jag ska behärska allting med en gång för annars är jag dum i huvudet? Varför ställer jag sådana krav på mej själv när jag inte gör det på någon annan?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag är sån och att jag måste försöka sluta upp med det för jag har lovat mej själv att njuta av den här åkturen.
Jag ÄR novis nu. Jag har all rätt till den känslan. Prestation är inte huvudmålet just nu, det är lärandet som är det och jag vill lära mej så mycket det bara går.

Hur ska jag få in det i min trånga skalle?!

Puss/ Asta