Jag är redo

Inlägget är publicerat i min vanliga blogg oxå.

Sista passet på Förlossningspraktiken är gjord. Sista praktikdagen någonsin.
Bilden ovan är första bladet i boken där jag skrivit ner samtliga mina 59 förlossningar. Det skrevs inför praktikens första omgång. Och jag var verkligen som det står... livrädd. Tänk om jag inte blir godkänd?!?!
Livrädd och sen kom jag att trivas så himla bra! Älska miljön och uppgifterna där. Längta tillbaka på lediga dagar. Känna mej som en i gänget. Lära känna människor som lätt kunnat bli mina vänner om tid å plats varit annorlunda.
Det var med tårar i ögonen och väldigt dubbla känslor jag gick där ifrån efter att idag haft en av mina finaste förlossningar.

Förlossningen på SÄS är en så himla trevlig avdelning.
Och jag har haft de bästa handledarna, båda omgångarna.
Jag har verkligen känt mej trygg, omhändertagen, sedd, uppskattad och de har delat med sej av all sin vidunderliga kunskap med engagemang och glädje.
Jag kommer att sakna dem mycket, mycket, mycket.
Samtidigt har jag känt sista veckorna att saker å ting fallit på plats.
Och sista dagarna att jag är lite mätt. Lite less på pendlandet, sova i jourrum, ha livet nedpackat i en väska, vara borta så mycket.
Redo helt enkelt. Så redo en nybakad barnmorska utan erfarenhet nu kan bli och vara. Beredd och sugen på att ta nästa (darriga) steg.
De nya barnmorskestudenterna började denna vecka. De har samma förväntansfulla, skraja, "vill passa in" uttryck i ansiktet som jag hade och jag kan inte fatta att det är så nyss jag var dom. Som dom.
Det var dags för mej att gå.

Jag hade som sagt en av de finare förlossningar jag haft idag. Handledaren kom in på rummet sista värken. Gick så snart barnet kommit ut. Inte en bristning. Supernöjt par.
Och sen hade jag slutbedömning och min handledare hade skrivit ett så fint omdöme att tårarna kom. Kom på oss båda.

Och tänk att jag blev godkänd! Mycket väl godkänd till å med.

Puss/ Asta

Släng mej till vargarna bara...

I kväll har jag gjort det!
Jag har skickat in den där jäkla uppsatsen.
Den har käkat SÅ mycket energi av mej sista tiden och kommer så fortsätta göra tills den är opponerad, godkänd och klar. Men lite smågrus har i alla fall trillat av axlarna i kväll.
I ren eufori beställde jag ett läderarmband jag suktat efter länge från Rock by Sweden med just denna text som det är på bilden.
Throw med to the wolf and I will return leading the pack är ett ledord för mej, kan komma att bli en tatuering. Den står för att jag kan tvivla och bryta ihop men jag är en jävel på att samla ihop mej, komma tillbaka och finna allierade.

Uppsatsen ja (obehagligt hur lätt jag halkar in på shopping, tycker ni inte.)
Jag känner fortfarande att jag inte lagt ner tillnärmelsevis så mycket jobb på den som mina kursare och att den därmed är ungefär såpass mycket sämre med.
Jag tror på intet vis att jag är nåt jäkla geni på att skriva uppsats.
Det oroar lite. Samtidigt har jag inte kunnat förmått mej till mer och jag hoppas att den är bra nog. Den behöver inte beundras, publiceras, vinna priser. Bara gå igenom med ett litet godkänt.

Mina sömnproblem har kommit tillbaka så jävla hårt.
Jag somnar framåt morgontimmarna och jag har missat två spridda dagpass på förlossningen eftersom jag ännu inte somnat när jag ska kliva upp.
Jag tror att det är alla "upp till bevis deadline" jag har framför mej den närmaste månaden nu. För om en månad, om allt går vägen så är jag inte längre student!
Den 9:e och 10:e har vi opponent och respondentskap (vet ännu inte vilken dag jag får) och den 13:e januari har vi avslutning.

Sen ska jag alltså vara... ta daaa... barnmorska.

Puss/ Asta

Femtio!!! ( Eller till och med femtiotre.)

Japp! Det är en av de större milstolparna i varje barnmorskestudents liv, detta att få sina femtio förlossningar och nu är det gjort.
Firat med pompa å ståt, först tillsammans med nuvarande handledare och skumpa i jourrummet och därefter på lokal med min första handledare (och goda vän.) Och om vi ska vara petiga med ett glas bättre rödvin i kväll.

Sen jag skrev sist "Jag tror jag kan det" har jag krisat rejält och rest mej igen.
Ännu en gång.
Men som min handledare sa idag "Jag tror minsann du har flow nu Asta, du börjar skaffa dej lite självförtroende" och så känns det verkligen. Bräckligt som satan men ändå... lite självförtroende.
Jag har varit iväg sedan i måndags och jobbat, var jättetrött och längtade hem tidigare idag, men nu efter att ha tankat lite kärlek med nära å kära längtar jag tillbaka. Vill på det igen!

Jag har haft så fina förlossningar det sista, några har jag behövt lite stöttning kring. Typ "tänk på hjärtljuden nu Asta" eller " Hon krystar bara i bröstkorgen, gör lite levatorpress" och några har jag skött helt självständigt. På mina fem sista har jag inte haft någon grad två bristning... och bristningar GER mej dåligt samvete även om grad II inte är nån fara och även om handledaren säger att jag inte kunde påverka det. Varje förlossning där jag konstaterar att inget behöver sys är en seger.

Men det finns saker jag aldrig har gjort! Alltså vardagliga saker.
Som pudendusblockad. Eller att klippa. Eller att infiltrera inför ett klipp.
Och jag är osäker på mina bedömningar av suturer och lägen minst hälften av gångerna. Och jag har svårt att hantera arga taggiga mammor. Och...
Äsch, det är massor jag är kass på och som jag börjar inse att jag inte kommer att kunna som färdig men det får väl va så då? Det verkar vara likadant för mina klasskamrater.

En å en halv vecka kvar på praktiken. 50 förlossningar gjorda.
Check.
I helgen väntar uppsatsskrivande. Den ska bli klar i helgen.
Gud hjälpe mej.

Puss/ Asta

Jag viskar...

Jag vågar knappt säga det högt ens inför mej själv... å så skriver jag det på en blogg (som visserligen inte följs av så jätte många men ändå...) men... jag tror jag kan det. Jag tror jag kan det!
Innan har jag mestadels förlöst av en slump, lite som en vilsen pappa som tar emot barnet på toalettgolvet. Ibland (oftast) med min handledares instruktioner, några gånger utan, men NU... nu... tror jag att jag förstår.
Jag tror att jag förstår hur man förlöser ett barn! Jag har känt det de senaste tre-fyra förlossningarna att jag VET hur jag ska göra, hur jag ska sänka barnet, ändra handen, föra kroppen. Trögfattat må hända att det tog över 40 förlossningar men...

Det kommer att komma bakslag och för att bli erfaren barnmorska tar det 5-10 år men känslan av kontroll och av aha är underbar. Underbar!
Jag har 43 godkända förlossningar idag. Sju stycken återstår. Ju fler desto bättre, men om sju förlossningar har jag gjort mina 50 obligatoriska och minsann, börjar det snart inte bli dags att inhandla skumpan?!

Idag är jag stark!
Just idag, med 4 lediga dagar hemma framför mej, tror jag att det kommer att gå! Jag skrev om det här om dagen på instagram, om hur lycklig jag är över mitt yrkesval, och fick till svar av en manlig vän på 56 år "Tänk hur många muttor du kommer att få se!" Ursäkta mej, men jag blir både förbannad och less.
Det är en kommentar en tolvåring skulle kunna fälla. En omogen tolvåring.
En man på nästan sextio?! Nä, det är faktiskt inte roligt någonstans.
Jag vill inte bli hånad eller förminskad i att jag tycker detta är det vackraste yrket på jorden och att jag är lycklig över att jag sträcker mej efter min dröm.
Och jag vägrar flina över något jag bara finner patetiskt och inte ett skit roligt bara för att en man säger det.

Sju veckor kvar. Så mycket att lära...

Puss/ Asta

Allt faller

Tungt att skriva, tungt att erkänna, men jag har lovat mej själv att dokumentera alla känslor på den här resan.
Jag har gjort två pass på förlossningen med en av mina två nya handledare.
Två relativt darriga pass där det mesta av det jag kunnat innan kändes bortblåst.
Det är okej, det får jag nog räkna med. Det är sex månader sedan jag var där sist och det tar tid att bli varm i kläderna. Första intrycket av handledaren var  jättebra.

Ändå mår jag skit. Jag har en väldigt hög och närmast konstant känsla av ångest.
Jag är förbannad på min personlighet och förbannad på mina antidepressiva för att det liksom aldrig blir bättre!!! Eller jo, det har det blivit men just nu, i stormens öga känns det inte så.
Det är så FÖRBANNAT kort tid kvar till vi ska vara färdiga och det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan.
Självklart. Det tar minst 5-10 år att bli en erfaren barnmorska.
Men det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan som jag faktiskt borde kunna. Som jag känner att detta borde varit självklart vid det här laget.
Att vid en vaginal undersökning kunna känna barnets suturer och fontaneller och på så vis räkna ut hur den ligger och vart den är i sina rotationer, hur den kommer sluta som färdig rotererad.
Jag har ännu inte lyckats känna spinea, vilket är ett utskott i bäckenet som man behöver känna för att säga på vilken station barnet står, dvs hur långt ner i bäckenet som barnet har trängt.
Jag har till å med glömt anatomin, skallbenens namn, bäckenets delars namn, olika diameter som finns på huvudet.
Jag MÅSTE ju kunna detta nu känner jag.

Och D-uppsatsen. Skulle suttit med den igår och idag. Har inte gjort nånting.
Jag känner mej så nervös och ångestfylld att jag klarar inte av att samla tankarna och fokusera på allt det här. Det känns så meningslöst när jag egentligen borde fräscha upp det som jag faktiskt skall jobba med.
Naglarna har jag bitit ner. Jag längtar konstant efter att bli full. 5:2 eller måttlighet överhuvudtaget har jag kastat i sjön och jag stoppar i mej godis som aldrig förr. Här om dagen åt jag en påse chips och två dajm till middag i bilen hem från Borås.
Det känns som att allt faller...

Puss/ Asta

Känslor all over the place

Inlägget är även publicerade på min vanliga blogg. 

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta

Vad ska jag göra med dej?

Oj!
Det slog mej att även den här bloggen går mot sitt slut.
När den skapades strax innan jag påbörjade min väg till barnmorska var det just för att skildra vägen dit. Intryck å tankar, hopp å förtvivlan, vinster å bakslag. Nu närmar vi oss hamn. Spejar jag riktigt noga kan jag faktiskt se land...
Detta är det 47:e inlägget. Jag kunde definitivt varit mer flitig i att skildra stegen men har åtminstone hållit i den hela vägen.
Jag funderar på att trycka den i bokform. Att ha den sparad och kunna bläddra i den när utbildningen känns avlägsen och de darrande stegen blivit lite mer stadiga.

Jag har inte gjort någon reklam för denna blogg, utan den har varit lite av mitt eget projekt. En å annan läsare har hittat hit, några har kommenterat, inte många men några stycken, och det har verkligen varit fantastiskt att känna att det inte ekar helt tomt här inne.
Jag hoppas att ni som läst haft någon nytta/ glädje av mina inlägg.
Kanske drömmer ni precis som kvinnan som kommenterade senast oxå om att bli barnmorska, kanske har ni kunnat bli inspirerad kring att det aldrig är för sent att sträcka sej efter en dröm. Det, ihop med min egen dokumentation av utbildningen, har varit mitt syfte.

Nu funderar jag på att ha bloggen kvar. Kanske nåt år till i alla fall.
Jag är inställd på att första tiden som nyfärdig barnmorska kommer att vara minst lika mycket Berg o dalbana som utbildningen.
Vad säger ni? Finns det något önskemål från ert håll att hänga med en stund till?
Jag tänker att det för egen del kan vara roligt att även ha denna tid på pränt om tio år. Jag har även en dotter med sikte på att läsa till barnmorska inom några år som kan ha glädje av att ta del av det.

Jag får fundera.

Puss/ Asta