Nr 1

 

Inlägget har även publicerats i min andra blogg.

Det första nervösa passet på Förlossningsplaceringen är gjord och jag kan notera en förlossning genomförd. 49 kvar.
Jag var med när en fin flicka kom till världen. Höll själv perinealskydd men fick lite hjälp med att styra huvudet på vägen ut.
Det var en lugn och fin förlossning som jag hade förmånen att få följa från att paret kom in till dess att efterskötseln var gjord. Och det behövdes inte sys ett endaste dugg.

Jag sniffade på fostervatten. Jag tittade i bindor och uppskattade blödningar. Jag lyckades känna ett hårt huvud vid vaginal undersökning med modermun öppen 5 cm. Jag hade kvinnan i famnen närmare än jag varit någon annan kvinna. Jag hade blod och fosterfett i pannan. Jag satte min första pvk på 1 år. Jag fick känna hur mina fotsulor brände av smärta efter att ha stått upp på ett betonggolv i 4-5 timmar i träskor. Jag fick växla mellan att stå med tyngden omväxlande på den vänstra och sen den högra och varje gång jag växlade fot brände det som eld.
Jag fick väga å mäta en liten och framför allt fick jag bevittna miraklet av att se en blågrå klump komma fullt insmetad i grått fosterfett som öppnade sina blå ögon, tog in omvärlden och skrek till.
Duktus arteriouses stängdes och den fetala cirkulationen var för alltid över.
Men alla omställningar klaffade, barnet fyllde lungorna med luft för första gången och rosig färg spred sig över dess hud. Det är vackert. Så vackert att man nästan blir religiös.
Men jag tog för mej och kände nog att jag gjorde en god första dag. Större krav än så behöver man ju inte ha första dagen inom ett nytt yrke.

Det är VÄRLDENS VACKRASTE jobb så klart!
Men jag blev mindre känslomässigt påverkad än vad jag väntat mej. Trodde jag skulle storböla.
I somras när jag jobbade på BB fick jag förmånen att följa med en av barnmorskorna in på en förlossning i sluttampen. Krystskedet varade där bara nån kvart, jag stod tyst ½ meter bakom och kunde bara ta in upplevelsen. Den gången grät jag mer än pappan.
Denna gången kände jag mej nästan tom efteråt.
En insikt jag fick att bortsett från att en barnmorska skall vara kunnig, självständig, stark, ibland sträng, så måste hon oxå vara tålmodig. Förlossningen stannade av lite och jag kände det verkligen som en utmaning att tåla mej. Tålamod och bra skor. Kommer man en bit på förhoppningsvis...
Föräldrarna var supergulliga och barnet fantastiskt men den där överväldigande känslan infann sej inte hos mej. Jag tror själv att det berodde på två saker, framför allt att jag var så fokuserad på förlossningsförloppet och framför allt i slutet, att jag skulle hålla rätt och att hon fan inte skulle gå sönder. Jag hade väl inte tid å plats att plocka fram det rörda och det sentimentala.
Och sen var det mina fossingar, de höll på att ta livet av mej, de värker ännu.

Handledaren var den bästa tänkbara. Go, inkluderande, pedagogisk, lugn.
Vi ska nog fungera fint. Jag är hennes första egna student och hon var kanske lite nervös att få en äldre tant med längre längre sjukvårdserfarenhet än henne.
Men jag tror det blir fantastiskt.
Mycket sköts inte som vi talat om i skolan och en del av det tog jag upp medan en del sparade jag på.
Får se om jag tar det vid annat tillfälle.

Nu är jag så trött på så många olika sätt en människa kan bli trött på så jag ska gå och sova.
Sova och låta mina intryck interageras. Upplevelsen växer för varje timma nu.
Men jag är lycklig. Jätte, jätte, jättelycklig. Det är fantastiskt och inte alla förunnat att få förverkliga livsdrömmar.


Puss/ Asta

Tvivel

"Det kallas tvivel det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dej bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt eller hur?" Lars Winnerbäck.

Blogginlägg eller öppen dagbok?
Är det någon skillnad?
Denna blogg gör jag ingen "reklam" för och talar aldrig om. Den är först och främst skriven för mej, för att dokumentera min resa mot att bli barnmorska.
Men ja, det gör en liten skillnad om det är en blogg eller en dagbok.
I ett blogginlägg skulle jag kanske försöka att hålla en lite peppigare ton. Här, i min dokumentation, vill jag vara fullkomligt ärlig.

