Njuta av åkturen

Jag har gått igenom tvivel. Känt mej vilsen. Grubblat mycket sen förra inlägget.
Först accepterade jag bara avslaget till att få betalt, det var förväntat, jag hade det på känn.
Sen kom insikten att andra var valda, jag var bortvald.
Inte bara "folk från kliniken" hade fått betalt utan även andra.
Sju sökte betald utbildning, tre fick det. Jag hörde till förlorarnas skara.
När det fått sjunka in ordentligt så tappade jag glädje och framför allt, jag tappade tilltro till mej själv.
Kanske hade de rätt?
Kanske var jag sämre?
Kanske har jag inte vad som krävs?
Kanske är jag för gammal.
Jag grubblade rätt mycket där ett tag.

Nu har jag spottat i nävarna och ryckt upp mej.
Jag kan inte påverka vad cheferna tror om min potential nu, men jag kan påverka mitt eget öde.
Jag är övertygad om att jag under resans gång kommer hinna tvivla massor av gånger.
Bakslag kommer att komma.
Kanske på teoridelen men mer troligt på praktikdelen.
Men jag tar det... då.
Vem har sagt att en resa ska vara spikrak och enkel?

Det är den 18:e augusti idag. Jag börjar den 31:e.
Jag har sju arbetsdagar kvar på BB för den här gången, sen ska jag bli student.
För första gången på 13 år.
Det ska bli så kul!!!

Jag har köpt lite skolgrejer.
Collegeblock. Pennfack. Pennor.
Å så den här anteckningsboken med citat av självaste Albert Einstein som kändes passande och peppande.
I den ska jag vackert skriva om mina kommande femtio förlossningar.
Mina partus normalis.
Jag frammanar bilden av mej själv som student.
Flitigt lutandes över köksbordet där böcker och anteckningar ligger spridda.
Eller gåendes i klar höstluft mellan tåget och skolan, i kavaj, min nya basker och ett par snygga jeans och med denna rara väskan slängd över axeln.

Jag må vara äldst i klassen men jag ska ta me fan bli bäst!
Å jag ska njuta av åkturen.

Puss/ Asta