Första dagen

Första dagen.

Dagens plus:
+ Vaknade i tid
+ Lyckades köpa månadskort
+ Fann min kursare
+ Hon i sin tur hittade skolan å klassrummet. (Om så mitt liv hade hängt på det så skulle jag aldrig ha lyckats själv.)
+ Klassen kändes okej
+ Jag fick inte P-böter trots att jag parkerat på 3h parkering.
+ Nästa kurs kommer att kännas mer konkret.
+ Käkade utelunch

Dagens minus:
- Kände mej påfallande gammal, höll i trappräcket för jag får svindel i trappor, nåt även mormor hade.
- Kände mej gammal för jag har svårare för tekniken. Att navigera på hemsidan, finna informationen, söka artiklar. Inte ens fixa fram skolans app fixade jag. De yngre jag sneglade på fixade det medan de gick till hissen typ.
- Jag tycker som vanligt det är jobbigt med nya grupper jag inte känner.
- Kom på mej själv med att låta så där tafatt som mamma gör när hon är nervös.
- Jag kände ingen sån där ögonblicklig bondning med nån.
- Hela dagen kände jag mej förvirrad och lätt skräckslagen.
- Jag blir förbannad på mej själv att jag 46 år gammal är så jävla ivrig att passa in.

Nu inväntar vi dag två, hej å hå

Puss/ Asta

Dan före dan

Då så. Då var sista passet jobbat på BB för den här gången.
Sa hej då igår kväll och även om jag kommer att sakna både jobbet och en del av dem som arbetar där så var det med glädje.
Jag är ju på väg nu. Många år senare men nu är jag på väg, jag som mentalt för flera år sedan lagt ner och tänkt att barnmorskeriet bara blev drömmar. Nu händer det!
Jag har haft en jätte bra sommar på BB.
Trivs jätte bra (när nervositeten släppte), blivit välkomnad å inkluderad.
Och jag kommer alltid vara den här sommaren och det hastiga oväntade beslutet att vara på BB tacksam för annars hade jag bara fortsatt att harva på på medicinkliniken.

Jag inväntar min Fjällrävenväska. Den kommer först i slutet av nästa vecka.
Jag har lackat naglar och satt på mej mina ringar för typ första gången i sommar.
Mina studenthänder.
Jag har kontakt med en tjej som bor i Varberg å som ska gå i samma klass, Lovisa, och idag släppte högskolan så man kan se klasslistan.
Jag har spanat in en del av dem, dem med ovanliga namn på facebook och precis som jag misstänkte verkar jag klart äldst.
Tant Asta. Mormodern.

Första veckan blir intensiv.
8-16, måndag -tors. Vilket för mej innebär att jag kommer vara hemifrån mellan 06-18 ungefär.
Där efter ska jag inna umgås med Noah, ta ut min hund på en långrunda, gå igenom dagens anteckningar å lägga mej i tid.
Jag kommer bli trött av att sitta stilla å lyssna så mycket och av så många tidiga morgnar på raken men det kommer säkert vara kul med. Å sen är man igång.

Pirr pirr pirr.

Puss/ Asta

Reklamfri ångest, varse god.

 

Jag har bestämt mej för att sluta "göra reklam" för denna blogg på facebook.
De som hittar mej hittar mej ändå. Här jagar jag inte läsarsiffror. Jag är jätte glad om det finns någon annan än jag som läser men bloggen är först och främst min.
Min dokumentation av min väg mot att bli barnmorska och jag vill slippa göra mej till å låtsas, leva upp till något som jag inte känner osv.

Jag har två pass kvar på mitt sommarjobb på BB och nu smäller det snart.
Onsdag idag. På måndag kör skolan igång.
"Leva min dröm, det jag så länge längtat efter, väntat på. Det jag krigat för att få göra.
Det som var meningen ända från början."
Känner jag så?

Jo, det gör jag... också.
Det är så roligt å så spännande å jag längtar efter att få börja plugga. Ni vet, råplugga!
Jag försöker hålla fast i den känslan, för det ÄR min dröm, men samtidigt är jag ju som jag är.
Inte så himla tuff nä.
Jag känner mej så fruktansvärt nervös ikväll, nästan ångestfull och som så många gånger förr önskar jag att jag var lite coolare, lite mindre rädd för allting, lite mindre... jag.
Det är alltid så här. Har alltid varit.
Inför varje ny grej, varje ny utmaning.
Och jag lär mej aldrig att jag duger. Att jag kan lika väl som någon annan. Att det bara är att sitta lugn i båten.
Erfarenheten av vunna segrar och av att det gått bra förut borde ju lärt mej det, borde ha mattat ångesten lite men... nej. Det är samma sak, varje gång.

Vad är jag rädd för?
Det är en termin teori som väntar.
Är jag rädd för att inte klara studierna?
Inte fixa att åka tåg?
För att bli utanför i klassen?
För att vara överlägset äldst?
För ekonomin?
Nej, egentligen inte. Inte för nåt av det.
Jag kommer att fixa teorin, jag har sällskap första dan på tåget, jag går inte morskisutbildningen för att få kompisar, nån måste vara äldst med å pengar löser sej.
Nej, jag vet inte vad det är mer än att det alltid är så här.
Jag blir lika jäkla besviken på mej själv varje gång.

