Det kallas tvivel det där som stör

Idag var sista dagen på denna terminen. Två terminer avklarade. Två tredjedelar gjorda.
Det känns galet.
Det börjar pratas om avslutning i klassen. Vart vi skall vara? Hur vi skall fira?
När sommaren är slut börjar en ny omgång alldeles färska barnmorskestudenter och vi kommer vara "de som är nästan klara."
Det känns helt surrealistiskt.

Jag har en massa oro i kroppen. En väldig massa tvivel på mej själv.
Det handlar om d-uppsatsen.
Alla andra är en bra bit på väg. Nästan klara. Håller på med analysdiskussionen.
Själv funderar jag på att jag nog får börja om med bakgrunden och jag har verkligen ingen koll alls.
De andra pratar referenser och annat slutpill och jag har inte ens böckerna.
Ångesten biter mej i rumpan.
Min oduglighet gnager mej in på benet.
Jag nervösbajsar hela tiden och kan inte förmå mej att ens försöka närma mej den där jäkla uppsatsen.
Så när alla mina klasskamrater pratar avslutning, tal, sång, broscher å trattar så känner jag att det kommer aldrig att hända.
Det känns... det känns som om jag vore en brottsling med insyn i polisernas arbete och med vetskap om att de när som helst kommer att ta mej. Så känns det.
När som helst kommer det att uppdagas att jag är en bluff.
Att jag åtminstone inte kan skriva en d-uppsats.

Storkenmetoden har ju fungerat "så där bra" hittills. Ingen uppsats blir skriven och ångesten bara växer.
Jag har bestämt mej för att sitta med arbetet i fyra dagar nu. Torsd, fred, lörd och sönd och på söndag kväll skall jag förhoppningsvis ha  något mindre ångest.

Vi har haft två skolveckor nu och jag har gjort ett arbete med min ena samåkningspolare.
Den andra samåkaren har varit sjuk.
Nu är hon tillbaka igen och när ett arbete som verkar krångligt och trist som fan presenterades inför hösten som vi skulle göra två och två så var jag med självklarhet passé igen.
Jag fattar det. De skriver d-uppsats ihop och sitter så mycket pluggtid ihop ändå att de tar den en eller några dagar på den tiden.
Men ändå.
Jag har ställt frågan om någon annan vill skriva med mej men som vanligt är alla upptagna.
Jag erbjöds för visso att skriva med mina samåkningskompisar men det var i förbifarten och i så fall fick jag hänga på imorgon för det var då de skulle sitta.
Fast jag har kanske oxå planer. Jag kanske oxå skulle vilja bli tillfrågad när det passar mej?
Alltså...
Jag började inte den här utbildningen för att få nya bästa kompisar men likväl känns det ibland ensamt, att aldrig bli vald och alltid stå kvar ensam.
Låter fånigt kanske men det är så det känns ikväll, mitt i uppsatsångesten.

Det kallas tvivel det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur.
En obehaglig substans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?
Text: Lars Winnerbäck

Puss/ Asta

Dipp dipp dipp

Nej, inte som gräddfilssås till chipsen (åhh, herre gud vad det skulle vara gott med chips nu kände jag plötsligt!) utan mer dipp som i tapp av tilltro till min förmåga.
Jag sitter hemma... andra veckan av två... och jobbar med D-uppsatsen.
Eller ja. Det är en del av problemet.
Jag jobbar inte ihjäl mej.
Det är sovmornar och solande och kompisumgänge och barnvakteri å ett allmänt slappande.

Jag kan inte. Jag vet inte.
Och istället för att då läsa och lära så kör jag strutsvarianten och låtsas som om problemet inte existerar.
Jag har nog alltid varit sådan. Lagt ner min själ i det som jag är duktig på och tycker är roligt (typ svenska och samhällskunskap i skolan) och mindre där jag känner mej oduglig (matten) när det vore mer logiskt att vända på energin.

Jag blir skitstressad av att mina klasskompisar verkar ha både koll och karaktär att sitta dagarna i ända.
Och jag blir deppig över att jag är ensam och inte har någon att diskutera och bolla med.
När jag skrev C-uppsatsen så var vi tre stycken. En var skitbra på att söka artiklar och gjorde mest det, den andra var jättebra på engelska och jag var bra på att skriva och få ihop text så jag tog stort ansvar där.
Här ska jag göra allt själv.
Fast jag HAR några jättegoa klasskompisar som verkligen är omtänksamma och visar hur de har tänkt å så.
Annars är det mer så att alla kör sitt race.

Dystra stunder tänker jag att det aldrig kommer att gå. Har rätt många såna dystra stunder.
Jag tänker att jag kommer sitta där i januari med en halvklar skitdålig uppsats och aldrig bli barnmorska.
Och det vore ju själva fan nu när praktiker å annat gått över förväntan, när jag faktiskt tror på att jag kan lära mej yrket. Att det tar stopp för en dum jävla uppsats som varken påverkar mitt kunnande inom barnmorskeri till eller ifrån.

