Jag ska bli barnmorska!

Det är drygt en månad kvar. En månad till jag är student.
Det känns overkligt, pirrigt och mer rätt än något annat jag gjort.
Jag är vad man skulle kunna kalla en "högmotiverad blivande student."

Jag brukar känna ängslighet inför nya, stora steg i livet, vara rädd för att inte duga, inte palla, inte förmå.
Men denna gång är de känslorna av underordnad betydelse. Jag är märkligt cool för att vara jag.
Jag känner en sådan lust å en sådan nyfikenhet inför både det teoretiska och det praktiska.
Jag längtar efter att begrava mej i tentastudier, efter att få gulmarkera och skriva anteckningar.
Jag längtar efter att få köra in handen i en vagina (åhh gud, hur lät det?!) och känna efter kanter och vidgningar. Jag längtar efter att få peppa, trösta, hålla perinealskydd och ta emot bebisar.
Å jag känner att detta val har ropat på mej med mer eller mindre stora bokstäver nästan halva mitt liv.

Jag hoppas så att jag lyckas behålla denna känsla.
Visst fattar jag att det emellanåt kommer bli tufft, att det kan komma att kännas övermäktigt, att det finns diverse problem och farthinder på vägen men jag känner att jag tar det då.
Jag är lika bra som någon annan. Har jag någonsin känt så förut?
Känt att jag duger och att jag kommer att klara av det om jag bara satsar?
Jag tror inte det.
Ändå är det modigt gjort. Jag inser det å klappar mej själv på axeln, det ÄR modigt gjort att så sent i livet sadla om och lämna sitt trygga yrke bakom sej.

Jag har läst kursbeskrivningarna och påbörjat studerandet.
Jag vill ha ett försprång eftersom jag ska en vecka till Cypern. Den veckan vill jag "läsa in."
Å det är inte svårt.
Jag slukas av litteraturen. Jag läser längre och mer än vad jag tänkt mej.
Jag slår upp, kollar upp, läser å läser.
Insuper och memorerar.

Jag ska bli barnmorska! JAG SKA  BLI BARNMORSKA!!!!

Puss/ Asta