Allt faller

Tungt att skriva, tungt att erkänna, men jag har lovat mej själv att dokumentera alla känslor på den här resan.
Jag har gjort två pass på förlossningen med en av mina två nya handledare.
Två relativt darriga pass där det mesta av det jag kunnat innan kändes bortblåst.
Det är okej, det får jag nog räkna med. Det är sex månader sedan jag var där sist och det tar tid att bli varm i kläderna. Första intrycket av handledaren var  jättebra.

Ändå mår jag skit. Jag har en väldigt hög och närmast konstant känsla av ångest.
Jag är förbannad på min personlighet och förbannad på mina antidepressiva för att det liksom aldrig blir bättre!!! Eller jo, det har det blivit men just nu, i stormens öga känns det inte så.
Det är så FÖRBANNAT kort tid kvar till vi ska vara färdiga och det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan.
Självklart. Det tar minst 5-10 år att bli en erfaren barnmorska.
Men det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan som jag faktiskt borde kunna. Som jag känner att detta borde varit självklart vid det här laget.
Att vid en vaginal undersökning kunna känna barnets suturer och fontaneller och på så vis räkna ut hur den ligger och vart den är i sina rotationer, hur den kommer sluta som färdig rotererad.
Jag har ännu inte lyckats känna spinea, vilket är ett utskott i bäckenet som man behöver känna för att säga på vilken station barnet står, dvs hur långt ner i bäckenet som barnet har trängt.
Jag har till å med glömt anatomin, skallbenens namn, bäckenets delars namn, olika diameter som finns på huvudet.
Jag MÅSTE ju kunna detta nu känner jag.

Och D-uppsatsen. Skulle suttit med den igår och idag. Har inte gjort nånting.
Jag känner mej så nervös och ångestfylld att jag klarar inte av att samla tankarna och fokusera på allt det här. Det känns så meningslöst när jag egentligen borde fräscha upp det som jag faktiskt skall jobba med.
Naglarna har jag bitit ner. Jag längtar konstant efter att bli full. 5:2 eller måttlighet överhuvudtaget har jag kastat i sjön och jag stoppar i mej godis som aldrig förr. Här om dagen åt jag en påse chips och två dajm till middag i bilen hem från Borås.
Det känns som att allt faller...

Puss/ Asta