Inför första praktiken

Det är banne mej snart v. 3. Vecka 3 som i att praktikerna börjar.
För min del först med tre veckor på BB i Borås. Veckor som skall fördelas på vanliga BB, BB lättvård, BB mottagningen och amningsmottagningen.
Det  blir inte många pass på varje ställe och jag antar att det mer handlar om att se, insupa och göra enskilda moment än att lära sej jobbet.
Jag har min sommar på BB Varberg bakom mej och känner mej ganska lugn inför det här första, ska försöka att mota bort den där studentosäkerheten och presteraångesten och bara gå in för att insupa och lära mej.
Än så länge är jag mest skraj för logistiken vad det gäller det här. Att köra bil så mycket i vinterväglag, att hitta och att sova borta.

Rädd, rädd, rädd.
Jag är ju en rädd liten människa.
Men samtidigt en modig människa, en människa som har nära till mina känslor och som är hel.
Jag har klarat av så mycket hittills i mitt liv och står upp ändå.
Jag är en stark människa... oxå.
Jag vill verkligen försöka att njuta av den här färden som jag sett fram emot så länge.
Inse att ingen i klassen kan. Vi är här för att lära och jag vill öppna mina sinnen och insupa allt vad jag kan. Inte gå å ängslas över om jag duger, vad de tycker, att andra verkar coolare.
Våga strunta i det och våga tro på att det jag har med mej också är värdefullt å viktigt.

Är glad över att jag fick placeringarna i den här ordningen. BB, MVC och förlossning.
Det... är kanske inte så... men det känns som om det går från lätt till svårare till svårast.
Förlossningspraktiken är den som jag fruktar och längtar efter mest.
Det känns helt surrealistiskt att jag någon gång framåt vårkanten ska ta emot ett barn med mina egna händer.
Alltså, jag ÄR ju på väg mot det häftigaste yrket i världen. Det är så coolt.
Jag! Ska bli barnmorska!

Återkommer med hur det går och inte går.

Puss/ Asta

En tredjedel

En liten uppdatering så här i slutet av terminen.
Egentligen är första terminen slut någon gång i mitten av januari men det blir ju så att man tänker i kalenderhalvår så nu är faktiskt 1/3 av utbildningen avklarad. Amazing.

Inlämningarna som jag gnällde om i förra inlägget trillade in en efter en.
Jag fick godkänt på amningstentan, godkänt på CTG uppgiften, väl godkänd på antikonception, väl godkänd på stora salstentan... och underkänt på hemtentan i Neonatologi.
Neo tentan har jag gjort om  via muntlig tenta idag.
Vi var hela sex stycken som hade icke godkänt på den tentan, en tredjedel av klassen, och dessutom drog föreläsaren över en månad på rättningstiden och vi hann inte få tentagenomgång eller veta vad vi gjort fel så lite ängslig var jag. Och trots det... eller kanske just därför... så läste jag på väldigt ostrukturerat och hattigt men det gick ändå bra. Jag kunde svara på de frågor jag fick på det stora hela och jag kunde svaren på frågorna som mina kursare fick med.
Så nu kan jag lägga den bakom mej.
Nu är det full satsning på D-uppsatsen och praktiken som väntar.
Men först ska vi visst fira nåt som kallas jul.

Jag har bestämt mej för att skriva D-uppsats om klimakteriet och jag har fått tillåtelse att skriva den ensam.
Många (de flesta?) av mina kursare sitter nu i dagarna och har fullt upp med bakgrund och artikelsökande men jag tar det lugnt. Jag vägrar sitta med det nu innan jul, uppsatsen ska vara klar om ett år! Visst gäller det att vara strukturerad och inte "glömma bort den" men tre dagar före jul tänker jag banne mej inte sitta. Nu ska julgodis bakas, hemmet dammsugas, sista julklapparna köpas och allt det där. Ska ta me fan försöka hinna med att läsa något skönlitterärt med.

Puss/ Asta

Praktikplaceringar och slappa lärare

Så kom då äntligen beskedet om vart vi skall praktisera.
Allra mest spänd var jag inför förlossningspraktiken av någon anledning där jag så himla gärna ville vara "hemma."
Men Varberg erbjöd bara Boråsstudenterna 1+1 plats och Halmstad lika så.
1+1 betyder att klassen delas så de tar en första perioden och en andra.
Tycker det är lite märkligt (läs dåligt) då Borås tar emot 7+7 utan att ha så väldigt många fler förlossningar.
Vi är fyra stycken i klassen som har nära till Varberg och fyra som har närmst till Halmstad.
Som falkenbergare ligger jag mitt emellan med någon mil närmare till Vbg.
Mentalt hade jag försökt ställa in mej på Boråsplacering men jag hoppades ju ändå.
Men nej, så blev det inte.

Jag kommer att börja med v. 3-5 med praktik på BB i Borås.
Det kan ju vara kul att se nåt annat, Varbergs BB vet jag ju hur det fungerar efter att ha jobbat där i somras.
Sen gör jag Mödravårdsplaceringen v. 6-10 här i min hemstad. Det var fantastiskt skönt.
Kan åka hem på lunchen om jag vill.
Sist gör jag förlossningsplaceringen v. 11-18 på förlossningen i Borås.

Nu är det som det är och det får lösa sej.
"Problemet" med Borås är mest logistiskt och ekonomiskt plus att jag får vara borta mycket från Noah och Gottfrid. Jag tror säkert att det är ett trevligt sjukhus och jag har hört mycket positivt från barnmorskor som gjort sin praktik där.
Jag hade helst velat ha förlossningen först, det tror jag de flesta i klassen ville, det är den jag både längtar och fasar mest för men jag ser helt klart fördelar med att vänta till våren.
Kanske känner jag mej lite mer varm i kläderna då och på våren föds fler bebisar.
Förhoppningsvis är väglaget såpass bra att jag kan bo hos pappa som bor 40 min där ifrån men med en väg som är lurig, halkig och med mycket vilt.

Bara jag tänker på praktiken så uppstår ett känslokaos i kroppen av lycka, spänning, glädje, förväntan, rädsla, osäkerhet och allting. Men det positiva och glada överväger absolut!
Det allra allra viktigaste, långt viktigare än placeringar är att få handledare som man trivs med och känner sig trygg ihop med. Där det är okej att fråga, klanta sej, vara osäker å i vägen och där man känner sej uppmuntrad och välkommen.
Jag har i min roll som sköterskestudent och som sjuksköterska sett båda sorter av handledare verkligen. Deras omsorg om studenten är minst lika viktig som deras kunnande.

Borås högskola är jag förövrigt rätt less på just nu.
Hade jag vetat vad jag vet idag så skulle jag sökt Göteborg istället.
Vi studenter har ständigt inlämningsuppgifter att hålla deadline till.
Det är ett visst datum och klockslag och när det passerats så stängs inlämningen ner.
Lärarna har 15 arbetsdagar på sej att rätta tentan/ uppgiften men håller det aldrig.
Alltså aldrig som i aldrig.
Jag inväntar fem-sex olika tentor och inlämningsuppgifter där tiden passerat.
Den jag väntat på längst, Neotentan är idag på 25:e dagen.
Det kanske låter petigt att bry sej om det där men grejen är att om vi är underkända eller behöver komplettera några uppgifter så har vi med ens vääääldigt mycket att göra innan jul. Och då ska vi inte prata om stora salstentan som kan komma att behöva skrivas om.
Det är skitdåligt och det här kokar i hela klassen.

Hopp. Det var lite om det.
Sitter i dagarna med individuell inlämningsuppgift i att hitta på en projektplan inom Epidemiologi där minst 4 begrepp skall användas. Fem sidor exk litteraturlista och försättsblad.
Fattar näst intill ingenting.
Forskare ska jag icke bli. Men lära mej att lyssna med trätratt, DET ska jag bli en jävel på.

Puss/ Asta

Hur ska jag få in det i min trånga skalle?

