Jag vågar knappt säga det högt ens inför mej själv... å så skriver jag det på en blogg (som visserligen inte följs av så jätte många men ändå...) men... jag tror jag kan det. Jag tror jag kan det!
Innan har jag mestadels förlöst av en slump, lite som en vilsen pappa som tar emot barnet på toalettgolvet. Ibland (oftast) med min handledares instruktioner, några gånger utan, men NU... nu... tror jag att jag förstår.
Jag tror att jag förstår hur man förlöser ett barn! Jag har känt det de senaste tre-fyra förlossningarna att jag VET hur jag ska göra, hur jag ska sänka barnet, ändra handen, föra kroppen. Trögfattat må hända att det tog över 40 förlossningar men...
Det kommer att komma bakslag och för att bli erfaren barnmorska tar det 5-10 år men känslan av kontroll och av aha är underbar. Underbar!
Jag har 43 godkända förlossningar idag. Sju stycken återstår. Ju fler desto bättre, men om sju förlossningar har jag gjort mina 50 obligatoriska och minsann, börjar det snart inte bli dags att inhandla skumpan?!
Idag är jag stark!
Just idag, med 4 lediga dagar hemma framför mej, tror jag att det kommer att gå! Jag skrev om det här om dagen på instagram, om hur lycklig jag är över mitt yrkesval, och fick till svar av en manlig vän på 56 år "Tänk hur många muttor du kommer att få se!" Ursäkta mej, men jag blir både förbannad och less.
Det är en kommentar en tolvåring skulle kunna fälla. En omogen tolvåring.
En man på nästan sextio?! Nä, det är faktiskt inte roligt någonstans.
Jag vill inte bli hånad eller förminskad i att jag tycker detta är det vackraste yrket på jorden och att jag är lycklig över att jag sträcker mej efter min dröm.
Och jag vägrar flina över något jag bara finner patetiskt och inte ett skit roligt bara för att en man säger det.
Sju veckor kvar. Så mycket att lära...
Puss/ Asta
Åh vad roligt att läsa detta, speciellt efter ditt förra inlägg som hade tonen av uppgivenhet. Men det är ju så här i livet, det går upp och ner och man blir förhoppningsvis klokare och visare ju mer man upplever. Både av det positiva och det negativa som kommer i ens väg.
SvaraRadera/Maria
Jag tror att man behöver det som barnmorskestudent även om det inte är kul. Att det går upp å ner. Det håller en alert och ödmjuk. Men visst är känslan av medgång trevligare :)
RaderaHej! Har bläddrat igenom delar av din blogg. Började själv läsa till barnmorska nu i höstas. Det var egentligen 25 år sedan jag bestämde mig för det, livet kom emellan. Men nu så efter många år som sjuksköterska och livets med- och motgångar i bagaget:) Skall ut på första VFUn vecka 51. Det är intressant att läsa din blogg och med- och motgångar har alla. Ju mer man reflekterar desto mer frågor väcks över ens förmåga och allt ansvar man skall axla. Måste kännas riktigt bra att det börjar släppa.
SvaraRaderaMed vänlig hälsning
Wow, vad roligt. Då har vi ju lite liknande bakgrund då. Tror jag skrev om det i de första inläggen. Det är inte särskilt många inlägg i denna blogg så vill du hittar du dem nog. Lycka till! Hör gärna av dej om jag kan hjälpa på nåt vis. Det är ett magiskt yrke. Kram Asta
RaderaJag har hittat lite allt möjligt av intresse. Tack så mycket! Blev själv inspirerad att blåsa liv i min gamla blogg som vilat en längre tid. Vad skall du skriva om i din uppsats? Försöker nu välja vad jag skall skriva om. Läser att du tycker det är jobbigt. Det är tufft och krångligt med det vetenskapliga men jag tror ibland att man kan bli blockerad av de tankarna precis som om när man tycker matte är svårt så är det själva känslan som gör det svårare än det egentligen är. Lycka till i alla fall!
RaderaAtt D-uppsatsen är jobbig är att det inte är avsatt tid för den, den skall skrivas under praktiken. Men det ser olika ut på olika högskolor. Sen "gör" man det större med precis som du skriver. Jag skriver om kvinnors upplevelse av klimakteriet. Spännande ämne. Kram
Radera