Det är ett par dagar kvar till förlossningspraktiken. Förlossningskonst I.
Jag känner ett visst... krav eller ska jag snarare säga förväntan från omgivningen om att det skall kännas roligt, inspirerande, spännande och äntligen.
Jag vet att jag borde känna så.
Jag har väntat ett halvt liv på detta. Velat bli barnmorska hela mitt vuxna liv och förlossning är så mycket barnmorskeri det går.
Men, allvarligt talat känner jag mej mest rädd just nu.

Jag försöker tänka att jag är student.
Det är meningen att jag skall vara ny.
Ingen förväntar sej att jag ska greppa situationen och vara säker och självständig.
Jag upprepar mantran för mej.
Luuuuugn.
Tuuuung.
Tryyyyygg. 

Just nu är jag så himla skraj.
Rädd för att det kommer bli överväldigande tungt.
35 h/ veckan treskift. Mer än heltid.
Plus studieuppgifter.
Plus att man skall vara alert, skärpt, framåt hela tiden.
Plus en massa pendling och sova borta.
Mina klasskamrater som haft förlossningsdelen nu såg alla mer eller mindre slitna ut.
Och jag är så himla skör för sånt här.
Att vara ny inför en handledare, en grupp, arbetsuppgifter.
Jag har... åtminstone idag... förlagt tron på mej själv att jag kan och att det är möjligt.

Eller ja.
Ibland känns det som att det är så oerhört mycket jag skall kunna, lära mej och hålla koll på.
CTG kurvor, elektroder på barnet, vaginala undersökningar, bedömningar om öppningsgrad, kommunikation med en kvinna i värkarbete, att förlösa, sy...

Jag ska försöka att inte älta detta så mycket utan arbeta på mitt positiva tänkande, på att vila det jag kan, göra mina avslappningsövningar och hoppas... hoppas... att jag oxå kan njuta lite av färden.

Puss/ Asta

Snart klar här med

En vecka kvar av mödravårdsplaceringen.
Jag har varit sjuk och borta tre dagar, men det var okej, jag kommer att bli godkänd i alla fall.
Detta har helt klart varit min roligaste praktik (även om jag räknar med dem på sjuksköterskeprogrammet) och delvis är det väl för att jag kan se mej själv arbeta på precis ett sådant här ställe i framtiden.
Mottagningsarbete, inga storhelger, variation, arbeta med det friska, pedagogik, eget rum, skylt på dörren, stort eget ansvar.
Men det är jag inte ensam om att vilja, den typen av arbete växer inte på träd och personalomsättningen är låg så det kommer inte att bli så direkt. Och det är kanske bra?! Men på sikt.

De mål jag hade inför praktiken har jag i princip uppnått.
Jag har inte satt spiral och jag kan kanske inte alltid känna om barnet är högervänt eller vänstervänt men jag har lärt mej massor.
Om första praktiken handlade mer om personlig utveckling på andra plan (köra bil långt exempelvis) så har jag här lärt mej mer nyheter inom barnmorskeri.
Jag har till och med haft egna besök.
Min handledare är jag numera mer än nöjd med.
Tycker det tog ett tag för mej att komma underfull med henne och att slappna av men nu kunde jag inte vara nöjdare. Hon är rolig, full i fan, rak, kunnig och har ett sätt som får mej på tårna och att vilja prestera.
Tycker att hon är fantastisk och hade gärna haft henne som kollega en dag.
Jag vill inte sluta nu!!!

Om lite drygt en vecka börjar alltså förlossningsplaceringen.
Inte hunnit bli så skraj ännu men det kommer. Trust me. Jag vet att det kommer.
Men jag skall verkligen verkligen så långt det är möjligt försöka njuta av färden bara.
Tillåta mej att vara student och absolut nybörjare och lära mej allt jag någonsin kan utan att gå runt och noja över att duga. Det är min absoluta intention.

Och D-uppsatsen. Orkar inte ens tänka på D-uppsatsen och DET kan bli ett problem.

