Sitter med mina första examinationsuppgifter.
Skall skriva den första av många vetenskapliga rapporter efter intervju med en barnmorska som arbetar med aborter och därefter förbereda frågor som skall ställas på en forskningskonferens på ett vetenskaplig artikel på engelska och en jäkla massa sidor.
Jag har glömt hur man skriver vetenskapligt. Jag har glömt vad som ska stå under resultat, i bakgrund, i diskussion. Jag hittar inte riktigt tonen, är van vid att skriva bloggar och hålla en mer lättsam ton.
Där till är det grupparbete. Grupparbete är alltid svårare än egna arbeten och det blir inte precis lättare av att vi skall göra grupparbetet över nätet.
På den här kursen kan man få icke godkänt, godkänt eller väl godkänt.
Jag är väldigt nöjd med godkänd i forskningsmetodik. Jag tror aldrig jag lär ha nytta i mitt jobbsökande eller mitt framtida yrkesliv av ett väl godkänt här. Men jag vill inte behöva komplettera!
Jag vill riva av de här uppgifterna å ha dem gjorda.
Men så klart, för mitt egos skull tar jag gärna ett godkänt.
Nästa vecka är det presentation för dessa examinationsuppgifter och sedan drar det igång på riktigt!
Då jäklar ska vi lära oss om menscykeln, blödningsmönster, blastocyter och annat spännande.
Då känns det "på riktigt."
Hur det känns för övrigt?
Ja så där...
Eller jo, tack.
Inte eländigt men inte stor lycka heller.
Det känns nog inte riktigt på riktigt ännu.
Fast fyra dagar på raken där jag klivit upp klockan halv sex och kommit hem kl sex tolv timmar senare känns i kroppen.
Blev uppriktigt skitledsen över några klasskompisars beteende här i veckan.
Kände mej utstött och som om vi var tretton år.
Nu har jag lagt det bakom mej.
Jag har inte sökt denna utbildningen för att få nya bästa vänner.
Och de som man söker sej till å passar bäst ihop med är inte alltid per automatik de man bor närmast geografiskt.
Men man kan uppföra sej kamratligt tycker jag. Om inte vi vuxna kan det hur fasen ska vi då kunna lära våra barn?
Känslan av utanförskap och att bli bortsorterad är jag inte van vid. Det har jag sluppit, åtminstone i vuxen ålder och därför blev jag väldigt ledsen.
Men som sagt, nu har jag lagt det bakom mej.
Puss/ Asta
Åhh, jag känner så väl igen det där! Som när jag börjat på nya jobb och plötsligt är alla kollegor borta för att de gått på lunch utan att någon sagt det till mig! Eller, de kollegor på mitt förra jobb som jag delade rum med, som andra dagen sa att jag inte fick dela rum med dem om jag drack mitt Lapsang Chosong-te vid skrivbordet, det luktade för mycket... Alltså, inte pga allergier eller nått, bara för att de skulle sätta mig på plats. Fy fan för vuxenmobbing, jäkligt osäkra människor som sysslar med sånt, som mentalt är kvar i högstadiet!
SvaraRaderaJag har varit lärare i metod, om du vill kan du ställa frågor till mig så kan jag se om jag minns nått!