Nej här är det pepp pepp som gäller.
Mitt råd passar inte alla men jag hanterar bäst min oro genom att så långt som möjligt negligera den.
Intala mej och förstärka de positiva känslorna. Å jag är övertygad om att efter måndag och med första skoldagen gjord så kommer det att kännas lättare.

Puss/ Asta

Njuta av åkturen

Jag har gått igenom tvivel. Känt mej vilsen. Grubblat mycket sen förra inlägget.
Först accepterade jag bara avslaget till att få betalt, det var förväntat, jag hade det på känn.
Sen kom insikten att andra var valda, jag var bortvald.
Inte bara "folk från kliniken" hade fått betalt utan även andra.
Sju sökte betald utbildning, tre fick det. Jag hörde till förlorarnas skara.
När det fått sjunka in ordentligt så tappade jag glädje och framför allt, jag tappade tilltro till mej själv.
Kanske hade de rätt?
Kanske var jag sämre?
Kanske har jag inte vad som krävs?
Kanske är jag för gammal.
Jag grubblade rätt mycket där ett tag.

Nu har jag spottat i nävarna och ryckt upp mej.
Jag kan inte påverka vad cheferna tror om min potential nu, men jag kan påverka mitt eget öde.
Jag är övertygad om att jag under resans gång kommer hinna tvivla massor av gånger.
Bakslag kommer att komma.
Kanske på teoridelen men mer troligt på praktikdelen.
Men jag tar det... då.
Vem har sagt att en resa ska vara spikrak och enkel?

Det är den 18:e augusti idag. Jag börjar den 31:e.
Jag har sju arbetsdagar kvar på BB för den här gången, sen ska jag bli student.
För första gången på 13 år.
Det ska bli så kul!!!

Jag har köpt lite skolgrejer.
Collegeblock. Pennfack. Pennor.
Å så den här anteckningsboken med citat av självaste Albert Einstein som kändes passande och peppande.
I den ska jag vackert skriva om mina kommande femtio förlossningar.
Mina partus normalis.
Jag frammanar bilden av mej själv som student.
Flitigt lutandes över köksbordet där böcker och anteckningar ligger spridda.
Eller gåendes i klar höstluft mellan tåget och skolan, i kavaj, min nya basker och ett par snygga jeans och med denna rara väskan slängd över axeln.

Jag må vara äldst i klassen men jag ska ta me fan bli bäst!
Å jag ska njuta av åkturen.

Puss/ Asta

Är jag sämre?

Detta är ingen blogg där jag ljuger eller förskönar.
Dessa rader läses ändå nästan bara av mej själv.
Här ska alla känslor, tankar och erfarenheter på vägen få plats.
Glädje å tvivel. Huller om buller.
Jag vore inte jag om jag inte grubblade. Om jag inte hade tvivel.
Den lyckliga, bubbliga, självklara känslan inför att plugga har blivit mindre glansig, mindre klar i konturerna. Min gamla vanliga osäkerhet smyger sej på.

Det började med att jag pratade med en tjej jag delar omklädningsrum med.
Vi känner inte varann men vi gick samma valpkurs när Gottfrid var liten.
Hon är ung... kring trettio... och jobbar på gyn avdelningen på huset.
Jag visste att hon sökt barnmorskeutbildningen, fast i Göteborg och här om dagen möttes vi.
Jag berättade att jag kommit in i Borås, hon berättade att hon å hennes kollega kommit in i Göteborg.
Hon och hennes kollega fick betald utbildning. Jag fick det inte.
Hon sa att det varit självklart redan innan, när hon kom in var utbildningen betald.
Jag blev uppriktigt glad för hennes skull men förbannad för min.
Klart redan innan?!
Det var alltså från början bestämt att de skulle få betalt.
Varför fick jag då utsättas för att skriva personligt brev, gå på intervju, vänta på svar... om det ändå var bestämt?!

Jag konfronterade chefen om det idag.
Hon menade att det inte var beslutat i förväg.
Jag kan tro vad jag vill, jag kommer inte längre.
De hade prioriterat dem som jobbat på kliniken och den som hade akuterfarenhet, jag vet att en tjej från akuten sökt.
Jag ifrågasatte inte varför. De har bestämt sej. Allt är klart.
Men jag undrar, varför är de bättre?
Själv har jag arbetat på en akutvårdsavdelning och varit regionen trogen i tretton år.
Jag frågade om det hade med åldern att göra.
"Självklart inte, det vore olagligt" svarade chefen.
Jo, så är det. Det vore åldersdiskriminering.
Åldersdiskriminering är förbjudet.
Mmm.