Puss/ Asta

Halvvägs in i Mödravårdspraktiken

Söndag. Imorgon startar tredje praktikveckan på Mödravården.
Två veckor har jag gått och MVC eller Kvinnohälsovården som det egentligen heter är verkligen en annorlunda värld jämfört med allt annat som jag upplevt. Större skillnad än Medicin och BB.
Känslorna från praktiken på BB Borås består och har förstärkts.
Jag trivdes bra där, kände mej trygg och som en "duktig student." Jag kunde redan väldigt mkt om BB vård efter mitt sommarjobb och den där oduglighetskänslan slapp jag där.

Här är som sagt allting nytt.
Jag hade lite svårt för min handledare initialt. Hon är en rätt barsk och direkt kvinna.
Hon korrigerar mej onödigt mycket kan jag känna. Är annorlunda i sitt handledarskap än vad jag är.
Jag är mer följsam och uppmuntrande. Mer "Så kan man oxå tänka men..." eller "Du är på rätt väg, om du gör så här istället" osv. Hon är mer som Brasse i Fem Myror "Fel, fel, fel, fel." :)
Men jag gillar henne mer och mer. Vi är olika som personer, olika i vår patientkontakt men jag måste få vara jag och jag kan lära mej väldigt mycket av henne. Hon har ändå en omtänksamhet kring mej och en humor som jag kan uppskatta.

Jag slåss med mina oduglighetskänslor. Och är i högsta grad student igen.
Spänner mej även vid kapillära blodprov :) Känner mej obekväm vid patientkontakt.
Framstår som en idiot antagligen.
Men jag tycker att arbetet på mödravården är väldigt roligt och varierande.
Och jag har lärt mej en hel del.
Att ta cellprov är jätteroligt. Det låter perverst men så är det. Dagens roliga stund.
Jag har även fått känna på en å annan livmodertapp, lyssnat med tratten, hittat hjärtljud med dopplern, mätt symfys-fundusmått, tagit prov utan butterfly vilket jag knappt gjort sedan utbildningen, prövat att hålla preventivmedelsrådgivning och imorgon bitti skall jag hålla i en inskrivning.
Hjälp!
Nästa vecka ska jag delta i en föräldrautbildning och hålla i avsnittet om smärtlindring... fördelar och biverkningar.
Det känns spännande.

Tre veckor kvar och sen väntar förlossningen.
Det som jag ser mest fram emot och fruktar mest samtidigt.
Det som känns som själva essensen av utbildningen.
Åtta långa veckor när man måste hålla sej frisk och helst inte sarga sitt självförtroende allt för hårt.
Jag ber till Gudarna om den raraste handledaren i världen då så jag får den tryggheten i alla fall.

Som väntat sliter utbildningen på mitt psyke och jag har en hel del privat som oxå kostar på.
Men det funkar. Det fungerar och veckorna går.

Puss/ Asta

Fick en fråga om utbildningen

Detta är min mer privata blogg som jag inte gör reklam för. Jag har den i första hand för att dokumentera min resa mot barnmorskeyrket för egen del. Framsteg och bakslag. Självförtroende och dippar.
Det känns som om det bara är jag och min trogna Freja som alltid kommenterar som är här inne, men så nu på mitt näst senaste inlägg fick jag en kommentar från "EW" som ville veta mer om utbildningen.
Kul! Varmt välkommen och tack för ditt tassavtryck.

Barnmorskeutbildningen i Borås är en sk modifierad distansutbildning.
Den är upplagd på tre terminer som övriga barnmorskeutbildningar i landet.
Termin 1 är det bara teori.
Termin 2 lite teori men i huvudsak praktik. Praktiken är förlagd med 3 veckor på BB, 5 veckor på en barnmorskemottagning och 8 veckor på förlossningen. Fokus på samtliga placeringar är normalgraviditeten och det normala barnafödandet.
Termin 3 fortsätter som termin 2, men praktikerna är istället 3 veckor på en gynekologisk avdelning, 5 veckor barnmorskemottagning och 8 veckor förlossningsvård. Nu med fokus den komplicerade graviditeten och riskförlossningen.
Under förlossningspraktikerna skall man medverka vid 50 förlossningar och 100 passningar.
Passningar är vård av kvinnan under förlossning men inte själva födandet.
Parallellt från termin 2 start skriver man sin D-uppsats. De allra flesta skriver två och två. Jag gör det inte.

