Mår rätt kasst idag

Bild: Examensklänning? 

Idag är ingen bra dag. Idag är en sån dag jag förväntade mej innan utbildningen att jag skulle ha många av men som jag ändå varit relativt förskonad ifrån.
Mina klasskamrater skriver en massa peppiga, glada inlägg på facebook om hur många (få) dagar det är kvar medan förlossningspraktiken och D-uppsatsen som stundar för mej tornar upp sej och känns oöverstigliga en dag som denna.
Förlossningen som jag längtat tillbaka till sedan jag slutade föregående praktik där men som nu, med ökade krav på att klara det komplicerade och att ha flera patienter samtidigt, att slängas mellan treskift sedan jag slutat med mina sömntabletter och inte har den hjälpen, nya handledare... det känns som...
Ja, svårt. Klarar jag det? Har jag det i mej?

För att inte tala om hur det ska bli när man är klar.
Allting som kommer sen... vad folk än pratar om... jul, semester, resor, parmiddagar, konserter, flyttar delas blixtsnabbt in i mitt huvud. För att inte tala om patienter som jag möter i Mödravården. Delas upp,  i f.bm och e.bm.
Före jag är färdig barnmorska. Efter jag är färdig barnmorska.
Som före och efter Kristi födelse.
Om mindre än tre månader så skall jag kunna förlösa barn på egen hand under egen legitimation. Tanken svindlar. Okej om vi snackat om under tre år, men om mindre än tre månader. Det känns helt barockt.
Jag har ju en tjänst på KK Region Halland. Tänk om jag under förlossningspraktiken får mitt godkänt men känner att det inte är en miljö för mej, att jag inte är förlossningstypen, akutpersonligheten, att jag inte duger å inte fixar... och är uppbunden i tre jäkla år i och med mitt kontrakt?!

Allt blir värre när jag är trött. Och trött känner jag mej. Rätt slutkörd faktiskt.
Sover illa om nätterna. Somnar sent, vid två-tre på nätterna och så upp vid sex-sju. Är inte van vid mottagningstider och att jobba fem dagar i sträck.
Ångesten ökar av det hos mej. Självkänslan sviktar.

Så kan det oxå vara att vara student.

Puss/ Asta

Den ofrivilliga bloggaren

 

Inte skrivit på länge och inte så sugen heller. Ibland är det oinspirerande att skriva för sej själv... väldigt få läser och jag vet inte om nån gör det återkommande?
Men som sagt, bloggen är mest för mej och som en dokumentation av vägen från när jag darrande väntade på att påbörja denna resa till att jag nåt mitt mål.
Det är inte så himla långt kvar nu!!!
Här drar jag efter andan i skräckfylld förtjusning.
Tre veckors praktik återstår på Mödravården och därefter förlossning i sex veckor. 30 timmar prev rådgivning, har väl typ hälften och 50 förlossningar, har 32. Jag ska godkännas på mina slutpraktiker.  Två individuella uppgifter skall avklaras. D-uppsatsen... oj... ska bli klar och sen... sen jädrar i min låda är det klart.
Jag kör lite strutsmetoden, orkar inte riktigt tänka på det jag ska ro i land så istället så planerar jag för smycke till mej själv, vad jag ska ha för kläder på avslutningen, om jag ska sova på hotell när vi ska ha fest med klassisarna och kalas med familjen dagen där på.
Roligare å ofarligare tankar.
Funderar på ovanstående klänning förresten.

Sedan sist jag skrev har jag gjort två veckor på Gynmottagningen på SÄS.
En rätt värdelös praktik där det fanns för lite för mej att se och en hel del barnmorskor som var ointresserade av att ha mej med.
Hade två spännande dagar på operation och gick några förmiddagar med läkarna vilket oxå var givande. Det var mest som ett långt studiebesök och en vecka hade absolut räckt.
Och därefter har jag precis avslutat andra veckan av fem på mödravården.
Jag trivs bra även denna gång, bättre än första omgången. Jag "känner" dem som jobbar där, min handledare å jag har jobbat ihop oss och funkar fint ihop och jag är varmare i kläderna och inte lika osäker.
Det ÄR ett roligt jobb att vara på MVC. Kul att lära känna föräldrar och hyfsat omväxlande tycker jag ändå. Det är mycket en MVC barnmorska skall hålla i huvudet även om tempot är lugnare än på en förlossningsavdelning.
Blir lite tudelad nu när jag trivs så bra men har ju skrivit på för KK Halland i 3 år så den tiden blir det ändå förlossning. Jag hoppas att jag kommer tycka lika mycket om det även denna gången när kraven på oss ökar.
Denna förlossningspraktik skall jag klara att ha flera patienter samtidigt och även komplicerade fall. Märker på mina kursare som startat med denna praktik att det är tuffare denna gång.