Initialt tog jag nejet som ett nej.
Det var förväntat. Jag hade känt det hela tiden. Sett det i blickarna på chefernas ögon långt innan beskedet.
Men nu, nu när jag vet vilka "konkurrenter" som "vann" kan jag inte låta bli att känna mej... förbisedd.
Undra vad de har som inte jag har.
Å ännu värre, undra om cheferna har rätt... att de är mer att satsa på. Att deras förutsättningar för yrket är större.
Jag kan inte låta bli att tvivla på mej själv och min duglighet.

Det är en tuff utbildning. Det ställs hårda krav på barnmorskestudenterna.
Jag trimmas hela tiden i att detta är ett nytt yrke, här spelar min gamla erfarenhet inte så stor roll.
Jag ska gå från sjuksköterska till barnmorska. Inte till specialistutbildad sjuksköterska.
Till barnmorska.
Jag märker att många tvivlar på mej. Redan.
Jag märker att jag betraktas som gammal, jag kommer förmodligen vara äldst i klassen.
Jag har aldrig tidigare... någonsin... sett på min ålder som en nackdel i yrket.
Jag har stolt burit mina tretton år av erfarenhet.
Nu är det plötsligt på minussidan.
Nu vore det bättre att vara tjugoåtta å färsk.
Det gör mej förvirrad.
Det gör mej osäker.
Det förtar glädjen. Lusten. Längtan.
Lite grann i alla fall.

Gör jag rätt?
Kan jag?
Duger jag?
Vi får se.
Tre veckor kvar till kursstart.

Puss/ Asta

Jag ska bli barnmorska!

Det är drygt en månad kvar. En månad till jag är student.
Det känns overkligt, pirrigt och mer rätt än något annat jag gjort.
Jag är vad man skulle kunna kalla en "högmotiverad blivande student."

Jag brukar känna ängslighet inför nya, stora steg i livet, vara rädd för att inte duga, inte palla, inte förmå.
Men denna gång är de känslorna av underordnad betydelse. Jag är märkligt cool för att vara jag.
Jag känner en sådan lust å en sådan nyfikenhet inför både det teoretiska och det praktiska.
Jag längtar efter att begrava mej i tentastudier, efter att få gulmarkera och skriva anteckningar.
Jag längtar efter att få köra in handen i en vagina (åhh gud, hur lät det?!) och känna efter kanter och vidgningar. Jag längtar efter att få peppa, trösta, hålla perinealskydd och ta emot bebisar.
Å jag känner att detta val har ropat på mej med mer eller mindre stora bokstäver nästan halva mitt liv.

Jag hoppas så att jag lyckas behålla denna känsla.
Visst fattar jag att det emellanåt kommer bli tufft, att det kan komma att kännas övermäktigt, att det finns diverse problem och farthinder på vägen men jag känner att jag tar det då.
Jag är lika bra som någon annan. Har jag någonsin känt så förut?
Känt att jag duger och att jag kommer att klara av det om jag bara satsar?
Jag tror inte det.
Ändå är det modigt gjort. Jag inser det å klappar mej själv på axeln, det ÄR modigt gjort att så sent i livet sadla om och lämna sitt trygga yrke bakom sej.

Jag har läst kursbeskrivningarna och påbörjat studerandet.
Jag vill ha ett försprång eftersom jag ska en vecka till Cypern. Den veckan vill jag "läsa in."
Å det är inte svårt.
Jag slukas av litteraturen. Jag läser längre och mer än vad jag tänkt mej.
Jag slår upp, kollar upp, läser å läser.
Insuper och memorerar.

Jag ska bli barnmorska! JAG SKA  BLI BARNMORSKA!!!!

Puss/ Asta

Jag är så lycklig

Kalla mej naiv. Kanske kommer jag örfila mej själv för följande rader så småningom, men barnmorskeyrket känns som ett kall på ett helt annat sätt än andra sjuksköterskeyrken.
Vill betona att även kall skall generera vettiga löner.
Jag har drömt om detta så länge och jag skulle kunna lyssna i evigheters evighet på när barnmorskor berättar om sina erfarenheter.
Det är nåt alldeles speciellt att ha det allra äldsta yrket i världen.
Det är nåt speciellt med att få vara med på människors största dag i livet och på att få se ett nytt barn födas.
Jag längtar, jag kan inte fatta att jag väntat så länge men jag tänker inte gräma mej över det utan bara njuta av att vara mitt i händelsernas epicentrum. Problem på vägen får jag ta då.
Det är NU det händer...

Jag är så himla pepp för det här.
Jag längtar. Längtar efter att bli klar och få börja jobba men längtar oxå efter att få börja läsa.
Lära mej, förkovra mej, få sätter tänderna i sådant som jag verkligen brinner för.
Jag längtar efter de där dagarna, kvällarna och nätterna när jag kommer att sitta å slå i böcker, stryka under, skriva anteckningar. Jag längtar efter salstentor och jag längtar efter att få komma ut på praktik.

Att jag kommit in, tryckt på ja knappen och att det äntligen... jag menar äntligen... händer är sååå häftigt.
Jag har faktiskt aldrig hört talas om en  barnmorska som ångrat sitt yrkesval.

Puss/ Asta