Hur tuff är utbildningen?
Tja, det är en intensiv och komprimerad utbildning absolut men det mesta är ju spännande och något som jag brinner för.
Men jag måste ändå säga att ett heltidsjobb i vården är bra mycket tuffare än att bara gå i skolan. Man förfogar över sin egen tid på ett annat sätt.
Det är skillnad nu när man gör praktiken upptill 35 h/ vecka.
Jag har arbetat lite grann parallellt med första terminen, flera av mina klasskamrater har arbetat mer och hunnit det bra.
En hel del gruppuppgifter och seminarium  är det ja. Jag som är "lite äldre" gillar inte det riktigt, föredrar mer tentor av traditionella mått. Vi har haft ett par hemtentor och en stor salstenta förra terminen.
Under första terminen när det var bara teori var vi i Borås en hel del.
Det är förlagt med föreläsningar typ måndag-fredag en vecka och sedan två veckor hemstudier för att sedan åter ha campusveckor. Allt är självklart inte obligatoriskt men alla som läst på högskola eller universitet vet att man har stor nytta att föreläsningsmaterialet för att veta hur och vad man bör plugga på. Annars blir det enorma mängder att läsa.

Måste nog säga att praktiken och det mentala är den stora prövningen för mej.
Oron att inte duga. Inte ha vad som krävs. Att vara för gammal. För nervöst lagd.
Jag kunde mitt jobb innan. Jag var respekterad bland kollegor och läkare och jag hade vänner bland kollegorna och var trygg. Nu är det okända vatten.
Det är den stora utmaningen för min del, inte studierna i sej.
Jag har lite taskig självkänsla och absolut, precis som EW skriver, ett kontrollbehov och hårda krav på mej själv.

Men samtidigt är det så jäkla roligt att äntligen göra detta. Att vara på väg.
Jag är så stolt att jag nästan spricker över att utbilda mej till världens finaste yrke där man får se både barn och föräldrar födas.

Puss/ Asta

Euforisk känsla

Inlägget även publicerat på min vanliga blogg pastasson.blogspot.se

Sista dagen på BB praktiken och en vardag som många andra när jag står i kafeterians kö, läser: Leg Sjuksköterska på en skylt på tjejen framför mej och inser att jag är inte där.
Jag ska bli barnmorska jag!
Inte vill bli barnmorska. Inte drömmer om att bli barnmorska. Jag ska BLI barnmorska, jag ÄR på väg.
Och en svindlande lycklig stund (som faktiskt håller i sej än) tror jag verkligen på att jag kan. Att jag är kapabel. På att det kommer att gå.
Det kommer att komma andra stunder under utbildningen. Jag vet. Det svänger hit å dit. Hela tiden.
Men här å nu är det en så euforiskt lycklig känsla och stolthet.
Tänk... jag.
Jag å det finaste yrket i världen.
Wow.

Första praktiken är som sagt slut och det har varit en jättefin placering. Det har varit körningen, 4 timmar/ dag, som varit tuff, men i övrigt så är jag hur nöjd som helst.
Jag har lärt sett lite nytt, jag har lärt mej en hel del, framför allt om amning.
Jag har känt att jag fixar jobbet och jag har blivit väl emottagen och fått diskutera mycket barnmorskeri... sånt där som man kanske inte nördar ner sej i allt för mycket med familj å vänner.
Fick jättefin kritik av min handledare om att jag var duktig, intresserad, mjuk å fin, kunnig och att hon lärt sej av mej med.
Jätteroligt och faktiskt lite vemodigt att gå därifrån för jag kommer ju med största sannolikhet inte att arbeta där.

Drygt en tredjedel av min utbildning har jag bakom mej.
Det har gått så otroligt fort och samtidigt känns det som så länge sedan jag knegade på på medicinkliniken utan att veta om nåt annat. Men det är faktiskt bara nåt år sedan jag skickade in den där ansökan till Högskolan trots att jag egentligen inte trodde jag skulle hoppa på.
Jag har lärt mej så oerhört mycket redan, jag inser det.
Och samtidigt inser jag hur ofantligt lite jag kan... så är det ju.
Men jag när en dröm och ett hopp om att jag ska kunna representera yrket på ett bra sätt.