Tills vi hörs igen...

Puss/ Asta

Dags för skolan igen då

Nu drar det snart igång igen. I mina tankar är jag redan där.
På tisdag börjar vi i skolan igen och det rusar iväg i 180 knyck redan från start.
I år är det vi som är "nästan klara" när färskingarna kommer.

Jag känner mej färskare än någonsin och har under senaste veckan verkligen fått frossbrytning inför vad som väntar.
Blir otroligt stressad över prat om avslutning, kommande arbetsplatser och så vidare för det känns som FULLSTÄNDIGT osannolikt att jag ska klara sista sträckan med slutpraktiker, en massa inlämningsuppgifter och D-uppsats på det.
När vi började var det okej att vara ny. Nu känns det som om det förväntas så mycket mer av mej. Och som om jag glömt en massa basala prylar.
Typ fostrets rotationer ut, vilka diametrar på skallen som funkar å inte funkar och så där.

Stora delar av "sommarlovet" längtade jag efter att skolan skulle få dra igång igen och jag skulle få påbörja den där "sista resan." Tänk, jag började drömma om att få bli barnmorska när jag var i tjugoårsåldern.
Nu när jag suttit med böcker och studieplaner framför mej känns det ogreppbart mycket. Det är faktiskt den teoretiska delen som skrämmer mej mer än praktiken och så brukar det inte vara.

Jag inleder med v 38 och 39 på gyn på SÄS. Tror inte vi ska vara på avdelningen utan mer mottagningen. Det är väl mkt aborter och så kan jag tänka mej och inget jag ser fram emot så där jätte mycket.
Sen gör jag v 40-44 på Mödravården i min stad och det ska bli kul! Ser fram emot att träffa min handledare igen, ser fram emot att få hålla i en föräldrautbildning och att få ihop mina 30 timmar preventivmedelsrådgivning så jag kan få min förskrivningsrätt. Allt det där har jag oxå glömt och få råplugga in helgen innan jag börjar. Tänkte även se till att få hänga minst 2 dgr på Ungdomsmottagningen.
Sen v 45-51 är jag på förlossningen på SÄS. En jäkla massa pendlande i vinterväglag men det ska ändå bli sååå kul. Har längtat dit. Skittråkigt bara att jag inte får behålla min handledare, men å andra sidan så var de flesta barnmorskorna där jättetrevliga. Då ska jag ha mina sista 18 förlossningar och förhoppningsvis känna att jag behärskar den ädla konsten att förlösa barn liiite liiite grann.

Sommarjobbandet är över och jag har varit ledig denna veckan. Hade tänkt bli så gott som klar med D-uppsatsen men har suttit väldigt lite med det.
Skickade in vad jag hade och fick framförallt bastning på analysen.
Ska träffa min handledare på onsdag och hoppas att det klarnar lite då.
Sedan skall jag göra en händelseanalys som verkar hur svår som helst och en stor hemtenta som jag åtminstone börjat på, både läst i litteratur och skriva men vi får föreläsningar i ämnet så jag lämnar det påbörjat.
Och så var det en komplicerad jäkla basgruppsuppgift med som ska in.
Tänk om man ändå bara finge plugga och praktisera och inte ha så jäkla många sidospår på vägen!

En rolig sak!
Jag får studielön från Regionen för sista terminen. En struntsumma men ändå, slipper ta lån. Fick förövrigt inte ta lån efter oktober efter som jag då läst mina eftergymnasiala terminer.
Med det blev min tjänst flyttad från Medicin till Kvinnokliniken.
Mest plus förstås. Två minus.
1.) Jag får inte förhandla om min lön när jag är klar. Jag får nuvarande lön + 1500 kr. (Å andra sidan skulle jag kunna jobba gratis men säg inget till chefen.)
2.) Jag binds till kliniken i 36 månader. Och de kan placera mej var de vill. På gyn om jag har otur. Jag vill förlösa och om jag inte varit bunden och inte blivit erbjuden tjänst på förlossningen i Varberg hade jag sökt mej till Halmstad. Det hade jag kanske gjort ändå... Men som sagt, nu får jag gilla läget i 3 år.
Glad i alla fall. Hade jag inte fått studielön hade jag tvingats ta banklån.

