Reklamfri ångest, varse god.

 

Jag har bestämt mej för att sluta "göra reklam" för denna blogg på facebook.
De som hittar mej hittar mej ändå. Här jagar jag inte läsarsiffror. Jag är jätte glad om det finns någon annan än jag som läser men bloggen är först och främst min.
Min dokumentation av min väg mot att bli barnmorska och jag vill slippa göra mej till å låtsas, leva upp till något som jag inte känner osv.

Jag har två pass kvar på mitt sommarjobb på BB och nu smäller det snart.
Onsdag idag. På måndag kör skolan igång.
"Leva min dröm, det jag så länge längtat efter, väntat på. Det jag krigat för att få göra.
Det som var meningen ända från början."
Känner jag så?

Jo, det gör jag... också.
Det är så roligt å så spännande å jag längtar efter att få börja plugga. Ni vet, råplugga!
Jag försöker hålla fast i den känslan, för det ÄR min dröm, men samtidigt är jag ju som jag är.
Inte så himla tuff nä.
Jag känner mej så fruktansvärt nervös ikväll, nästan ångestfull och som så många gånger förr önskar jag att jag var lite coolare, lite mindre rädd för allting, lite mindre... jag.
Det är alltid så här. Har alltid varit.
Inför varje ny grej, varje ny utmaning.
Och jag lär mej aldrig att jag duger. Att jag kan lika väl som någon annan. Att det bara är att sitta lugn i båten.
Erfarenheten av vunna segrar och av att det gått bra förut borde ju lärt mej det, borde ha mattat ångesten lite men... nej. Det är samma sak, varje gång.

Vad är jag rädd för?
Det är en termin teori som väntar.
Är jag rädd för att inte klara studierna?
Inte fixa att åka tåg?
För att bli utanför i klassen?
För att vara överlägset äldst?
För ekonomin?
Nej, egentligen inte. Inte för nåt av det.
Jag kommer att fixa teorin, jag har sällskap första dan på tåget, jag går inte morskisutbildningen för att få kompisar, nån måste vara äldst med å pengar löser sej.
Nej, jag vet inte vad det är mer än att det alltid är så här.
Jag blir lika jäkla besviken på mej själv varje gång.

Nej här är det pepp pepp som gäller.
Mitt råd passar inte alla men jag hanterar bäst min oro genom att så långt som möjligt negligera den.
Intala mej och förstärka de positiva känslorna. Å jag är övertygad om att efter måndag och med första skoldagen gjord så kommer det att kännas lättare.

Puss/ Asta