Men så rycker jag upp mej!
Det SKA gå. Dummare människor än mej har fixat det och jag har ingen ambition om att den ska bli stordåd, bara godkänd, bara kunna casha in de där 15 Hp som jag måste ha för att få min legitimation.
Och tänk vad nöjd jag ändå kan vara över mej själv efteråt.
När jag gjort det helt själv.

Ska träffa handledaren imorgon. Hoppas känna mej lite upplyft och stärkt efteråt av det.

Puss/ Asta

Förlossningskonst I avslutad.

Inlägget är även publicerat på min vanliga blogg. pastasson.blogspot.se 

Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta

Ett ord innan läggdags

Det är intensivt, livet som barnmorskestudent, vansinnigt intensivt.
Jag har gjort lite mer än halva Förlossningskonst I och jag vill aldrig att det ska ta slut.
Det känns nästan lite jobbigt att halva utbildningen är gjord.
Dels (och kanske först och främst) är det så mycket att lära och så mycket som jag inte kan.
Dels är det... möjligen bortsett från barn och barnbarn... det roligaste jag någonsin gjort.
Hittills har det inte varit så tufft mentalt som jag förväntat mej, däremot väldigt mycket roligare än vad jag kunnat drömma om.
Kanske borde jag gjort detta för länge sen?
Well, jag vägrar att vara bitter över det utan är tacksam för att jag gör det nu.

Men visst sliter det och visst får i princip allt annat stå tillbaka.
Det märks nästan lika mycket på min familj.
Mannen är ledsen, tycker att vi aldrig ses och aldrig gör nåt kul.
Hunden är eftersatt och Noah jätte "mormorig" när jag är hemma.
Vänner får jag väl se om jag har några kvar när det här är över.
Allt är verkligen halvdant och försummat nu och jag är den som lider minst.

Bortsett från påsken har jag varit inne å jobbat hela el delar av varje helg.
Går ju med två olika handledare så därför kan det bli så och det kommer förbi så resten av praktiken med.
Skrev precis in mitt schema för sommaren på BB här i grannstaden och det ser HUR luftigt ut som helst jämfört med mitt studentschema. Och jag slipper pendlingen.
Men som sagt, det är så himla kul att det går ändå.
Nu ska jag sova. En timme senare än vad jag hade tänkt. 04:15 imorgon ringer klockan.

Puss/ Asta

Living my dream

Har egentligen inte så mycket "Nytt från fronten" att rapportera men vill fånga känslan.
Tre veckor avklarade på förlossningspraktiken (å trots pendlingen vill jag aldrig att det ska ta slut) och jag är så förbannat lycklig över den här resan!

Jag kan absolut  inte ännu. Jag behöver vägledning vid vaginala undersökningar, jag bockar bebisen för dåligt, är inte tillräckligt resolut när den plockas ut men jag är... HÄR... nu.
Gått en natt med handledare nr 2 och hon är helt olik min bashandledare men jag gillar dem båda, får olika saker av dem båda.
Fick beröm i natt där handledaren sa att jag är väldigt duktig på dokumentation och att jag känns mycket självgående. Blev så glad att jag nästan började gråta.
För visst tvivlar jag, på att jag duger som student och på att jag någonsin ska behärska det, men jag känner samtidigt att jag verkligen ÄR på rätt plats i livet.
Benen är blytunga efter varje pass, fötterna värker men jag är såååå lycklig.
Att vara förlösande barnmorska är det häftigaste jobbet i världen!

Jag har hittills lärt mej...

Att tålamod är en barnmorskas viktigaste egenskap.

Att tolka CTG hyfsat.

Att (ibland med vägledning) känna hur mycket en kvinna är öppen.

Att varje förlossning är helt unik.

Behöver träna på...

Bli mer resolut i själva framfödandet.

Suturera!

Hantera uppgivenhet och/eller ilska hos den födande kvinnan.

Våga vara auktoritär när det behövs.

Tro mer på att jag duger.

Ledig imorgon sen äntligen dags för ny intensiv vecka.

Puss/ Asta

Förlossning nr 5

Igår kom jag hem efter att ha jobbat natten och sovit uselt några timmar efter det i källarrummet hos min klasskompis. Fem pass på raken. Jag somnade vid tio tiden på kvällen, vaknade 06 å gick och kissade och somnade om till nio!
Trots det har jag sovit middag 1½ timma idag så jag var TRÖTT!
Det är slitigt att jobba treskift och mitt schema är intensivt varannan vecka och lättare vartannat ungefär.
Nu är jag ledig to, fr, lö, sö,

Men!
Mitt sista pass gick så himla bra.
Fick en omföderska som var livrädd precis när jag gick på och hann med hela förlossningen med efterskötsel av barnet och allting.
Jag klarade av att bedöma öppningsgrad, jag var inne mycket och stöttade, tröstade, peppade. Satte mina första kvaddlar.
Jag satte skalp på barnet (första!), jag höll perinealskydd och jag förlöste barnet själv med lite röststyrning av barnmorskan. Jag försökte sy men skakade så och gav upp.
Jag blev till å med känslomässigt berörd... något jag lixom inte hunnit tidigare gånger då allt fokus varit på vad jag ska göra/ inte missa.

Fick en kram av handledaren (hon är så himla fin) och mycket beröm.
Jag kände mej för första gången riktigt nöjd med mej själv och med en känsla av att jo, detta kan kanske gå ändå. 

Jupp. Har inte så mycket mer att säga. Ville mest ha denna känsla dokumenterad också.
Kunna se att det går framåt två steg ibland innan det åter går bakåt igen.
Förlossning nr 5 kommer jag nog alltid att komma ihåg!

På måndag när jag ska praktisera har jag min andra handledare för första gången.
Det känns redan nervöst.

Puss/ Asta

Bipolära tankar

Försummar denna bloggen känner jag. Det är ju roligare att skriva i min vanliga där fler läser och ger respons på oro, glädje, frågor mm. Här dokumenteras det mer och det gör jag på flera ställen. Dels på högskolans sida i loggboken, dels i mina papper som skall in till högskolan sedan om varje förlossning, dels i min egen förlossningsbok.
Men jag vill väldigt gärna hinna med den här bloggen med.

Jag har nu gjort den första veckan av åtta i Förlossningskonst I och känslorna varierar från dag till dag.
Om jag skall skönja ett mönster så går det bäst första passet efter att jag fått vara hemma, går jag tex kväll-dag och sover över så har jag för många obearbetade intryck i skallen andra dagen och blir fortare mentalt trött.
Känslorna böljar verkligen mellan "Jag kan, jag kan!" till "Det här kommer fan aldrig att gå." 

Vad är det just nu då som fan aldrig kommer att gå?
Kan vara kul att skriva om det då det... förhoppningsvis... är där jag kan skönja framgångar.
Givetvis är det helheten, att ha den fulla kontrollen. Mamma-barn-apparatur samtidigt.
Men det är oxå smågrejer. Som att komma ihåg hur jag ska dokumentera.
På förlossningen är dokumentationen helt olik annan dokumentation, alla skriver samma, i samma ordning, mkt förkortningar. Ex YP: hö vä, Ffd huv, huv ru. VU: Cx 1 cm mjuk, mm 5 cm, huv 1 cm ovan spinae.
Sen är det de där jäkla sterila handskarna. Supersvårt.
Var med på ett kejsarsnitt och gjorde bort mej 10 ggr på 2 minuter eller nåt sånt inför ett stort operationsteam vilket en sur undersköterska pustande och suckande typ "du-är-ju-helt-jävla-omöjlig-och-korkad-suck" upplyste mej om. Höll på att börja gråta.
Igår fick jag komma in till en pedagogisk, snäll operationssköterska som gjorde tappra försök att visa mej och vi tränade en fem, sex ggr utan att jag fick riktig kläm på det och utan att jag lyckades förbli helsteril nån gång. Fick hem vantar att träna på och får väl konsultera nån opsyrra eller narkossyrra för hjälp. Känns lite som att det "aldrig kommer att gå" men inte fan kan jag ge upp en barnmorskedröm för att jag inte får på handskar ordentligt?!

Min handledare är super.
Hon är så go och snäll och uppmuntrande å ger mej alltid tid.
En fin människa och jag har flera gånger sagt till henne att jag är så glad att jag får gå med henne.
Hon har bara varit barnmorska i två år men är lugn och trygg i sin roll.
Jag kommer ha en handledare till, en äldre och mer erfaren, och jag hoppas att vi skall klicka vi med.
Hört ryktas om att hon kan vara lite hård.

Som student är man ju så vansinnigt utsatt och jag är jättekänslig för att inte bli vänligt bemött i den här situationen.
Den sura undersköterskan som suckade åt mej på operation tycker uppenbarligen inte om om.
La nog aldrig märke till det innan eftersom jag är så himla fokuserad på patienten och uppmärksam på handledaren men efteråt har jag tänkt på det. Hon svarar mej kort, möter aldrig min blick och ler aldrig mot mej. Hon behandlar mej som luft och jag vet inte om det är barnmorskestudenter i allmänhet hon inte tycker om eller bara mej men det påverkar mej.
Alla andra jag mött har varit vänliga. En del pratar mest med sina kollegor och så där, det förstår jag, dom har ju studenter alltid, men ingen mer än "denna där" är direkt ovänlig.

I natt gör jag sista passet av sex på raken sedan är jag ledig över påsk. Det ska bli härligt!

Puss/ Asta