Så är läget ett par dagar innan terminsstart. Sista terminen.
Gud hjälpe oss alla.
Men fan vad häftigt ändå om det går. Världens vackraste yrke.

Puss/ Asta

Mitt i "sommarlovet."

 

Hepp. Nu var det länge sedan jag skrev men å andra sidan är denna blogg mest för mej. Jag har inte ens varit inne och kollat på den å när jag nu gjorde det ikväll så var det åtminstone en människa som läst för hon hade kommenterat och jag blev helt omotiverat glad. Tack snälla.

Mitt i "sommarlovet". Jag jobbar ju, andra sommaren på BB, så så där mycket lov är det inte.
Trivs bra på BB i år med. Bättre nästan. Jag känner kollegorna bättre och de känner mej bättre. Jag är inte lika ängslig utan fattar mer egna beslut.
Jag vet, och kollegorna vet, att jag förmodligen kommer att komma tillbaka och bli kollega på riktigt. Att jag inte bara är "sommarvikarien."

Jag har mött ett stort bakslag. När jag sökte CSN för kommande termin beviljades jag inte bidrag eller lån för de sista 2½ månaderna. Jag har redan fått för de 12 terminer eftergymnasiala studier.
Det gick att överklaga och jag kände gott hopp. Hade ju bra argument.
Framförde att jag skött min avbetalning klanderfritt, att det rörde sej om kort tid, att jag läser till ett yrke där det finns stor efterfrågan och att jag har barn och barnbarn att försörja.
CSN's svar var kort å gott: Nopp!
Nu hoppas jag att landstinget som jag varit lojalt i 14 år kan hjälpa mej.
Annars blir det banklån.
Jag tänker inte sluta nu, en termin från mitt livs dröm.

En termin kvar. 6-8 skoldagar och en jävla massa praktik.
Jag saknar mitt studentliv men gillar att ha lön.
Tankarna är ju allt mer framåt, allt mer på att jag kommer bli färdig morska.
Det är med stolthet, lycka och skräck jag konstaterar det.
Funderar även på om det blir Halmstad eller Varberg som blir min framtida arbetsplats. Jag vill börja min yrkesbana på förlossningen.
Båda funkar, har kanske 1,5 mil närmare till Varberg som känns som "hemma" och där jag känner folk.
Å andra sidan har jag bara hört gott om Halmstad och det är nåt som lockar med det.
Vi får se vart resan tar mej.

Puss/ Asta

Det kallas tvivel det där som stör

Idag var sista dagen på denna terminen. Två terminer avklarade. Två tredjedelar gjorda.
Det känns galet.
Det börjar pratas om avslutning i klassen. Vart vi skall vara? Hur vi skall fira?
När sommaren är slut börjar en ny omgång alldeles färska barnmorskestudenter och vi kommer vara "de som är nästan klara."
Det känns helt surrealistiskt.

Jag har en massa oro i kroppen. En väldig massa tvivel på mej själv.
Det handlar om d-uppsatsen.
Alla andra är en bra bit på väg. Nästan klara. Håller på med analysdiskussionen.
Själv funderar jag på att jag nog får börja om med bakgrunden och jag har verkligen ingen koll alls.
De andra pratar referenser och annat slutpill och jag har inte ens böckerna.
Ångesten biter mej i rumpan.
Min oduglighet gnager mej in på benet.
Jag nervösbajsar hela tiden och kan inte förmå mej att ens försöka närma mej den där jäkla uppsatsen.
Så när alla mina klasskamrater pratar avslutning, tal, sång, broscher å trattar så känner jag att det kommer aldrig att hända.
Det känns... det känns som om jag vore en brottsling med insyn i polisernas arbete och med vetskap om att de när som helst kommer att ta mej. Så känns det.
När som helst kommer det att uppdagas att jag är en bluff.
Att jag åtminstone inte kan skriva en d-uppsats.

