Är jag sämre?

Detta är ingen blogg där jag ljuger eller förskönar.
Dessa rader läses ändå nästan bara av mej själv.
Här ska alla känslor, tankar och erfarenheter på vägen få plats.
Glädje å tvivel. Huller om buller.
Jag vore inte jag om jag inte grubblade. Om jag inte hade tvivel.
Den lyckliga, bubbliga, självklara känslan inför att plugga har blivit mindre glansig, mindre klar i konturerna. Min gamla vanliga osäkerhet smyger sej på.

Det började med att jag pratade med en tjej jag delar omklädningsrum med.
Vi känner inte varann men vi gick samma valpkurs när Gottfrid var liten.
Hon är ung... kring trettio... och jobbar på gyn avdelningen på huset.
Jag visste att hon sökt barnmorskeutbildningen, fast i Göteborg och här om dagen möttes vi.
Jag berättade att jag kommit in i Borås, hon berättade att hon å hennes kollega kommit in i Göteborg.
Hon och hennes kollega fick betald utbildning. Jag fick det inte.
Hon sa att det varit självklart redan innan, när hon kom in var utbildningen betald.
Jag blev uppriktigt glad för hennes skull men förbannad för min.
Klart redan innan?!
Det var alltså från början bestämt att de skulle få betalt.
Varför fick jag då utsättas för att skriva personligt brev, gå på intervju, vänta på svar... om det ändå var bestämt?!

Jag konfronterade chefen om det idag.
Hon menade att det inte var beslutat i förväg.
Jag kan tro vad jag vill, jag kommer inte längre.
De hade prioriterat dem som jobbat på kliniken och den som hade akuterfarenhet, jag vet att en tjej från akuten sökt.
Jag ifrågasatte inte varför. De har bestämt sej. Allt är klart.
Men jag undrar, varför är de bättre?
Själv har jag arbetat på en akutvårdsavdelning och varit regionen trogen i tretton år.
Jag frågade om det hade med åldern att göra.
"Självklart inte, det vore olagligt" svarade chefen.
Jo, så är det. Det vore åldersdiskriminering.
Åldersdiskriminering är förbjudet.
Mmm.

Initialt tog jag nejet som ett nej.
Det var förväntat. Jag hade känt det hela tiden. Sett det i blickarna på chefernas ögon långt innan beskedet.
Men nu, nu när jag vet vilka "konkurrenter" som "vann" kan jag inte låta bli att känna mej... förbisedd.
Undra vad de har som inte jag har.
Å ännu värre, undra om cheferna har rätt... att de är mer att satsa på. Att deras förutsättningar för yrket är större.
Jag kan inte låta bli att tvivla på mej själv och min duglighet.

Det är en tuff utbildning. Det ställs hårda krav på barnmorskestudenterna.
Jag trimmas hela tiden i att detta är ett nytt yrke, här spelar min gamla erfarenhet inte så stor roll.
Jag ska gå från sjuksköterska till barnmorska. Inte till specialistutbildad sjuksköterska.
Till barnmorska.
Jag märker att många tvivlar på mej. Redan.
Jag märker att jag betraktas som gammal, jag kommer förmodligen vara äldst i klassen.
Jag har aldrig tidigare... någonsin... sett på min ålder som en nackdel i yrket.
Jag har stolt burit mina tretton år av erfarenhet.
Nu är det plötsligt på minussidan.
Nu vore det bättre att vara tjugoåtta å färsk.
Det gör mej förvirrad.
Det gör mej osäker.
Det förtar glädjen. Lusten. Längtan.
Lite grann i alla fall.

Gör jag rätt?
Kan jag?
Duger jag?
Vi får se.
Tre veckor kvar till kursstart.

Puss/ Asta