Det var inte så här det skulle bli

Den stora dagen har varit. Avslutningen. Examensdagen.
Jag har haft ölfrukost (så som sej bör inom arbetarklassen), ätit finlunch, deltagit i ceremonin, fått tratt hängd kring halsen och broschen av självaste kursansvarig lärare, jag har tagit farväl av lärare och klasskamrater.
Och nu känner jag mej tom.

Där å då var jag stolt. Jag har till å med fått flera kommentarer kring det från olika håll. Att jag såg så stolt ut.
Ja, jag var stolt. Stolt över att få träda in i detta fantastiska yrke, stolt över att få presentera mina handledare för min familj, stolt över att få visa mina handledare min familj... mina vackra barnbarn.
Jag har längtat så länge. Drömt om denna dagen. 
Det är min livsdröm. Den största jag haft näst att få barn.

Men när mina klasskamrater jublar att de nu är barnmorskor, när lärarna säger "kära kollegor" så är inte jag där.
Den där jäkla uppsatsen är emellan och ikväll har modet sjunkit igen och jag känner ingen tilltro till att jag ska klara av den.
Alla säger "Klart du gör" och kanske tror de att jag spelar svår eller så, men jag tvivlar på riktigt. Jag har slitit med den där uppsatsen i över ett år, jag HAR verkligen försökt och ändå räckte jag inte. Varför skulle några extra dagar göra skillnad? Varför skulle den plötsligt bli bra nu?

Kanske är det förloraren i mej som talar nu men jag har två... nej tre saftiga klagomål att framföra till skolan.
1. Vi borde fått mer avsatt tid till uppsatsen och inte behövt skriva den parallellt med praktikerna.
2. Opponent och respondentseminariet borde legat tidigare. Den här dagen skulle alla ha fått känna att allt är klart. Att vi faktiskt ÄR barnmorskor.
3. Min handledare. Alltså, hon är en fantastiskt rar person. Hon har stöttat mej massor nu efteråt, långt mer än hon hade behövt. Hon är kanske den lärare som jag tyckt mest om på ett rent privat plan... men...
Förra året, när klassen över oss, hade sitt seminarium så fick min handledares studenter mest kritik. En rejäl omfattande sågning, ungefär som jag fick nu.
Jag hörde då med kursansvarig lärare (som även är min examinator) om hur det kunde bli så. Med 20 handledartimmar så borde rimligtvis uppsatsen vara tillräckligt bra. Småfel absolut... men i det stora hela, till form och formalia.
Min lärare höll med om det men menade att det kunde vara studentens fel med som inte utnyttjade sina handledartimmar eller som ignorerade handledarens råd.
Jag har utnyttjat mina timmar. Jag har ändrat det jag blivit tillsagd.
Jag känner... att det är skolans fel. Hur fin min handledare än är så är det väl tveksamt om hon håller måttet då?

Idag fick jag en kram av min examinator och så viskade hon. "Var noga med vad du skriver så du inte fastnar i plagiatkontrollen."
Jag blev helt kall. Hon är en sån människa som kan tusentals artiklar och böcker i huvudet, som kan droppa namn om varenda forskare som finns.
Jag har över 30 sidor text. Jag har absolut noll koll på om den fakta jag hämtat från litteratur och artiklar är tillräckligt omformulerad.

Jag känner oro, stress och sorg. Jag har svårt att möta folks glädje och gratulationer. Jag känner mej fake och otillräcklig.

Det var inte så här det skulle bli.

Puss/ Asta

Råd till nya och blivande barnmorskestudenter

Inlägget publiceras även på min vanliga blogg. 

Tre veckor sedan jag skrev.  Tre veckor sedan praktiken tog slut och nu har jag även det fruktade opponent och respondentskapet bakom mej. Det var i tisdags för min del.
Jag har känt mej jättestressad och nervös över det, mycket för att jag är den enda som skrivit själv, men väl där å då kände jag mej faktiskt helt lugn. Jag har inga problem med att prata inför folk, det jag var nervös för var att bli sågad av examinatorn och att få frågor jag inte kunde svara på av henne.
... Och vet ni, det var den. Skit alltså. Men det fattade jag inte där å då.
Jag kunde svara på opponentens frågor och examinatorn sa inte så himla mycket. Det var först när jag dagen efter satte mej in i vad hon skrivit på min uppsats och insåg att den var katastrof!

Jag vart helt knäckt!
Jag som på senare år haft svårt för att gråta till å med när jag är riktigt ledsen grät som ett barn. Kände mej helt uppgiven. Helt förstörd.
Jag ville inte gå på examen (som är imorgon) och jag ville nästan kasta in handduken och bara skita i det här. Glömma bort det där med barnmorskeri.
Alltså ALLA får kritik och backning på sin uppsats men kritiken jag fick var massiv. Examinatorn tyckte på hundra olika ställen att texten inte svarade mot syftet och det är typ den allvarligaste kritik man kan få.
Det är skillnad på kritik och kritik.
Jag var ganska oförberedd. Jag trodde i min enfald att om man haft mycket kontakt med sin handledare, gjort som hon sagt och hon släppt igenom uppsatsen så skulle den vara... okej i alla fall.

Om jag ska ge er nya barnmorskestudenter och ni som står i begrepp att läsa specialistutbildningen ett gott råd så är det att häng med, engagera er och plugga på under de tråkiga kurserna av metodövningar. Tänk "d-uppsats" för varje skituppgift ni ska skriva och se till att från början göra det korrekt.
Lär er referenssystemet utan och innan så ni kan det i sömnen.
Det kommer att göra er magisteruppsats så mycket enklare!
Så gjorde nämligen inte jag.
Jag flöt med enligt minsta motståndets lag. Jag tänkte "sen" och "det ordnar sej", jag förlitade mej på att jag är bra på att uttrycka mej i skrift. För det ÄR jag. Det märks kanske inte så himla väl i bloggar men jag är en rätt så duktig skribent, har jag någon konstnärlig ådra så är det just text.
Men att skriva D-uppsats handlar om så mycket mer, så mycket regler och formalia. Så lär er. Se till att lära er korrekt från början hur jävla trist det än är.
Det hjälper ju lixom föga att det gått bra på praktikerna och att jag fått goda, eller till å med mycket goda, omdömen där. Utan den där förbannade uppsatsen kan jag inte jobba som barnmorska, får inte min legitimation.

Jag grät som ett barn i onsdags. Jag bröt ihop fullständigt.
Sen har jag rest sej. Mycket tack vare pepp å stöd från en kursare och från min handledare. Jag har suttit åtminstone 10 timmar med uppsatsen sedan dess, jag tänker göra 10 timmar till i helgen. Sen hoppas jag den duger.
Och jag tänker gå på min examen. Och fira med min familj å mina närmaste vänner på lördag.
Jag tänker bli barnmorska i alla fall!

Puss/ Asta

Jag är redo

Inlägget är publicerat i min vanliga blogg oxå.

Sista passet på Förlossningspraktiken är gjord. Sista praktikdagen någonsin.
Bilden ovan är första bladet i boken där jag skrivit ner samtliga mina 59 förlossningar. Det skrevs inför praktikens första omgång. Och jag var verkligen som det står... livrädd. Tänk om jag inte blir godkänd?!?!
Livrädd och sen kom jag att trivas så himla bra! Älska miljön och uppgifterna där. Längta tillbaka på lediga dagar. Känna mej som en i gänget. Lära känna människor som lätt kunnat bli mina vänner om tid å plats varit annorlunda.
Det var med tårar i ögonen och väldigt dubbla känslor jag gick där ifrån efter att idag haft en av mina finaste förlossningar.

Förlossningen på SÄS är en så himla trevlig avdelning.
Och jag har haft de bästa handledarna, båda omgångarna.
Jag har verkligen känt mej trygg, omhändertagen, sedd, uppskattad och de har delat med sej av all sin vidunderliga kunskap med engagemang och glädje.
Jag kommer att sakna dem mycket, mycket, mycket.
Samtidigt har jag känt sista veckorna att saker å ting fallit på plats.
Och sista dagarna att jag är lite mätt. Lite less på pendlandet, sova i jourrum, ha livet nedpackat i en väska, vara borta så mycket.
Redo helt enkelt. Så redo en nybakad barnmorska utan erfarenhet nu kan bli och vara. Beredd och sugen på att ta nästa (darriga) steg.
De nya barnmorskestudenterna började denna vecka. De har samma förväntansfulla, skraja, "vill passa in" uttryck i ansiktet som jag hade och jag kan inte fatta att det är så nyss jag var dom. Som dom.
Det var dags för mej att gå.

Jag hade som sagt en av de finare förlossningar jag haft idag. Handledaren kom in på rummet sista värken. Gick så snart barnet kommit ut. Inte en bristning. Supernöjt par.
Och sen hade jag slutbedömning och min handledare hade skrivit ett så fint omdöme att tårarna kom. Kom på oss båda.

Och tänk att jag blev godkänd! Mycket väl godkänd till å med.

Puss/ Asta

Släng mej till vargarna bara...

I kväll har jag gjort det!
Jag har skickat in den där jäkla uppsatsen.
Den har käkat SÅ mycket energi av mej sista tiden och kommer så fortsätta göra tills den är opponerad, godkänd och klar. Men lite smågrus har i alla fall trillat av axlarna i kväll.
I ren eufori beställde jag ett läderarmband jag suktat efter länge från Rock by Sweden med just denna text som det är på bilden.
Throw med to the wolf and I will return leading the pack är ett ledord för mej, kan komma att bli en tatuering. Den står för att jag kan tvivla och bryta ihop men jag är en jävel på att samla ihop mej, komma tillbaka och finna allierade.

Uppsatsen ja (obehagligt hur lätt jag halkar in på shopping, tycker ni inte.)
Jag känner fortfarande att jag inte lagt ner tillnärmelsevis så mycket jobb på den som mina kursare och att den därmed är ungefär såpass mycket sämre med.
Jag tror på intet vis att jag är nåt jäkla geni på att skriva uppsats.
Det oroar lite. Samtidigt har jag inte kunnat förmått mej till mer och jag hoppas att den är bra nog. Den behöver inte beundras, publiceras, vinna priser. Bara gå igenom med ett litet godkänt.

Mina sömnproblem har kommit tillbaka så jävla hårt.
Jag somnar framåt morgontimmarna och jag har missat två spridda dagpass på förlossningen eftersom jag ännu inte somnat när jag ska kliva upp.
Jag tror att det är alla "upp till bevis deadline" jag har framför mej den närmaste månaden nu. För om en månad, om allt går vägen så är jag inte längre student!
Den 9:e och 10:e har vi opponent och respondentskap (vet ännu inte vilken dag jag får) och den 13:e januari har vi avslutning.

Sen ska jag alltså vara... ta daaa... barnmorska.

Puss/ Asta

Femtio!!! ( Eller till och med femtiotre.)

Japp! Det är en av de större milstolparna i varje barnmorskestudents liv, detta att få sina femtio förlossningar och nu är det gjort.
Firat med pompa å ståt, först tillsammans med nuvarande handledare och skumpa i jourrummet och därefter på lokal med min första handledare (och goda vän.) Och om vi ska vara petiga med ett glas bättre rödvin i kväll.

Sen jag skrev sist "Jag tror jag kan det" har jag krisat rejält och rest mej igen.
Ännu en gång.
Men som min handledare sa idag "Jag tror minsann du har flow nu Asta, du börjar skaffa dej lite självförtroende" och så känns det verkligen. Bräckligt som satan men ändå... lite självförtroende.
Jag har varit iväg sedan i måndags och jobbat, var jättetrött och längtade hem tidigare idag, men nu efter att ha tankat lite kärlek med nära å kära längtar jag tillbaka. Vill på det igen!

Jag har haft så fina förlossningar det sista, några har jag behövt lite stöttning kring. Typ "tänk på hjärtljuden nu Asta" eller " Hon krystar bara i bröstkorgen, gör lite levatorpress" och några har jag skött helt självständigt. På mina fem sista har jag inte haft någon grad två bristning... och bristningar GER mej dåligt samvete även om grad II inte är nån fara och även om handledaren säger att jag inte kunde påverka det. Varje förlossning där jag konstaterar att inget behöver sys är en seger.

Men det finns saker jag aldrig har gjort! Alltså vardagliga saker.
Som pudendusblockad. Eller att klippa. Eller att infiltrera inför ett klipp.
Och jag är osäker på mina bedömningar av suturer och lägen minst hälften av gångerna. Och jag har svårt att hantera arga taggiga mammor. Och...
Äsch, det är massor jag är kass på och som jag börjar inse att jag inte kommer att kunna som färdig men det får väl va så då? Det verkar vara likadant för mina klasskamrater.

En å en halv vecka kvar på praktiken. 50 förlossningar gjorda.
Check.
I helgen väntar uppsatsskrivande. Den ska bli klar i helgen.
Gud hjälpe mej.

Puss/ Asta

Jag viskar...

Jag vågar knappt säga det högt ens inför mej själv... å så skriver jag det på en blogg (som visserligen inte följs av så jätte många men ändå...) men... jag tror jag kan det. Jag tror jag kan det!
Innan har jag mestadels förlöst av en slump, lite som en vilsen pappa som tar emot barnet på toalettgolvet. Ibland (oftast) med min handledares instruktioner, några gånger utan, men NU... nu... tror jag att jag förstår.
Jag tror att jag förstår hur man förlöser ett barn! Jag har känt det de senaste tre-fyra förlossningarna att jag VET hur jag ska göra, hur jag ska sänka barnet, ändra handen, föra kroppen. Trögfattat må hända att det tog över 40 förlossningar men...

Det kommer att komma bakslag och för att bli erfaren barnmorska tar det 5-10 år men känslan av kontroll och av aha är underbar. Underbar!
Jag har 43 godkända förlossningar idag. Sju stycken återstår. Ju fler desto bättre, men om sju förlossningar har jag gjort mina 50 obligatoriska och minsann, börjar det snart inte bli dags att inhandla skumpan?!

Idag är jag stark!
Just idag, med 4 lediga dagar hemma framför mej, tror jag att det kommer att gå! Jag skrev om det här om dagen på instagram, om hur lycklig jag är över mitt yrkesval, och fick till svar av en manlig vän på 56 år "Tänk hur många muttor du kommer att få se!" Ursäkta mej, men jag blir både förbannad och less.
Det är en kommentar en tolvåring skulle kunna fälla. En omogen tolvåring.
En man på nästan sextio?! Nä, det är faktiskt inte roligt någonstans.
Jag vill inte bli hånad eller förminskad i att jag tycker detta är det vackraste yrket på jorden och att jag är lycklig över att jag sträcker mej efter min dröm.
Och jag vägrar flina över något jag bara finner patetiskt och inte ett skit roligt bara för att en man säger det.

Sju veckor kvar. Så mycket att lära...

Puss/ Asta

Allt faller

Tungt att skriva, tungt att erkänna, men jag har lovat mej själv att dokumentera alla känslor på den här resan.
Jag har gjort två pass på förlossningen med en av mina två nya handledare.
Två relativt darriga pass där det mesta av det jag kunnat innan kändes bortblåst.
Det är okej, det får jag nog räkna med. Det är sex månader sedan jag var där sist och det tar tid att bli varm i kläderna. Första intrycket av handledaren var  jättebra.

Ändå mår jag skit. Jag har en väldigt hög och närmast konstant känsla av ångest.
Jag är förbannad på min personlighet och förbannad på mina antidepressiva för att det liksom aldrig blir bättre!!! Eller jo, det har det blivit men just nu, i stormens öga känns det inte så.
Det är så FÖRBANNAT kort tid kvar till vi ska vara färdiga och det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan.
Självklart. Det tar minst 5-10 år att bli en erfaren barnmorska.
Men det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan som jag faktiskt borde kunna. Som jag känner att detta borde varit självklart vid det här laget.
Att vid en vaginal undersökning kunna känna barnets suturer och fontaneller och på så vis räkna ut hur den ligger och vart den är i sina rotationer, hur den kommer sluta som färdig rotererad.
Jag har ännu inte lyckats känna spinea, vilket är ett utskott i bäckenet som man behöver känna för att säga på vilken station barnet står, dvs hur långt ner i bäckenet som barnet har trängt.
Jag har till å med glömt anatomin, skallbenens namn, bäckenets delars namn, olika diameter som finns på huvudet.
Jag MÅSTE ju kunna detta nu känner jag.

Och D-uppsatsen. Skulle suttit med den igår och idag. Har inte gjort nånting.
Jag känner mej så nervös och ångestfylld att jag klarar inte av att samla tankarna och fokusera på allt det här. Det känns så meningslöst när jag egentligen borde fräscha upp det som jag faktiskt skall jobba med.
Naglarna har jag bitit ner. Jag längtar konstant efter att bli full. 5:2 eller måttlighet överhuvudtaget har jag kastat i sjön och jag stoppar i mej godis som aldrig förr. Här om dagen åt jag en påse chips och två dajm till middag i bilen hem från Borås.
Det känns som att allt faller...

Puss/ Asta