Å fy fan. Har precis avslutat två kräktråkiga dagar på Campus.
Obligatoriska seminariedagar med igår kvalitativ metod och idag kvantitativ metod.
Jag fattar... ingenting.
Vi gjorde ett grupparbete och där fattade jag heller ingenting.
Jag kan inte säga att min inverkan på dessa arbeten var särskilt stor och under dessa dagarna har jag på allvar känt att jag vill hoppa av.

Samtidigt är det som det är. D-uppsatsen ingår numera i alla specialistutbildningar till sköterska och så oxå till barnmorska. Vill man dit är det ingen pardon... alldeles oavsett vad jag anser om nyttan av att skriva en sådan inför mitt kommande yrke. Jag skulle hundra gånger hellre läst mer om förlossningskonst och haft metodövningar men detta är villkoren.
Forskningsmetodik ÄR tråkigt och ett virrvarr av konstiga ord å begrepp ingen människa klarar att hålla i sär.
Jag tror säkert att det är roligare med D-uppsatsen än med alla dessa för övningar i statistik och vetenskapliga upplägg. Lite sänkt är jag av att ingen vill skriva med mej.
Vid det här laget har jag under terminens gång haft halvnapp på tre stycken som sen valt att skriva själv eller med andra av olika orsaker som kanske inte har med mej att göra men som ändå sänker mej lite... eller ja, mer än vad jag egentligen vill erkänna.
Det är aldrig kul att bli sist vald... eller inte vald alls, men jag får göra vad jag kan av det.
Jag har inget val så jag får försöka se styrkorna med att skriva själv.
Som att jag kan bestämma ämne helt själv. Styra över innehållet. Arbeta helt när det passar mej.
Det får gå. Jag måste igenom.

Idag i skolan så kom jag på mej med att jag kände sån konstant skräck. Sugont i magen.
Först pratade läraren om D-uppsatsen som vi snart ska dra igång och sedan om praktikerna som vi bör få besked om när som helst. Vi skulle fått det senast förra veckan vilket var väl sent redan där.
Inom mej växte en sån ångest.
Jag kan inte skriva D-uppsatser!!! Jag vet inte hur man förlöser barn!!!
Efter att ha varit i den känslan en stund så började förnuftets röst tala till mej.
"Nej, det är klart att du inte KAN skriva D-uppsats eller förlösa barn, det är ju därför du går i SKOLAN, för att du ska LÄRA dej det. INGEN tror att du ska kunna det. Ingen ANNAN i klassen kan heller."
Men varför ÄR jag sån? Varför tror jag alltid att det förväntas av mej att jag ska behärska allting med en gång för annars är jag dum i huvudet? Varför ställer jag sådana krav på mej själv när jag inte gör det på någon annan?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag är sån och att jag måste försöka sluta upp med det för jag har lovat mej själv att njuta av den här åkturen.
Jag ÄR novis nu. Jag har all rätt till den känslan. Prestation är inte huvudmålet just nu, det är lärandet som är det och jag vill lära mej så mycket det bara går.

Hur ska jag få in det i min trånga skalle?!

Puss/ Asta

Första salstentan.

 
Bild: 07:00. Pre tentamen. 

Inlägget även publicerat i min vanliga blogg.

Känner mej helt tom efter tentan.
Tre veckors väntan på om man är godkänd känns som väldigt länge. I synnerhet när lärarna gärna låter det gå fyra veckor och när omtentan är den 18:e december.
Kan jag släppa? Eller ska jag fortsätta läsa, fortsätta hålla lågan igång?
Man hinner (även om det inte borde vara så) glömma en hel del på en månad om man låter det va.

Jag trodde nog att jag skulle känna om jag klarat tentan eller om jag kört.
Jag trodde att om jag körde så skulle det bero på att svåra saker inte satt. På att jag fick hjärnsläpp om de latinska och svenska namnen på bäckenets alla ben eller att jag inte förmådde tolka den där CTG remsan.
Men det var inte alls den typen av frågor som jag kände mej osäker på. Det kom väldigt lite av "hårda fakta frågor."
Jag TROR att jag klarade godkänd men jag är långt ifrån säker.
Många frågor innehöll 3-5 poäng och tappar man något poäng här å något där så kuggar man till slut.

Det var en hel del luddiga frågor där vi svarade väldigt olika/ uppfattade väldigt olika.
Som att beskriva en hälsosam förlossning. Inte en naturlig förlossning och vad WHO säger, den frågan kom oxå, utan en hälsosam graviditet, förlossning och puerperiet.
6 poäng.
Va?!
Apgarsystemet var på 2 poäng.

Att skriva tentan i sej var kul.
Högtidligare än jag mindes det från min tid som sköterskestudent.
Vi satt i en stor sal, fick legitimera oss, fick en kod för alla tentamen rättas anonymt.
Fyra timmar hade vi på oss. Det var bra med tid. Jag satt 3 timmar och 15 minuter och tog det väldigt lugnt. Läste igenom allt, funderade, tog de frågor jag var säkrast på först. Gick igenom den efteråt.
Det var spännande och läskigt.
Lite gottont så där.

Jag tror att jag delar den osäkra känslan inför om det gick vägen eller ej med många.
Det var lite luddigt.
Å de starkars hardcorefrågor som var med hade jag inte läst på. Som hur stor procent tillväxtmätningen på en ultraljud kan diffa på... gissade 13%. Siffran kom till mej.
Eller när det är bäst att göra ultraljud om man misstänker hjärtfel, där kom efter v 22 upp i huvudet.
Rätt?
Ingen aning.

Puss/ Asta

Tentaplugg

 Tentapluggar.
Vissa stunder känns det som om jag har koll. Tillräcklig koll för att klara godkänt i alla fall, vad är det... 75 % rätt?
Andra stunder känner jag mej helt lost och som om jag verkligen inte kan någonting.

Jag mindmap'ar för fullt i alla fall och jag tänkte att det senare i utvecklingen och på denna resa kan vara kul att se hur jag pluggade.

Den normala graviditeten: 



Mödravården:

 

Den normala förlossningen:



CTG:



Smärtlindring:



Nu ska jag glutta igenom dessa noga igen och sedan gå vidare på bäcknets anatomi, muskler och nerver och fostrets rotationer.

Puss/ Asta

Överlevt så nu kör vi

Hepp!

Överlevt måndag- fredag 8-17, en mastodontvecka som verkligen manglat mej i och med en del trubbel med mamma och Jonas med. Det är medicinfest idag och jag var anmäld men backade för några dagar sedan när jag insåg att jag kommer aldrig att orka... och ohh, så rätt jag hade.
Trots att det verkligen är årets fest så skulle jag inte velat gå om jag så fått betalt.
Är inne på årets första muggar glögg och kommer inom kort somna ovaggad.

Idag har vi haft praktiska övningar. Vi har fått öva spiralsättning och tittat på pessarer, vi har fått känna i låtsasvaginor och vi har fått sy,
Jävlar vad synd att man inte var överklassunge och höll på med segling eller åtminstone gick på scouterna för hur svårt är det inte att få till de där olika knutarna?!
Dubbel råbandsknut är det enda namn jag minns men jag ska djupdyka i gynzon.dk och sen traggla, traggla, traggla. Suturering lixom CTG som vi hade i onsdags känns som viktig och riktig kunskap som jag vill bli bra på och jag tror att det enda som gäller är öva öva öva.
På bilden ovan har jag dokumenterat mitt livs första dubbla råbandsknutar gjorda med nålförare.
Är riktigt imponerad själv!

Nu väntar äntligen tentavecka.
Nu ska kunskaperna i "Det normala barnafödandet" summeras och på fredag har vi en fyra timmars lång salstenta. Flera av mina klasskamrater har en varierande grad av allt ifrån självsäkerhet till kaxighet medan jag känner att jag kan ingenting.
Men jag ser fram emot att ändra på det och att plugga strukturerat nu all den tid jag har.
Anatomi, fysiologi, rotationer, afyxi, mödravård och allt vad det är.
Nerver, muskler, suturer, smärtlindring och hormonpåverkan skall trummas in.

Jag hoppas bara att jag kan släppa privatlivet (med mamma och Jonas) för det är riktigt riktigt rörigt nu.

Puss/ Asta