Me, my self and I... å så offerrollen på det.

En vecka av två för hemmastudier går mot sitt slut.
Eller ja, jag läser inte lika disciplinerat som småbarnsmorsorna i klassen gör under vardagarna 8-16 utan jag ströläser mer, men å andra sidan även på kvällar och helger.

Jag har funderat på en övning vi hade i skolan under förra Campustillfället som... inte stärkte mej så som den var tänkt.
Vi fick sträcka ut en arm och försöka hålla den uppe medan en klasskompis försökte ta ner den.
Tre gånger.
Första gången skulle vi tänka på oss själva ur en offerroll. "Ja, jag är inte särskilt stark och jag har inte så mycket resurser men jag ska försöka så gott jag kan, göra mitt bästa så långt det nu räcker" typ.
Andra gången skulle vi vara "superwoman" som är stark och vet om det. "Ja, kom igen bara. Mej ruckar du inte så lätt."
Tredje gången skulle vi sträcka ut armen och tänka på det käraste vi har och att den/ det hängde på min styrka.

Jag fattar syftet. Det är tänkt att inställningen genererar styrka. Tron på vad vi kan och hur viktigt det är för oss.
Men kanske har jag lite av den där "offermentaliteten."
Nej, jag går inte runt och tycker synd om mej själv och ältar en massa oförrätter eller tråkigheter som hänt. Inte mer än andra i alla fall. Jag skulle nog beskriva den delen av mej mer som reflekterande än självömkande i så fall.
Men...
Någonstans får jag alltid och i alla nya situationer kämpa med att jag duger.
Kämpa med tvivlet. Oroa mej. Noja. Kalla det vad ni vill.
Jag ser på mina kursare och tänker att de är så mycket smartare, så mycket friare, så mindre... trasiga.
De utstrålar glädje och självförtroende där jag bara känner mej ängslig.
Och jag blir så ARG på mej själv för att det är så. För att jag aldrig bara kan bli den där kaxiga superwoman som tror så mycket om sej själv.
Det ÄR inte så lätt att man bara bestämmer sej.

Nu kryper kanske den där offerrollen fram men jag tänker att det är självklart att många av dessa unga kvinnor som är mina klasskamrater (eller andra aktörer i andra sammanhang) har en annan självkänsla och tilltro till sej själv än den jag har. Jag har ändå varit med om en hel del stukande saker i mitt liv.
Utan att älta, bara som ett konstaterande... en mamma som inte förmådde älska, en pappa som inte brydde sej och försvann, att placeras på ungdomshem långt hemifrån som barn, sexuella övergrepp, missbruk mm mm.
Självklart blir man en annan människa om man växer upp i ett hem med kärlek och trygghet.
Självklart gör det skillnad.

Självförtroende, liksom kunskap, kärlek och allt annat ligger i olika lager och på olika nivåer i en människa.
Det finns absolut lager inom mej som tror på att detta är mitt kall, jag kommer bli svinbra inom detta yrke om jag bara får rätt stöttning medan jag växer. Jag tror att jag har kvaliteter som gör mej mer än väl lämpad, som gör mej fantastisk inom yrket.
Men det är blandat med tvivel och osäkerhet.
Och som så ofta förr är jag så himla trött på att vara mej ibland.

Puss/ Asta