Femtio!!! ( Eller till och med femtiotre.)

Japp! Det är en av de större milstolparna i varje barnmorskestudents liv, detta att få sina femtio förlossningar och nu är det gjort.
Firat med pompa å ståt, först tillsammans med nuvarande handledare och skumpa i jourrummet och därefter på lokal med min första handledare (och goda vän.) Och om vi ska vara petiga med ett glas bättre rödvin i kväll.

Sen jag skrev sist "Jag tror jag kan det" har jag krisat rejält och rest mej igen.
Ännu en gång.
Men som min handledare sa idag "Jag tror minsann du har flow nu Asta, du börjar skaffa dej lite självförtroende" och så känns det verkligen. Bräckligt som satan men ändå... lite självförtroende.
Jag har varit iväg sedan i måndags och jobbat, var jättetrött och längtade hem tidigare idag, men nu efter att ha tankat lite kärlek med nära å kära längtar jag tillbaka. Vill på det igen!

Jag har haft så fina förlossningar det sista, några har jag behövt lite stöttning kring. Typ "tänk på hjärtljuden nu Asta" eller " Hon krystar bara i bröstkorgen, gör lite levatorpress" och några har jag skött helt självständigt. På mina fem sista har jag inte haft någon grad två bristning... och bristningar GER mej dåligt samvete även om grad II inte är nån fara och även om handledaren säger att jag inte kunde påverka det. Varje förlossning där jag konstaterar att inget behöver sys är en seger.

Men det finns saker jag aldrig har gjort! Alltså vardagliga saker.
Som pudendusblockad. Eller att klippa. Eller att infiltrera inför ett klipp.
Och jag är osäker på mina bedömningar av suturer och lägen minst hälften av gångerna. Och jag har svårt att hantera arga taggiga mammor. Och...
Äsch, det är massor jag är kass på och som jag börjar inse att jag inte kommer att kunna som färdig men det får väl va så då? Det verkar vara likadant för mina klasskamrater.

En å en halv vecka kvar på praktiken. 50 förlossningar gjorda.
Check.
I helgen väntar uppsatsskrivande. Den ska bli klar i helgen.
Gud hjälpe mej.

Puss/ Asta

Jag viskar...

Jag vågar knappt säga det högt ens inför mej själv... å så skriver jag det på en blogg (som visserligen inte följs av så jätte många men ändå...) men... jag tror jag kan det. Jag tror jag kan det!
Innan har jag mestadels förlöst av en slump, lite som en vilsen pappa som tar emot barnet på toalettgolvet. Ibland (oftast) med min handledares instruktioner, några gånger utan, men NU... nu... tror jag att jag förstår.
Jag tror att jag förstår hur man förlöser ett barn! Jag har känt det de senaste tre-fyra förlossningarna att jag VET hur jag ska göra, hur jag ska sänka barnet, ändra handen, föra kroppen. Trögfattat må hända att det tog över 40 förlossningar men...

Det kommer att komma bakslag och för att bli erfaren barnmorska tar det 5-10 år men känslan av kontroll och av aha är underbar. Underbar!
Jag har 43 godkända förlossningar idag. Sju stycken återstår. Ju fler desto bättre, men om sju förlossningar har jag gjort mina 50 obligatoriska och minsann, börjar det snart inte bli dags att inhandla skumpan?!

Idag är jag stark!
Just idag, med 4 lediga dagar hemma framför mej, tror jag att det kommer att gå! Jag skrev om det här om dagen på instagram, om hur lycklig jag är över mitt yrkesval, och fick till svar av en manlig vän på 56 år "Tänk hur många muttor du kommer att få se!" Ursäkta mej, men jag blir både förbannad och less.
Det är en kommentar en tolvåring skulle kunna fälla. En omogen tolvåring.
En man på nästan sextio?! Nä, det är faktiskt inte roligt någonstans.
Jag vill inte bli hånad eller förminskad i att jag tycker detta är det vackraste yrket på jorden och att jag är lycklig över att jag sträcker mej efter min dröm.
Och jag vägrar flina över något jag bara finner patetiskt och inte ett skit roligt bara för att en man säger det.

Sju veckor kvar. Så mycket att lära...

Puss/ Asta

Allt faller

Tungt att skriva, tungt att erkänna, men jag har lovat mej själv att dokumentera alla känslor på den här resan.
Jag har gjort två pass på förlossningen med en av mina två nya handledare.
Två relativt darriga pass där det mesta av det jag kunnat innan kändes bortblåst.
Det är okej, det får jag nog räkna med. Det är sex månader sedan jag var där sist och det tar tid att bli varm i kläderna. Första intrycket av handledaren var  jättebra.

Ändå mår jag skit. Jag har en väldigt hög och närmast konstant känsla av ångest.
Jag är förbannad på min personlighet och förbannad på mina antidepressiva för att det liksom aldrig blir bättre!!! Eller jo, det har det blivit men just nu, i stormens öga känns det inte så.
Det är så FÖRBANNAT kort tid kvar till vi ska vara färdiga och det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan.
Självklart. Det tar minst 5-10 år att bli en erfaren barnmorska.
Men det är så FÖRBANNAT mycket som jag inte kan som jag faktiskt borde kunna. Som jag känner att detta borde varit självklart vid det här laget.
Att vid en vaginal undersökning kunna känna barnets suturer och fontaneller och på så vis räkna ut hur den ligger och vart den är i sina rotationer, hur den kommer sluta som färdig rotererad.
Jag har ännu inte lyckats känna spinea, vilket är ett utskott i bäckenet som man behöver känna för att säga på vilken station barnet står, dvs hur långt ner i bäckenet som barnet har trängt.
Jag har till å med glömt anatomin, skallbenens namn, bäckenets delars namn, olika diameter som finns på huvudet.
Jag MÅSTE ju kunna detta nu känner jag.

Och D-uppsatsen. Skulle suttit med den igår och idag. Har inte gjort nånting.
Jag känner mej så nervös och ångestfylld att jag klarar inte av att samla tankarna och fokusera på allt det här. Det känns så meningslöst när jag egentligen borde fräscha upp det som jag faktiskt skall jobba med.
Naglarna har jag bitit ner. Jag längtar konstant efter att bli full. 5:2 eller måttlighet överhuvudtaget har jag kastat i sjön och jag stoppar i mej godis som aldrig förr. Här om dagen åt jag en påse chips och två dajm till middag i bilen hem från Borås.
Det känns som att allt faller...

Puss/ Asta

Känslor all over the place

Inlägget är även publicerade på min vanliga blogg. 

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta

Vad ska jag göra med dej?

Oj!
Det slog mej att även den här bloggen går mot sitt slut.
När den skapades strax innan jag påbörjade min väg till barnmorska var det just för att skildra vägen dit. Intryck å tankar, hopp å förtvivlan, vinster å bakslag. Nu närmar vi oss hamn. Spejar jag riktigt noga kan jag faktiskt se land...
Detta är det 47:e inlägget. Jag kunde definitivt varit mer flitig i att skildra stegen men har åtminstone hållit i den hela vägen.
Jag funderar på att trycka den i bokform. Att ha den sparad och kunna bläddra i den när utbildningen känns avlägsen och de darrande stegen blivit lite mer stadiga.

Jag har inte gjort någon reklam för denna blogg, utan den har varit lite av mitt eget projekt. En å annan läsare har hittat hit, några har kommenterat, inte många men några stycken, och det har verkligen varit fantastiskt att känna att det inte ekar helt tomt här inne.
Jag hoppas att ni som läst haft någon nytta/ glädje av mina inlägg.
Kanske drömmer ni precis som kvinnan som kommenterade senast oxå om att bli barnmorska, kanske har ni kunnat bli inspirerad kring att det aldrig är för sent att sträcka sej efter en dröm. Det, ihop med min egen dokumentation av utbildningen, har varit mitt syfte.

Nu funderar jag på att ha bloggen kvar. Kanske nåt år till i alla fall.
Jag är inställd på att första tiden som nyfärdig barnmorska kommer att vara minst lika mycket Berg o dalbana som utbildningen.
Vad säger ni? Finns det något önskemål från ert håll att hänga med en stund till?
Jag tänker att det för egen del kan vara roligt att även ha denna tid på pränt om tio år. Jag har även en dotter med sikte på att läsa till barnmorska inom några år som kan ha glädje av att ta del av det.

Jag får fundera.

Puss/ Asta

Mår rätt kasst idag

Bild: Examensklänning? 

Idag är ingen bra dag. Idag är en sån dag jag förväntade mej innan utbildningen att jag skulle ha många av men som jag ändå varit relativt förskonad ifrån.
Mina klasskamrater skriver en massa peppiga, glada inlägg på facebook om hur många (få) dagar det är kvar medan förlossningspraktiken och D-uppsatsen som stundar för mej tornar upp sej och känns oöverstigliga en dag som denna.
Förlossningen som jag längtat tillbaka till sedan jag slutade föregående praktik där men som nu, med ökade krav på att klara det komplicerade och att ha flera patienter samtidigt, att slängas mellan treskift sedan jag slutat med mina sömntabletter och inte har den hjälpen, nya handledare... det känns som...
Ja, svårt. Klarar jag det? Har jag det i mej?

För att inte tala om hur det ska bli när man är klar.
Allting som kommer sen... vad folk än pratar om... jul, semester, resor, parmiddagar, konserter, flyttar delas blixtsnabbt in i mitt huvud. För att inte tala om patienter som jag möter i Mödravården. Delas upp,  i f.bm och e.bm.
Före jag är färdig barnmorska. Efter jag är färdig barnmorska.
Som före och efter Kristi födelse.
Om mindre än tre månader så skall jag kunna förlösa barn på egen hand under egen legitimation. Tanken svindlar. Okej om vi snackat om under tre år, men om mindre än tre månader. Det känns helt barockt.
Jag har ju en tjänst på KK Region Halland. Tänk om jag under förlossningspraktiken får mitt godkänt men känner att det inte är en miljö för mej, att jag inte är förlossningstypen, akutpersonligheten, att jag inte duger å inte fixar... och är uppbunden i tre jäkla år i och med mitt kontrakt?!

Allt blir värre när jag är trött. Och trött känner jag mej. Rätt slutkörd faktiskt.
Sover illa om nätterna. Somnar sent, vid två-tre på nätterna och så upp vid sex-sju. Är inte van vid mottagningstider och att jobba fem dagar i sträck.
Ångesten ökar av det hos mej. Självkänslan sviktar.

Så kan det oxå vara att vara student.

Puss/ Asta

Den ofrivilliga bloggaren

 

Inte skrivit på länge och inte så sugen heller. Ibland är det oinspirerande att skriva för sej själv... väldigt få läser och jag vet inte om nån gör det återkommande?
Men som sagt, bloggen är mest för mej och som en dokumentation av vägen från när jag darrande väntade på att påbörja denna resa till att jag nåt mitt mål.
Det är inte så himla långt kvar nu!!!
Här drar jag efter andan i skräckfylld förtjusning.
Tre veckors praktik återstår på Mödravården och därefter förlossning i sex veckor. 30 timmar prev rådgivning, har väl typ hälften och 50 förlossningar, har 32. Jag ska godkännas på mina slutpraktiker.  Två individuella uppgifter skall avklaras. D-uppsatsen... oj... ska bli klar och sen... sen jädrar i min låda är det klart.
Jag kör lite strutsmetoden, orkar inte riktigt tänka på det jag ska ro i land så istället så planerar jag för smycke till mej själv, vad jag ska ha för kläder på avslutningen, om jag ska sova på hotell när vi ska ha fest med klassisarna och kalas med familjen dagen där på.
Roligare å ofarligare tankar.
Funderar på ovanstående klänning förresten.

Sedan sist jag skrev har jag gjort två veckor på Gynmottagningen på SÄS.
En rätt värdelös praktik där det fanns för lite för mej att se och en hel del barnmorskor som var ointresserade av att ha mej med.
Hade två spännande dagar på operation och gick några förmiddagar med läkarna vilket oxå var givande. Det var mest som ett långt studiebesök och en vecka hade absolut räckt.
Och därefter har jag precis avslutat andra veckan av fem på mödravården.
Jag trivs bra även denna gång, bättre än första omgången. Jag "känner" dem som jobbar där, min handledare å jag har jobbat ihop oss och funkar fint ihop och jag är varmare i kläderna och inte lika osäker.
Det ÄR ett roligt jobb att vara på MVC. Kul att lära känna föräldrar och hyfsat omväxlande tycker jag ändå. Det är mycket en MVC barnmorska skall hålla i huvudet även om tempot är lugnare än på en förlossningsavdelning.
Blir lite tudelad nu när jag trivs så bra men har ju skrivit på för KK Halland i 3 år så den tiden blir det ändå förlossning. Jag hoppas att jag kommer tycka lika mycket om det även denna gången när kraven på oss ökar.
Denna förlossningspraktik skall jag klara att ha flera patienter samtidigt och även komplicerade fall. Märker på mina kursare som startat med denna praktik att det är tuffare denna gång.

Tills vi hörs igen...

Puss/ Asta