Igår kom jag hem efter att ha jobbat natten och sovit uselt några timmar efter det i källarrummet hos min klasskompis. Fem pass på raken. Jag somnade vid tio tiden på kvällen, vaknade 06 å gick och kissade och somnade om till nio!
Trots det har jag sovit middag 1½ timma idag så jag var TRÖTT!
Det är slitigt att jobba treskift och mitt schema är intensivt varannan vecka och lättare vartannat ungefär.
Nu är jag ledig to, fr, lö, sö,
Men!
Mitt sista pass gick så himla bra.
Fick en omföderska som var livrädd precis när jag gick på och hann med hela förlossningen med efterskötsel av barnet och allting.
Jag klarade av att bedöma öppningsgrad, jag var inne mycket och stöttade, tröstade, peppade. Satte mina första kvaddlar.
Jag satte skalp på barnet (första!), jag höll perinealskydd och jag förlöste barnet själv med lite röststyrning av barnmorskan. Jag försökte sy men skakade så och gav upp.
Jag blev till å med känslomässigt berörd... något jag lixom inte hunnit tidigare gånger då allt fokus varit på vad jag ska göra/ inte missa.
Fick en kram av handledaren (hon är så himla fin) och mycket beröm.
Jag kände mej för första gången riktigt nöjd med mej själv och med en känsla av att jo, detta kan kanske gå ändå.
Jupp. Har inte så mycket mer att säga. Ville mest ha denna känsla dokumenterad också.
Kunna se att det går framåt två steg ibland innan det åter går bakåt igen.
Förlossning nr 5 kommer jag nog alltid att komma ihåg!
På måndag när jag ska praktisera har jag min andra handledare för första gången.
Det känns redan nervöst.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar