Femtio!!! ( Eller till och med femtiotre.)

Japp! Det är en av de större milstolparna i varje barnmorskestudents liv, detta att få sina femtio förlossningar och nu är det gjort.
Firat med pompa å ståt, först tillsammans med nuvarande handledare och skumpa i jourrummet och därefter på lokal med min första handledare (och goda vän.) Och om vi ska vara petiga med ett glas bättre rödvin i kväll.

Sen jag skrev sist "Jag tror jag kan det" har jag krisat rejält och rest mej igen.
Ännu en gång.
Men som min handledare sa idag "Jag tror minsann du har flow nu Asta, du börjar skaffa dej lite självförtroende" och så känns det verkligen. Bräckligt som satan men ändå... lite självförtroende.
Jag har varit iväg sedan i måndags och jobbat, var jättetrött och längtade hem tidigare idag, men nu efter att ha tankat lite kärlek med nära å kära längtar jag tillbaka. Vill på det igen!

Jag har haft så fina förlossningar det sista, några har jag behövt lite stöttning kring. Typ "tänk på hjärtljuden nu Asta" eller " Hon krystar bara i bröstkorgen, gör lite levatorpress" och några har jag skött helt självständigt. På mina fem sista har jag inte haft någon grad två bristning... och bristningar GER mej dåligt samvete även om grad II inte är nån fara och även om handledaren säger att jag inte kunde påverka det. Varje förlossning där jag konstaterar att inget behöver sys är en seger.

Men det finns saker jag aldrig har gjort! Alltså vardagliga saker.
Som pudendusblockad. Eller att klippa. Eller att infiltrera inför ett klipp.
Och jag är osäker på mina bedömningar av suturer och lägen minst hälften av gångerna. Och jag har svårt att hantera arga taggiga mammor. Och...
Äsch, det är massor jag är kass på och som jag börjar inse att jag inte kommer att kunna som färdig men det får väl va så då? Det verkar vara likadant för mina klasskamrater.

En å en halv vecka kvar på praktiken. 50 förlossningar gjorda.
Check.
I helgen väntar uppsatsskrivande. Den ska bli klar i helgen.
Gud hjälpe mej.

Puss/ Asta