Barnmorska är världens äldsta yrke. Det är ett av de mest ansvarsfyllda och stoltaste.
Ett självständigt yrke som kräver empati, kunskap, ödmjukhet och jävlar anamma.
Det finns strider kring den gravida och födande kvinnan som måste stridas och vinnas.
Striden mellan om å ena sidan att graviditet och barnafödandet är en naturlig process i de allra flesta fallen å andra sidan en medicinsk process där allt skall kartläggas, registreras, planeras och styras.
Det är säkert inte lätt att som ny barnmorska komma och tycka å tänka en massa.
Självklart måste man som ny se och lära, vara ödmjuk och rätta in sej i leden men jag hoppas ändå ha kvar min syn och min tanke kring den födande kvinnan.

En del förlossningar måste övervakas och styras. En del kvinnor vill ha ryggbedövning och säkerhet (hej, jag var en av dem som sjung Halleluja när jag upptäckte EDA på min fjärde förlossning) men det måste oxå få finnas alternativ för den friska kvinnan som vill annorlunda.
Det är kvinnans kropp som skall styra och inte partogrammet eller vad doktorn kritiserar kring uteblivna interventioner på ronden efteråt.
Vi barnmorskor måste bevara vårt kunnande och vakta vår profession för att inte en dag bara bli doktorns hantlangare.
Jag brinner för det här utan att ha gjort en dags förlossningspraktik (ja, jag är självironisk här.)
Jag önskar mej fler möjligheter och fler val för kvinnor.
Mer tänk som Sophia BB där kvinnan har möjlighet till samma samma barnmorska under graviditet eller där kvinnor får ta ut sin förlossningspeng och ha en barnmorska med sej hemma istället.
Utveckla sjukhusförlossningarna till att bli mer hemmainspirerade. Vattenförlossning för den som önskar osv.
Det talas om risker hit och dit, men utan forskningens förankring.
Forskning visar att det är större risk för en frisk omföderska med tidigare normal förlossning att föda på sjukhus än hemma av en mängd orsaker.
Forskning visar att kontinuitet är viktigt.
Forskning visar inte att vattenförlossning ökar riskerna på nåt sätt.

Det är så spännande det här. Och jag är så tacksam och lycklig över att vara en del av detta.
Jag ska bli barnmorska jag.

Puss/ Asta

Inför första praktiken

Det är banne mej snart v. 3. Vecka 3 som i att praktikerna börjar.
För min del först med tre veckor på BB i Borås. Veckor som skall fördelas på vanliga BB, BB lättvård, BB mottagningen och amningsmottagningen.
Det  blir inte många pass på varje ställe och jag antar att det mer handlar om att se, insupa och göra enskilda moment än att lära sej jobbet.
Jag har min sommar på BB Varberg bakom mej och känner mej ganska lugn inför det här första, ska försöka att mota bort den där studentosäkerheten och presteraångesten och bara gå in för att insupa och lära mej.
Än så länge är jag mest skraj för logistiken vad det gäller det här. Att köra bil så mycket i vinterväglag, att hitta och att sova borta.

Rädd, rädd, rädd.
Jag är ju en rädd liten människa.
Men samtidigt en modig människa, en människa som har nära till mina känslor och som är hel.
Jag har klarat av så mycket hittills i mitt liv och står upp ändå.
Jag är en stark människa... oxå.
Jag vill verkligen försöka att njuta av den här färden som jag sett fram emot så länge.
Inse att ingen i klassen kan. Vi är här för att lära och jag vill öppna mina sinnen och insupa allt vad jag kan. Inte gå å ängslas över om jag duger, vad de tycker, att andra verkar coolare.
Våga strunta i det och våga tro på att det jag har med mej också är värdefullt å viktigt.

Är glad över att jag fick placeringarna i den här ordningen. BB, MVC och förlossning.
Det... är kanske inte så... men det känns som om det går från lätt till svårare till svårast.
Förlossningspraktiken är den som jag fruktar och längtar efter mest.
Det känns helt surrealistiskt att jag någon gång framåt vårkanten ska ta emot ett barn med mina egna händer.
Alltså, jag ÄR ju på väg mot det häftigaste yrket i världen. Det är så coolt.
Jag! Ska bli barnmorska!

Återkommer med hur det går och inte går.

Puss/ Asta