Bipolära tankar

Försummar denna bloggen känner jag. Det är ju roligare att skriva i min vanliga där fler läser och ger respons på oro, glädje, frågor mm. Här dokumenteras det mer och det gör jag på flera ställen. Dels på högskolans sida i loggboken, dels i mina papper som skall in till högskolan sedan om varje förlossning, dels i min egen förlossningsbok.
Men jag vill väldigt gärna hinna med den här bloggen med.

Jag har nu gjort den första veckan av åtta i Förlossningskonst I och känslorna varierar från dag till dag.
Om jag skall skönja ett mönster så går det bäst första passet efter att jag fått vara hemma, går jag tex kväll-dag och sover över så har jag för många obearbetade intryck i skallen andra dagen och blir fortare mentalt trött.
Känslorna böljar verkligen mellan "Jag kan, jag kan!" till "Det här kommer fan aldrig att gå." 

Vad är det just nu då som fan aldrig kommer att gå?
Kan vara kul att skriva om det då det... förhoppningsvis... är där jag kan skönja framgångar.
Givetvis är det helheten, att ha den fulla kontrollen. Mamma-barn-apparatur samtidigt.
Men det är oxå smågrejer. Som att komma ihåg hur jag ska dokumentera.
På förlossningen är dokumentationen helt olik annan dokumentation, alla skriver samma, i samma ordning, mkt förkortningar. Ex YP: hö vä, Ffd huv, huv ru. VU: Cx 1 cm mjuk, mm 5 cm, huv 1 cm ovan spinae.
Sen är det de där jäkla sterila handskarna. Supersvårt.
Var med på ett kejsarsnitt och gjorde bort mej 10 ggr på 2 minuter eller nåt sånt inför ett stort operationsteam vilket en sur undersköterska pustande och suckande typ "du-är-ju-helt-jävla-omöjlig-och-korkad-suck" upplyste mej om. Höll på att börja gråta.
Igår fick jag komma in till en pedagogisk, snäll operationssköterska som gjorde tappra försök att visa mej och vi tränade en fem, sex ggr utan att jag fick riktig kläm på det och utan att jag lyckades förbli helsteril nån gång. Fick hem vantar att träna på och får väl konsultera nån opsyrra eller narkossyrra för hjälp. Känns lite som att det "aldrig kommer att gå" men inte fan kan jag ge upp en barnmorskedröm för att jag inte får på handskar ordentligt?!

Min handledare är super.
Hon är så go och snäll och uppmuntrande å ger mej alltid tid.
En fin människa och jag har flera gånger sagt till henne att jag är så glad att jag får gå med henne.
Hon har bara varit barnmorska i två år men är lugn och trygg i sin roll.
Jag kommer ha en handledare till, en äldre och mer erfaren, och jag hoppas att vi skall klicka vi med.
Hört ryktas om att hon kan vara lite hård.

Som student är man ju så vansinnigt utsatt och jag är jättekänslig för att inte bli vänligt bemött i den här situationen.
Den sura undersköterskan som suckade åt mej på operation tycker uppenbarligen inte om om.
La nog aldrig märke till det innan eftersom jag är så himla fokuserad på patienten och uppmärksam på handledaren men efteråt har jag tänkt på det. Hon svarar mej kort, möter aldrig min blick och ler aldrig mot mej. Hon behandlar mej som luft och jag vet inte om det är barnmorskestudenter i allmänhet hon inte tycker om eller bara mej men det påverkar mej.
Alla andra jag mött har varit vänliga. En del pratar mest med sina kollegor och så där, det förstår jag, dom har ju studenter alltid, men ingen mer än "denna där" är direkt ovänlig.

I natt gör jag sista passet av sex på raken sedan är jag ledig över påsk. Det ska bli härligt!

Puss/ Asta