Storkenmetoden har ju fungerat "så där bra" hittills. Ingen uppsats blir skriven och ångesten bara växer.
Jag har bestämt mej för att sitta med arbetet i fyra dagar nu. Torsd, fred, lörd och sönd och på söndag kväll skall jag förhoppningsvis ha  något mindre ångest.

Vi har haft två skolveckor nu och jag har gjort ett arbete med min ena samåkningspolare.
Den andra samåkaren har varit sjuk.
Nu är hon tillbaka igen och när ett arbete som verkar krångligt och trist som fan presenterades inför hösten som vi skulle göra två och två så var jag med självklarhet passé igen.
Jag fattar det. De skriver d-uppsats ihop och sitter så mycket pluggtid ihop ändå att de tar den en eller några dagar på den tiden.
Men ändå.
Jag har ställt frågan om någon annan vill skriva med mej men som vanligt är alla upptagna.
Jag erbjöds för visso att skriva med mina samåkningskompisar men det var i förbifarten och i så fall fick jag hänga på imorgon för det var då de skulle sitta.
Fast jag har kanske oxå planer. Jag kanske oxå skulle vilja bli tillfrågad när det passar mej?
Alltså...
Jag började inte den här utbildningen för att få nya bästa kompisar men likväl känns det ibland ensamt, att aldrig bli vald och alltid stå kvar ensam.
Låter fånigt kanske men det är så det känns ikväll, mitt i uppsatsångesten.

Det kallas tvivel det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur.
En obehaglig substans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?
Text: Lars Winnerbäck

Puss/ Asta

Dipp dipp dipp

Nej, inte som gräddfilssås till chipsen (åhh, herre gud vad det skulle vara gott med chips nu kände jag plötsligt!) utan mer dipp som i tapp av tilltro till min förmåga.
Jag sitter hemma... andra veckan av två... och jobbar med D-uppsatsen.
Eller ja. Det är en del av problemet.
Jag jobbar inte ihjäl mej.
Det är sovmornar och solande och kompisumgänge och barnvakteri å ett allmänt slappande.

Jag kan inte. Jag vet inte.
Och istället för att då läsa och lära så kör jag strutsvarianten och låtsas som om problemet inte existerar.
Jag har nog alltid varit sådan. Lagt ner min själ i det som jag är duktig på och tycker är roligt (typ svenska och samhällskunskap i skolan) och mindre där jag känner mej oduglig (matten) när det vore mer logiskt att vända på energin.

Jag blir skitstressad av att mina klasskompisar verkar ha både koll och karaktär att sitta dagarna i ända.
Och jag blir deppig över att jag är ensam och inte har någon att diskutera och bolla med.
När jag skrev C-uppsatsen så var vi tre stycken. En var skitbra på att söka artiklar och gjorde mest det, den andra var jättebra på engelska och jag var bra på att skriva och få ihop text så jag tog stort ansvar där.
Här ska jag göra allt själv.
Fast jag HAR några jättegoa klasskompisar som verkligen är omtänksamma och visar hur de har tänkt å så.
Annars är det mer så att alla kör sitt race.

Dystra stunder tänker jag att det aldrig kommer att gå. Har rätt många såna dystra stunder.
Jag tänker att jag kommer sitta där i januari med en halvklar skitdålig uppsats och aldrig bli barnmorska.
Och det vore ju själva fan nu när praktiker å annat gått över förväntan, när jag faktiskt tror på att jag kan lära mej yrket. Att det tar stopp för en dum jävla uppsats som varken påverkar mitt kunnande inom barnmorskeri till eller ifrån.

Men så rycker jag upp mej!
Det SKA gå. Dummare människor än mej har fixat det och jag har ingen ambition om att den ska bli stordåd, bara godkänd, bara kunna casha in de där 15 Hp som jag måste ha för att få min legitimation.
Och tänk vad nöjd jag ändå kan vara över mej själv efteråt.
När jag gjort det helt själv.

Ska träffa handledaren imorgon. Hoppas känna mej lite upplyft och stärkt efteråt av det.

Puss/ Asta

Förlossningskonst I avslutad.

Inlägget är även publicerat på min vanliga blogg. pastasson.blogspot.se 

Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta